Till startsida

Ett geni är alltid en man

Vare sig det handlar om musik, konst eller litteratur finns det manliga geniet där. Den närmast
gudomligt inspirerade, kreativa, unika personen. Människan som aldrig är en kvinna.

Följaktligen är också kvinnor praktiskt taget bortsopadefrån kanon – de verk som anses så viktiga att bildade medborgare bör känna till dem. När den ansedde amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom skrev Den västerländska kanon 1994 tog han upp verk av åttahundra män och knappt sjuttio kvinnor.
– En del skulle säga att han ger en historisk bild av hur det sett ut. Men för att få en fullständig bild måste man rota upp det material som finns i arkiven och då krävs forskning, säger Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
Hon har skrivit om de litterära översiktsverken i Stjärnor utan stjärnbilder och ser Nordisk kvinnolitteraturhistoria som en stor framgång, inte minst för de många mindre kända författarskap som grävdes upp ur den historiska massgraven.
– Men fortfarande är intresset på universiteten mycket större för manliga författarskap än för kvinnliga. Det är lite märkligt, det är ju bland kvinnorna som de stora läsargrupperna finns.
När Harold Bloom blev kritiserad för sin enögdhet försvarade han sig med att han bara gjort sitt urval. Den som hade en annan uppfattning fick göra sitt, en sorts brukskanon. Men så enkelt är det inte, menar Anna Williams.
– En kanon behövs. Men det är viktigt att den speglar många olika erfarenheter.
 

Anna Lena Lindberg, konstvetare i Lund, håller med. Vi behöver vår historia. Men den måste breddas. Själv har hon sedan 1970-talet skrivit och forskat om konst ur ett genusperspektiv. I sin nyutkomna bok En mamsell i akademien undersöker hon, med utgångspunkt från den svenska porträttmålaren Ulrica Fredrica Pasch, 1700-talets konstvärld, en viktig tid då den dörr som stått öppen för kvinnor med kraft slogs igen.
– I och med att konsthistorien började skrivas bestämde den också hur vi tänker om konst. Konstnären gestaltades per definiton som manlig och kvinnliga konstnärer som något annat. Jag har försökt ta reda på hur det såg ut i verkligheten och varför berättelsen om den förändrades så mycket, säger hon.
Pasch, en ansedd porträttmålare, var den första kvinna som valdes in i den Svenska Konstakademien 1773. Också i andra länder förekom konstakademier. Också i dem fanns enstaka kvinnliga ledamöter. Men deras närvaro var känslig.
Elias Martins målning ”Gustaf III besöker Konstakademien 1780” är talande. Att kungen, som instiftat akademien, kom på besök var en stor händelse som dokumenteras i målningen där akademiledamöterna självfallet finns med. Alla utom Pasch.
– Det här är en mycket känd tavla men ingen har undrat varför hon saknas, säger Anna Lena Lindberg
och visar en liknande målning från Royal Academy i London.
– Där har Johann Zoffany försökt komma runt problemet genom att visa de kvinnliga ledamöterna i form av små porträtt på väggen. De finns med men ändå inte. Det var ett sätt att hantera en känslig situation i ett övergångsskede. Senare stängs kvinnorna ute helt och då är det inget tjafs.
 

Utestängningen sker genom att akademierna bildas och tar över konstutbildningen som tidigare ägt rum i hantverksbaserade verkstäder. En viktig del var tecknande efter levande modeller, vilket ansågs opassande för kvinnor som inte fick tillträde till utbildningen förrän 1864.
Ut ur historien åkte inte bara Ulrica Fredrica Pasch utan också hennes kollegor på kontinenten, ett antal kvinnliga konstnärer som när de levde var högt skattade och mycket framgångsrika.
– Eftersom det gick fint att skriva konsthistoriska verk utan att nämna kvinnorna är det inte så konstigt att människor inte tror att det fanns några kvinnliga konstnärer på 1700-talet.
I vems intresse skrevs konsthistorien som den gjorde?
– Det jag visar är att det har väldigt mycket med genus att göra. Ytterst är det naturligtvis ett sätt att
befästa mansdominansen. Föga förvånande återfinns samma mönster i musiken. Också där har det gjorts upprepade försök att hämta upp de kvinnliga tonsättarna ur glömskebrunnen. Lika ofta har de fallit tillbaka. En av få nordiska kompositörer som överlevt är norska Agathe Backer Gröndahl, samtida med Grieg.
– På 1800-talet blev genialitet betraktat som en manlig egenskap.

Idén om norskhet och genialitet begränsade kvinnors plats i musikhistorien, säger Camilla Hambro, musikforskare vid Stockholms universitet.
Backer Gröndahl var omåttligt populär. Men där Grieg i en norsk musikhistoria har 85 sidor, har hon bara sex sidor.
I musikhistorien är storleken viktig. För att bli kanoniserad ska man skriva stora verk, helst flera symfonier. Det lilla formatet har aldrig haft högt anseende.
Om det i dag inte går att ge ut litteratur- eller konsthistoria utan att åtminstone nämna genusperspektivet är det fortfarande fullt möjligt i musikvetenskapen.
– Men det har gjorts försök. ”Kvinnornas utställning” i Köpenhamn var ett rejält försök att göra en kvinnlig musikalisk kanon redan 1895. Den finns inte ens omnämnd i de musikhistoriska böckerna.
Och det manliga geniet lever kvar. Generationsromanerna skrivs av män och den manlige, ensamme
och alienerade huvudpersonen får ständigt nya läsare. I musikvärlden premieras män. Men på konstscenen har kvinnorna kommit på bred front. Kanske håller det manliga geniet trots allt på att förlora sin lyskraft?

AV: Anne Jalakas

 

Till sidans topp

© Göteborgs universitet , Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakta oss

Om webbplatsen | Karta