"Det svarta hålet existerar över huvud taget inte"
Nyhet: 2010-04-22
Kvinnor lämnar inte akademin i högre utsträckning än män, varken direkt efter disputation eller senare. Det visar en ny avhandling från Linneuniversitetet och ställer därmed en etablerad ”sanning” på kant. Skälet till att kvinnor är underrepresenterade i den akademiska toppen handlar istället om att de avancerar långsammare, och det är på orsakerna till det som insatser för ökad jämställdhet bör fokusera, anser statsvetaren Charlotte Silander.
När missförhållanden inom universitetsvärlden diskuteras brukar de övergripande utbildningspolitiska ramarna pekas ut som problemens orsak. Med jämställdhetsfrågorna är det annorlunda. Förklaringarna till att kvinnor är underrepresenterade på akademins högre poster har nästan uteslutande sökts på individ- eller organisationsnivå, och problemen beskrivs i termer av den enskilda kvinnans val, patriarkala strukturer eller diskriminering inom organisationen.
- Kanske är det den egna upplevelsen av att situationen är ojämställd som gör forskarna mer benägna att undersöka förhållanden i den verklighet de själva upplever och i universitetens interna strukturer, säger Charlotte Silander, forskare i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö.
I sin avhandling Pyramider och pipelines. Om högskolesystemets påverkan på jämställdhet i högskolan har Silander istället valt att undersöka mekanismerna bakom akademins skeva könsfördelning på makronivå. Studien tar avstamp i den kraftiga expansionen av högskolan som skedde under 1990-talet, en förändring som förutom att antalet anställda ökade också innebar att universitetssektorn blev mer spridd över landet.
Med hjälp av stora mängder kvantitativa data över forskarutbildad personal analyserar Silander dels om högskolesystemets ökade omfång, dels om dess utökade geografiska spridning i form av nya lärosäten påverkar mäns och kvinnors positioner inom akademin. Förutom den vertikala könsbalansen, det vill säga hur män och kvinnor är fördelade på olika positioner inom akademin, undersöker Silander också hur expansionen påverkat den horisontella könsbalansen, som handlar om att män och kvinnor befinner sig inom olika områden, med sinsemellan olika status och möjlighet att få forskningsmedel.
När det gäller den högskolesektorns spridning över landet visar avhandlingen att könsbalansen på landets nyare lärosäten är lika skev som på de gamla. När det gäller högskolesektorns ökade omfång däremot finner Silander ett starkt positivt samband, främst när det gäller den vertikala könsbalansen. Fler tjänster leder till en större andel kvinnor på lärosätenas högre befattningar.
- Detta är min viktigaste slutsats i avhandlingen; att det är möjligt att använda utbildningsreformer på systemnivå för att förändra könsbalansen. Man får inte fastna i en deterministisk tro att det inte går att påverka, för det gör det.
När det gäller hur högskolesektorns storlek påverkar den horisontella könsbalansen är det positiva sambandet inte lika tydligt, men hur fördelningen av män och kvinnor mellan olika områden ser ut är minst lika viktig att uppmärksamma som könsrepresentationen på olika positioner, anser Silander.
- Bristen på jämställdhet inom akademin kan inte bara studeras på nivå. Den horisontella könsobalansen är större än den vertikala och det är inte alls säkert att det som orsakar ojämställdhet inom ett till exempel humaniora är det samma som inom medicin, säger hon.
Skiljer sig från tidigare studier
I den forskning som tidigare gjorts om jämställdhet inom högskolan skiljer sig flertalet studier från Silanders i såväl fokus som metod. Området domineras av mindre omfattande kvalitativa undersökningar, som ofta är gjorda som intervjustudier inom ett avgränsat ämnesområde. Ibland presenteras studierna inom ramarna för en SOU, vilket enligt Silander kan vara problematiskt eftersom de ofta blandas samman med policyrekommendationer.
- I en politiskt tillsatt utredning kan det ibland vara väldigt svårt att avgöra vad som är forskning och vad som är tyckande, säger hon.
