Kropp, sexualitet och känslor

Normer är sådant som tas för givet som sanningar, som naturligt eller bortom kritik. Genusforskare har genom åren gett otaliga exempel på att de flesta samhällen präglas av normer som handlar om kropp, sexualitet och känslor. Michell Göransson, fil. dr i etnologi, behandlar betydelsen av dessa tre begrepp för feministisk forskning.

Kroppar kategoriseras hela tiden av sin omgivning: de tillskrivs kön och ras, de betraktas som funktionsfullkomliga eller som funktionshindrade. Somliga kroppar sexualiseras, de görs till objekt för andras begär. Men kroppar förväntas också ha en sexuell identitet och de förväntas vara sexuella snarare än asexuella. Sexuella identiteter knyts dessutom till känslor som kärlek och förälskelse. Människor förmodas vara kännande varelser. Olika typer av känslor förknippas med olika grupper och individer: om somliga görs möjliga att älska, görs andra hatbara eller förknippas med fara. Detta är några av anledningarna till att genusforskning och feministisk forskning varit så intresserad av kroppar, sexualitet och känslor. I den här texten kommer jag att resonera om hur ett urval genusforskare förhållit sig till dessa tre teman.

Sexualitetens område är genomsyrat av normer. Många gånger har feminister kastat ljus på att vi lever i en värld där kvinnors kroppar exploateras, sexualiseras och objektifieras, på ett personligt plan men också i till exempel medier, konst och populärkultur. Samtidigt har sexradikala feminister betonat att sexualitet kan användas som en väg till frigörelse: en frigörelse från normer som föreskriver vilka människor som förväntas njuta, hur och med vilka (andra) kroppar. Gayle Rubin är en feministisk forskare som konstaterat att sexuella praktiker hierarkiseras i enlighet med ett sexuellt värdesystem där dåligt sex skiljs från bra; normalt och naturligt sex. Bra sex förväntas involvera två jämngamla personer i fertil ålder: en trovärdig kvinna och en trovärdig man, där mannen penetrerar kvinnan med den penis han erhållit vid födseln. Penetrationen bör ske hemma, allra helst i sängkammaren, på kvällstid och med fördragna gardiner. Bra heterosexuellt sex inkluderar med andra ord inte sexredskap, pornografi, fler partners, partnerbyten, inslag av bdsm eller fetischer. Och i bra, normalt sex är betalning uteslutet. Som Rubin påpekar lever vi i en värld där heterosexualitet naturliggörs, samtidigt som homosexualitet göms undan och förpassas till det som ibland kallas den homosexuella garderoben. Detta har att göra med att de flesta samhällen präglas av heteronormer, normer om och för heterosexualitet. Sexualitetens område genomsyras också av andra normer, inte minst om känslor som gör gällande att människor bör kunna känna kärlek, förälskelse och attraktion. Sådana känslor bör dessutom riktas mot ”rätt” typ av kroppar, åtminstone om en persons sexuella identitet ska te sig trovärdig. En människa som definierar sig som heterosexuell förväntas till exempel förälska sig i och attraheras av det som brukar kallas ”det motsatta könet”.

