Metoder och förhållningssätt för genus i förskola och skola

Fokus för jämställdhetsarbetet i förskola och skola har förskjutits från kompensatorisk till normkritisk pedagogik. Det skriver fil dr Mia Heikkilä i denna kunskapsöversikt om metoder och förhållningssätt i förskola och skola.

Hur ska vi göra något åt en bristande jämställdhet i förskola och skola? Vad ska göras och när och hur och av vem? Frågor som dessa känner jag igen väl utifrån erfarenheten som utbildare i dessa frågor. Och den något trötta rösten. För hur ska vi orka och hinna?, kanske en lärare tänker. Är det så att undervisning är viktig måste det också vara organiserad och planerad så, att den blir viktigt för både flickor och pojkar och att den ger flickor och pojkar möjlighet att lära sig på samma villkor. Våra föreställningar och förhoppningar att det sociala beteendet hos flickor och pojkar ska se olika ut stör i vår undervisning och gör att lärandemöjligheter drabbas.

När man talar om metoder för att arbeta med genus i skolan är det viktigt att poängtera det som Elina Lahelma och Elisabet Öhrn skriver.

”Det finns inga generella modeller för att förändra könsmönster i undervisningen. Grupper och skolklasser har olika historia, relationer, dynamik. De reagerar inte lika på en modell.”
Lahelma & Öhrn, 2011, s. 127

Det som Lahelma och Öhrn däremot påpekar är att det mest grundläggande i sammanhanget är att lärarna innehar medvetenhet om att kön spelar roll och på vilket sätt det spelar roll.

”Därmed finns som pedagog en första förutsättning för att handla annorlunda och utmana existerande mönster.”
Lahelma & Öhrn, 2011, s. 127

Det är alltså viktigt att i sammanhanget våga se att kön spelar roll. Det spelar roll varje dag och varje minut i skolan. Ibland kan vi också behöva fler analysvariabler för att förstå. Till exempel sexualitet, etnicitet och religiositet behöver allt oftare komplettera genusanalysen för att ge en bra verklighetsbild.

Det är också viktigt att komma ihåg att genusaspekter i skolan är en rad olika saker, och inte en sak som är enkelt gripbar och möjligt att enkelt förändra. Genus görs av barn, flickor, pojkar, lärare, kvinnor och män i skolan och det kan formuleras som att varje kommunikativ situation bär möjlighet till brist på genusmedvetenhet eller så är den genusmedveten. Det handlar då oftast om att det behöver finns en (makt)analys som grund för att se vad behöver vi förändra. Det vill säga, hur ser maktfördelningen ut i den kommunikation som sker och på vilket sätt är genus och könsaspekter en ordnande faktor för kommunikationen?

Sällan forskning om både flickor och pojkar

Delegationen för jämställdhet i skolan lät två forskare ta fram varsin rapport som på olika sätt berör frågan om genus i skolan och metoder för att förändra och påverka.

Fredrik Bondestam gjorde en analys av svensk forskning om jämställdhet och skola 1969-2009 (SOU 2010:35). Han kunde i sin analys bland annat visa hur kunskapsområdet skola och jämställdhet förändrats under de nämnda åren och hur flickor tidigare var i fokus för forskning om jämställdhet och hur det övergått allt mer till att beröra pojkar i skolan under 2000-talet. Det Bondestams analys också visar är att det sällan forskas om både flickor och pojkar samtidigt lika mycket, utan det tenderar att ”finnas plats” bara för en grupp i taget.

Och vad har detta med metoder för genus i skolan att göra? Jo, för vilken metod som behövs handlar också om vad man ska arbeta med. En eller flera metoder måste alltid utarbetas i relation till vad som ska förändras och var. Så beroende hur vi ser på och vad vi ser av ”verkligheten” gör att vi försöker förändra den på vissa sätt och utesluter andra.

Det som också går att se ett mönster kring, och som är helt logiskt på ett sätt, är att det som det forskas om gällande genus i skolan, är också det som man arbetar med i skolan gällande genus (om man arbetar med något gällande dessa frågor). Det är också så, att det som det forskas om och i någon mån arbetar med gällande genus är också det som återfinns i mediernas rapportering. Denna cirkelrörelse är intressant att tänka kring. Åtminstone stämmer den relativt väl med hur det arbetas nu med genus i skolorna. Forskningsfrågorna har under en tid cirkulerat kring den så kallade pojkfrågan gällande pojkars skolresultat och är det något som man gärna vill arbeta med i skolor och kommuner är det pojkarna.