Silander understryker att hon inte betraktar jämställdhetsforskningen på individ- eller organisationsnivå som mindre viktig. Däremot är hon kritisk till hur av den har använts.
- Det finns många exempel på bra kvalitativa studier som har påvisat mekanismer som verkar inom exempelvis ett särskilt ämne eller lärosäte. Men när man gör en begränsad undersökning är det svårt att veta vilken giltighet slutsatserna har för jämställdheten i andra miljöer. Trots det har dessa studier efterhand börjat refereras till som om de hade generell giltighet, vilket de ju inte har!
Vilseledande metaforer
En liknande problematik, som Silander tar upp i sin avhandling, är hur bruket av metaforer har bidragit till att sprida en bild av jämställdhetsproblemen inom akademin som är både felaktig och ofullständig. I såväl forskning som i den allmänna diskussionen används de tre metaforerna ”pyramiden”, ”den läckande pipelinen” och ”akademins svarta hål” flitigt för att beskriva kvinnors underrepresentation inom akademin. Silander betraktar bruket av metaforer som både ovetenskapligt och kontraproduktivt när det gäller jämställdhetsarbetet.
- Området myllrar av klatschiga metaforer som inte lär oss någonting. En metafor är inte gjord för att testas eller mätas och att använda dem i vetenskapliga sammanhang blir ofta fel, säger hon.
Metaforen om pyramiden används för att belysa den skeva könsbalansen inom akademin. Föreställningen om ett samband mellan en persons kön och hennes befattning illustreras genom att andelen kvinnor minskar ju högre upp i pyramiden man tittar. Men även om Silander i sin studie kan påvisa ett svagt statistiskt samband mellan kön och position så ger pyramiden en missvisande bild, menar hon. För det första följer sambandet inte alls något strikt pyramidmönster, för det andra så avser pyramiden att illustrera förhållandena inom akademin som helhet och missar därför den horisontella könsbalansen och att sambandet mellan kön och område är starkare än mellan kön och position.
Än värre är det ställt med metaforen om ”akademins svarta hål”, som används för att illustrera den vedertagna uppfattningen att kvinnor i avsevärt mycket högre utsträckning än män lämnar akademin direkt efter sin disputation. Men metaforen ger en direkt felaktig bild. Silanders undersökning av i vilken utsträckning och vid vilken tidpunkt män och kvinnor lämnar akademin visar att det överlag är män som i högre utsträckning lämnar akademin, både direkt och en längre tid efter att de har disputerat.
- Jag blev själv väldigt förvånad när jag såg vad mina data visade, men det svarta hålet finns över huvudtaget inte. Sannolikt är det resultatet av en misstolkning av tvärsnittsdata där man sett att det är en massa kvinnor på doktorandnivå och väldigt på bland professorerna, men då är det inte samma grupp man mäter.
Läckande pipeline
Av samma skäl är bilden av den läckande pipelinen är missvisande. Metaforen antyder att det vid varje karriärssteg läcker en viss andel kvinnor ut ur det akademiska systemet, och därför blir det så få som till slut når professorsnivå. Förutom att det i själva verket är män som kan sägas ”läcka ut” visar Silanders data också att kvinnor som lämnat akademin väljer att återvända i högre utsträckning, varför man i vissa fall skulle kunna tala om en omvänd pipeline.
Men om inte fler kvinnor än män lämnar akademin, hur kommer det sig att akademin ändå inte är jämställd?
- Vad det egentligen handlar om är sannolikt fördröjt avancemang, att kvinnor gör långsammare karriär än män. Ska man åstadkomma någon förändring är det processen för meritering vi måste undersöka och arbeta med, säger Silander.
Silander påminner också om att förklaringar till kvinnors och mäns olika val att lämna eller stanna inom akademin också kan sökas i chanserna till jobb på en alternativ arbetsmarknad.
- Att man lämnar akademin kan ju också innebära att man gör ett karriärssteg uppåt. Och man får inte glömma att målet med utbildning också är att förbereda för arbetsmarknaden, inte att alla ska sluta som professorer, säger hon.