Föreställningar om kroppsliga skillnader är alltså viktiga för hur människors sexualitet förstås. Men hänvisningar till kroppsliga skillnader har även använts när andra gränser dragits upp mellan människor. Föreställningar om att människor är styrda, eller till och med förutbestämda, av sin biologi brukar kallas biologism. Biologistiska argument har använts för att rättfärdiga allt från slaveri och rashygieniskt tänkande, till att argumentera mot kvinnors lönearbete. Karin Johannisson menar att kvinnor – både inom vetenskap, konst och litteratur – framställts som kroppsligare och sjukligare än män, rentav som fångar ”i sin egen biologi”. Med Simone de Beauvoirs ord har kvinnor, med hänvisning till biologisk skillnad, gjorts till Det andra könet (1949). Föreställningarna om kvinnors annanhet finns, och har funnits, också i synen på känslor. Om förnuft har länkats till vita män, har känslor, känslosamhet och kroppslighet kopplats samman med kvinnor (och andra grupper som ansetts avvikande). Sådana idéer har varit centrala för västerländskt tänkande: från filosofin i antikens Grekland, till 1700-talets upplysningsfilosofi. Feministen Mary Wollstonecraft skrev redan 1792 att ”männen” försöker hålla kvar kvinnorna ”i ett barndomstillstånd”. Lösningen menade hon fanns i utbildning och i att kvinnor skulle befrias genom att betraktas som lika förnuftiga som män. Vardagligen brukar känslor förstås antingen som oförfalskade och ”äkta” avtryck av någons inre känsloliv, eller som effekter av yttre påverkan. I det sista fallet antas något eller någon i omgivningen ge upphov till en specifik känsla. Den feministiska forskaren Sara Ahmed menar att alla känslor formas kulturellt. Detta innebär att bland annat att vissa människor förväntas vara mer rädda än andra när de rör sig på offentliga platser, i synnerhet nattetid och på folktomma platser som i parker. Rädda kroppar krymps: de tvingas oupphörligt fundera över potentiella risker: riskplatser, farliga tidpunkter eller hotfulla personer. Detta visar att känslor gör något. Känslor förkroppsligas, de påverkar hur kroppar kan agera och ta plats.

Eftersom kvinnor förknippats med kroppslighet, är det inte förvånande att många feminister undvikit att skriva om biologi, för att istället undersöka och belysa hur genus skapas i språket och kulturen. Samtidigt är människor sina kroppar och kroppsmaterian gör sig påmind: kroppar blir sjuka, de dör. Mot denna bakgrund har andra feminister snarare strävat efter att ge nya perspektiv på biologi. Elizabeth Grosz menar till exempel att kroppar inte kan betraktas som oskrivna blad. Snarare menar hon att kropparnas modell, exempelvis deras kön, har betydelse både för hur de kan levas och för hur de uppfattas av omvärlden. Grosz är en av de genusforskare som brukar betecknas som kroppsfeminister. Dessa tar kroppen som utgångspunkt, men motsätter sig samtidigt ett biologistiskt och deterministiskt könsskillnadstänkande, det vill säga ett sätt att tänka där människors könsorgan förväntas avgöra hur de lever sitt liv. Andra genusforskare menar att det inte går att kategorisera alla människor som antingen kvinno- eller manskönade. Till argumenten hör att människors biologi är mer varierad än vad uppdelningen gör gällande, samt att kön förståtts på olika sätt i olika tider och på olika platser. Många människor definierar dessutom sin könstillhörighet på ett sätt som inte anses överensstämma med deras biologiska kön. Allt fler genusforskare har börjat problematisera själva uppdelningen mellan organiska kroppar och icke-organiska föremål, som exempelvis mobiltelefoner eller dildos. Dessa genusforskare brukar kallas posthumanistiska, eftersom de vill röra sig bortom humanismens fokus på människor. Frågan om vad som är en människokropp får här ett annat svar än hos de forskare jag nämnt tidigare. Posthumanistiska forskare betraktar kroppar som sammansättningar av organisk materia, föremål och teknik. Det kan låta som science fiction, men egentligen är det hela väldigt konkret: människor ser världen genom sina kontaktlinser, de använder preventivmedel som förändrar kroppens hormonbalans, de består av kemikalier från maten de äter och från kläderna de bär. För posthumanistiskt influerade feminister kan sådant som käppar, rullstolar, lösnaglar, silikoninlägg och ledhundar förstås som kroppsförlängningar eller som kroppsdelar, snarare än som föremål. Med Donna Haraways ord är vi alla cyborger, sammansättningar av maskin och människa, organiska och icke-organiska material, människa och djur.

Skribent Michell Göransson, fil. dr i etnologi.
Källa Michell Göransson, "Kropp, sexualitet och känslor", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016