Det som Bondestam också lyfter fram i sin rapport är huruvida det finns vetenskapligt grundade metoder för att arbeta med genus och jämställdhet i skolan. Han menar att aktionsforskning som arbetssätt är det enda vetenskapligt grundade redskapet för att förändra i skolan, som vi vet om idag. Det finns alltså inga metoder som man på ett säkert sätt kan arbeta med och veta att det kommer att leda rätt. Det här är ett problem, både för jämställdhetsarbete överlag, men också för skolan som verkligen behöver arbeta med dessa frågor. Det kan också vara ett av skälen till att så pass få skolor väljer att arbeta aktivt med jämställdhet och genus.

Ingen långsiktighet i jämställdhetsarbetet

Gun-Marie Frånberg (SOU 2010: 83) tog också fram en rapport i form av en kartläggning av vilka metoder som används för att arbeta med jämställdhet i skolan. Detta kan likställas med att arbeta med genusfrågor i skolan. Jämställdhetsarbete och genusmedvetna arbetssätt har i grunden samma syfte. Att förändra för att skapa lika möjligheter utan begränsning.

För att ett förändringsarbete ska få genomslag i en organisation, vilken som helst inklusive skolan, måste ledningen både ge sitt uttalade stöd, ge mandat och tilldela resurser.

Frånberg kunde i sin rapport visa att väldigt få kommuner och skolor verkar arbeta med jämställdhet, eller så är det så att de som svarade på den enkät som gick ut till samtliga kommuner inte vet om vad som arbetas med på skolorna. Men någon systematik fanns inte och nationellt sett kan man hävda att det inte finns något jämställdhetsarbete i skolan idag. Det är kanske lite väl negativt, eftersom många av oss kan ge exempel på bra och engagerade lärare som vill förändra och som jobbar stenhårt med detta. Men det som verkar vara problemet är inte det som görs, utan att det inte finns en långsiktighet och det är sällan sanktionerat från skolledningen. För att ett förändringsarbete ska få genomslag i en organisation, vilken som helst inklusive skolan, måste ledningen både ge sitt uttalade stöd, ge mandat och tilldela resurser.

Några av de insatser som nämndes i Frånbergs material var utbildning/kompetenshöjning i form av föreläsning, genuspedagoger, genusmedveten undervisning och arbete med likabehandlingsplanen.

Olika arbetssätt för utbildningsområdet

För skolor finns idag en uppsjö av olika inriktningar att välja för jämställdhetsarbete. I Delegationen för jämställdhet i skolans slutbetänkande (SOU 2010:99, kap. 9, s. 193-1999) redogjordes för en vanligt spridd femstegsmodell där arbetet görs genom

  1. Kartläggning av ett specifikt valt område
  2. Genusanalys av det material som samlats in
  3. Formulering av mål och åtgärder
  4. Arbeta med målen och åtgärderna
  5. Utvärdera arbetet och starta upp ny kartläggning

Den här femstegsmodellen kan utgöra grunden för alla former av förändringsarbete men kan särskilt passa för att skapa ökad genusmedvetenhet eller förändra i riktning mot jämställdhet med hjälp av en genusanalys.

I samma slutbetänkande finns också en redogörelse för olika slags publikationer som syftar till att på olika sätt fungera som handböcker i jämställdhetsarbete i skolan. Genomgången som lyfter fram vilka metodböcker som skrivits under den senaste 10-årsperioden visar på en rik flora av publikationer där många har nått en stor spridning. En sådan bok är Kajsa Svaleryds Genuspedagogik (2003) som var en av de första praktiska metodböckerna som på allvar gav vägledning till lärare och skolpersonal. Idag är Eva-Karin Wedins bok Jämställdhetsarbete i förskola och skola (2009) mycket spridd. Kristina Henkel har med mottagaradress förskolans och skolans jämställdhetsarbete skrivit flera böcker, bland annat Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två (2009), som hon skrivit tillsammans med Marie Tomicic och En jämställd förskola (2006). I den sistnämnda boken beskrivs många bra praktiska tips, checklistor och övningar som man kan genomföra. Ett av de senaste tillskotten till dessa böcker är Karin Salmson och Johanna Ivarssons (2015) Normkreativitet i förskolan som lyfter fram normkritiska perspektiv som grund för förändringsarbete i förskolan, och i skolan.

Men för att praktiseringen av olika metoder ska få någon effekt och leda till varaktig förändring måste en systematik till, en systematik som involverar alla och som styrs av ledningen på skolan. Genus- och jämställdhetsarbete i skolan behöver organiseras så, att eldsjälarna också får vila ibland och där alla är involverade (Heikkilä, 2015).

