Queer- och transforskning

Queer- och transforskning är två besläktade forskningsfält som har introducerat en rad begrepp till genusforskningen och den allmänna debatten, som heteronormativitet och cisprivilegier. Om det skriver forskarna Erika Alm, Signe Bremer, Iwo Nord och Irina Schmitt.

Vem ska bedriva, och vara tema för, genusvetenskaplig forskning och feministisk aktivism? Queer- och transforskning tar utgångspunkt i den frågan och utmanar föreställningar om heterosexuella cis-kvinnors antagna gemenskap som centrum för feministiskt tänkande: Cis-kvinna refererar här till en kvinna vars kropp, juridiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop enligt normen. Vilka som anser sig vara queer eller trans är inte självklart. Queer och trans faller ofta in i samlingstermer för identiteter som bryter mot köns- och sexualitetskodade normer, såsom lesbisk, homo, bi, trans, queer och intersex (LHBTQI).

Trans och queer är besläktade forskningsfält, båda förankrade i gräsrotsaktivism och i ett vetenskapligt intresse för hur köns- och sexualitetskodade normer reglerar vad som uppfattas som falskt, onormalt, onaturligt och sjukt respektive äkta, normalt, naturligt och friskt. I fokus står frågor om hur normer för kön och sexualitet skapas samt hur de uttrycks på konkreta platser (i simhallar, i skolor eller på offentliga toaletter) och sociala sammanhang (på fikarasten, på Facebook eller i lagsport), och hur normer omförhandlas och ändras genom tid och rum. Om queerforskningen huvudsakligen undersöker hur vissa sexualiteter och begärsriktningar görs till norm och andra till ickenormativa, fokuserar transforskningen främst på hur vissa könsidentifikationer och könsuttryck görs till norm och hur ickenormativa kön därmed också skapas. Båda fälten menar dock att det är omöjligt att studera kön utan att också samtidigt studera sexualitet (och vice versa).

Queerforskning

Queerteori och queerforskning som fält bygger på kritiska sexualitetsstudier och aktivism, och är en inomfeministisk kritik av hur heterosexuella kvinnor uppfattas som det självklara centrumet i stora delar av feminismens historia. Queerteoretiker vill vända vår blick: istället för att synliggöra bisexuella, flator och bögar som stabila marginaliserade grupper ligger fokus på hur normer kring kön och sexualitet framställer vissa liv som mer önskvärda och normala än andra.

Ett av de mest använda analysbegreppen är den heterosexuella matrisen, som beskriver hur människor blir inordnade och inordnar sig själva i två olika sorter: feminina kvinnor och maskulina män som med hänvisning till vanemässiga föreställningar om medfödda skillnader antas komplettera och begära varandra. Matrisen leder till vad som även kallas heteronormativitet, en ordning där tvåsam, monogam och reproduktiv heterosexualitet framställs som det mest eftersträvansvärda och självklara sättet att leva. Den som bryter mot detta förväntade livsmanus (exempelvis genom att ha romantiska kärleksrelationer med personer av ”samma” kön, eller genom att bli förälder på egen hand) tillskrivs ofta en naiv, barnlik och omyndig samhällsstatus.

Transforskning

Transteori och transforskning är en reaktion mot en utbredd patologisering, exotifiering och objektifiering av transpersoners kroppar och liv, och ifrågasätter den underförstådda könsförståelsen i stora delar av genusforskningen som gjort att transpersoners situationer och historier hamnar i skuggan. Grunden är empirisk forskning och teoriutveckling om de samhälleliga villkor i vilka kön görs och omförhandlas. En central fråga är hur vi teoretiskt kan tala om den materiella och kännande kroppen utan en essentialism som reducerar socialt beteende till biologi. Fokus på kroppen kan förstås mot bakgrund av dess relativt undanskymda plats i en queerforskning som intresserat sig för hur könade kroppar konstrueras som meningsfulla snarare än hur de upplevs och materialiseras.

Ett viktigt begrepp är cisnormativitet, som sätter fingret på det vanemässiga antagandet att alla personer har ett linjärt kön – att en persons kropp, personnummer, könsidentitet, pronomen, namn, könsuttryck och reproduktiva organ alltid är entydigt maskulint eller feminint kodade och stabila livet ut. Begreppet vänder vår blick från normbrytaren till den maktstruktur som färgar synen på kön och kropp genom att sortera personer i kategorierna naturlig, normal, önskvärd, frisk (cis) och onaturlig, onormal, opassande, patologisk (trans). Den som förkroppsligar idealet om linjärt kön har en rad cisprivilegier som kan handla om att inte få frågor om sitt könsorgan, att kunna använda offentliga toaletter och badhus utan rädsla för att bli utsatt för kränkningar eller våld, eller att kunna hämta ut postpaket eller medicin utan att personen bakom disken ifrågasätter ditt kön eller att du är du.

Behovet av intersektionella analyser i queer- och transforskning

I både queer- och transforskning finns en kritisk samhällsanalys som läser sexualitet och kön ihop med kapitalistiska strukturer, rasifiering, etnicitet, klass, religion, geopolitik, migration, nationalism, militarism, funktionsnormer, skönhetsnormer, ålder et cetera. Forskning som utgår från intersektionella analyser visar att LHBTQI-personer, precis som andra, inte upplever kön och sexualitet separat från andra sociala positioneringar, som ras och klass, utan att erfarenheter av ojämlikhet och diskriminering präglas av intersektionella positioneringar.

Med hjälp av begreppen homonormativitet och transnormativitet har forskare visat att vissa LHBTQI-personers könsuttryck och sätt att leva kan inkluderas i det västerländska majoritetssamhällets självbild, medan andra blir marginaliserade och utsätts för en högre grad av diskriminering och våld baserat på förtryck med anledning av exempelvis rasism, klass och funktionsnormer. Vissa forskare och aktivister har kritiserat stora LHBTQI-organisationer för att prioritera de kamper för social förändring som av majoritetssamhället uppfattas som lätta att förstå då de tar sin utgångspunkt i normativa livsmönster, till exempel kampen för samkönade äktenskap. Konsekvensen är att bara vissa LHBTIQ-personer blir erkända som värdefulla och skyddsvärda medborgare.

Forskare har även lyft fram hur vissa västerländska stater inkluderat LHBTQI-rättigheter i den nationella självbilden. Begreppet homonationalism beskriver hur acceptansen av LHBTQI-personer blir en del av själva definitionen av en demokratisk stat. Den nationalistiska ”homopolitiken” åberopas sedan som argument för att skydda landets gränser mot påstådda hot i form av kulturer som anses vara bakåtsträvande i synen på sexuella rättigheter, men även för att rättfärdiga olika former av våld och förtryck, som militära interventioner i Mellanöstern eller rasism riktad mot exempelvis muslimer i Europa och USA. Dessa former av homonationalism har kritiserats av såväl aktivister som forskare i antirasistiska queer- och transrörelser.

Både queer- och transforskning kan ge oss verktyg att förstå hur vi alla, som samhällsvarelser, formas av de sexualitets- och könskodade förväntningar som följer av den heterosexuella matrisen, och hur de samverkar med normer kring bland annat klass, ras, funktionalitet, religion och ålder.

Skribent Erika Alm, fil. dr i idéhistoria; Signe Bremer, fil. dr i etnologi; Iwo Nord, doktorand i genusvetenskap; och Irina Schmitt, lektor i genusvetenskap.
Källa Erika Alm; Signe Bremer; Iwo Nord; Irina Schmitt, "Queer- och transforskning", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016