Olika pedagogiska förhållningssätt

Det har förekommit, och förekommer än idag, olika pedagogiska arbetssätt som bygger på olika förhållningssätt gällande hur man pedagogiskt sett närmar sig frågor om genus och jämställdhet (se till exempel Bodén, 2011 och Dolk, 2011).

Dessa kan benämnas kompensatorisk pedagogik, toleranspedagogik, könsmedveten pedagogik och normkritisk pedagogik. De är alla på sitt sätt tecken på den tid då de förkom som mest.

Kompensatorisk pedagogik har som syfte att flickor ska få kompensera de erfarenheter de går miste om för att de fostras till flickor och pojkar ska kompensera de erfarenheter de går miste om för att de fostras till pojkar. Det innebär i praktiken att pojkar ska få lära sig att vara omhändertagande, tävla mindre, samarbeta, visa känslor medan flickor ska lära sig lita på sin kropps styrka, få lära sig ta för sig, höras och öva sig på integritet. Förespråkarna för den här inriktningen menar att en människa behöver öva på olika färdigheter för att sedan kunna praktisera dessa. Eftersom pojkar och flickor som fostras till att bli pojkar och flickor går miste om erfarenheter måste de få möjlighet att kompensera det som de gått miste om. Björntomten och Tittmyran är exempel på kompensatoriska metoder (Wahlström, 2003).

Det här förhållningssättet kan säkert vara bra att använda ibland, men med stor försiktighet. Det kan riskera att förstärka skillnader mellan könen och framförallt placera en pojke eller flicka i en situation där man inte alls känner igen sig. För naturligtvis är det ju så, att alla flickor och alla pojkar inte fostras på samma sätt!

Den så kallade toleranspedagogiken handlar om att vi som är vanliga ska tolerera avvikare från den här vanligheten som vi tillhör. Vi ska lära oss tolerera grupper som inte är som vi och förstå att deras människovärde är lika stort som vårt.

Normkritisk pedagogik syftar till att synliggöra normer som vi lever efter som ofta är omedvetna i dagligt bruk.

Dikotomiseringen i vi och dom är självklart problematisk inom toleranspedagogiken, där makten att definiera placeras i en större grupp som bär en norm och som enbart behöver tolerera avsteg från normen. Inte acceptera, utan bara tolerera.

Könsmedveten pedagogik innebär att kön görs delaktig i samtliga delar av undervisning och utbildning, och har nått en stor spridning. Könsmedveten pedagogik utvecklades för högskolor och universitet men har spritt sig även till andra delar av utbildningsområdet.

Det som nu arbetas med i utbildningar och seminarier är det som kallas normkritisk pedagogik. Det som då är i fokus är att kritiskt granska normen och dekonstruera normen. Normkritisk pedagogik syftar till att synliggöra normer som vi lever efter som ofta är omedvetna i dagligt bruk. Här kommer flera kategorier förutom kön in som giltiga i analysen av normer, eftersom normen sällan är en och samma för alla grupper i samhället. Det finns fler normer. Normkritisk pedagogik är ett sätt att lyfta fram en positiv människosyn där alla former av uttryck är tillåtna och där förtryck av någon grupp inte är okej. Boken I normens öga (2008) är ett bra exempel på normkritiskt förhållningssätt.

Man skulle kunna säga att normkritisk pedagogik är andra sidan av myntet gällande kränkningsdiskursen som existerar. Normkritisk pedagogik handlar kanske inte om pedagogik per se, utan är ett sätt att praktisera pedagogik på.

Avslutning

Det är i viss mån möjligt att hävda att det pågår en förflyttning av fokus för genus- och jämställdhetsarbetet i skolan. Det som tidigare enbart sågs som en värdegrundsfråga är nu på väg att också få allt större utrymme i den vardagliga undervisningen genom att granskningar av läromedel och prövande av nya arbetssätt i klassen vinner mark. Det finns också en allt större medvetenhet bland föräldrar om genusfrågor som gör att skolorna inte i samma utsträckning som tidigare kan låta bli att arbeta med genus.

Men det som alltid behövs är systematik och långsiktighet vilket kan uppnås om jämställdhetsintegrering skulle slå rot som metod även för skolan. Om skolan i större utsträckning tänkte att genus och jämställdhet är ett medel för att uppnå sitt uppdrag ännu bättre, bli effektivare och lära barnen mer kunde en förändring ske rent mentalt.

Relaterat material

Styrning av jämställdhet ger resultat

De nordiska länder som har tydliga formuleringar om jämställdhet i skolans styrdokument har också ett aktivt jämställdhetsarbete.

Läs mer om styrning ›