Rytmen av algebra

Uppfattningen om att pojkar har lättare för matematik präglar fortfarande skolsystemet. Skulle synsättet förändras om eleverna fick dansa eller tonsätta matte? Forskarna tror på mer varierade arbetssätt.

Det har sedan länge slagits fast att det inte finns några biologiska skillnader mellan kvinnor och män i förmågan att lära sig matematik. Ändå lever uppfattningen kvar att pojkar är bättre i matte. En attitydundersökning som gjordes bland 1500 elever på grundskolan och gymnasiet, om matematik och kvinnor och män, visar att matematiken fortfarande uppfattas som en manlig domän. Studien, som genomfördes av forskare vid Lunds universitet, visar att uppfattningen förstärks på gymnasiet och är allra starkast bland pojkar på naturvetarprogrammet.

Enligt Anna Palmer, forskare och lärarutbildare vid Stockholms universitet, har historien i stor grad påverkat dagens syn på matematik. Ämnet var länge förbjudet för flickor i Sverige. Det var först skolreformen 1927 som gjorde det möjligt för flickor att få statlig utbildning på samma villkor som pojkar. Historiskt har matematik setts som något hör ihop med hjärnan och därmed kodats maskulint. Kvinnor med matematisk förmåga var länge otänkbart.

– När den framstående, ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891) dog obducerades hennes hjärna och man förvånades över att den var lika logisk som hos en man. Då trodde man att hon eventuellt var en man. Det är väldigt intressant, säger Anna Palmer.

Ont i magen av matte

Anna Palmer står bakom avhandlingen Att bli matematisk. Matematisk subjektivitet och genus i lärarutbildningen för de lägre åldrarna. I studien undersöker hon studenternas relationer till matematik och hur de förändras när studenterna arbetar med estetiska processer och genusteori.

Anna Palmer tappade själv intresset för matte i högstadiet, något som påverkade hennes yrkesval. När hon senare började undervisa på lärarhögskolan i Stockholm insåg hon att studenterna, på inriktning mot de yngre åldrarna, var skräckslagna inför ämnet.

– Det gjorde mig intresserad att förskollärare, som är ett sådan feminint kodad yrkesgrupp, reagerade så starkt på matte. De hade ont i magen och fick yrsel, säger Anna Palmer.

Hon startade tillsammans med sina kollegor en alternativ utbildning i matte, ett arbete som började med kollektiva berättelser. Lärarstudenterna fick formulera sina minnen av matematik, varav majoriteten var negativa, och sedan utforma den tio veckor långa matematikkursen. Resultatet blev en kurs där studenterna bland annat arbetade med estetiska läroprocesser i verkstäder.

– Traditionellt sett ses allt som har med huvudet att göra, exempelvis logiskt tänkande, som manligt. Medan att arbeta med kroppen, att vara kreativ, ses som kvinnligt. Tanken var att ta till vara på människans fulla potential och koppla ihop huvud och kropp, säger Anna Palmer.

Matte finns överallt

I verkstaden ”Att spela ett rum” delades studenterna in i grupper och fick studera var sitt rum utifrån ett matematiskt perspektiv. De fick sedan tonsätta rummet utifrån sina arkitektoniska upptäckter.

– I korridoren stod exempelvis pelare med jämna mellanrum, som blev en trumrytm. Vattnet som rann från kranen ned i handfatet blev en skala på flöjt och så vidare, förklarar Anna Palmer.

Fram växte notblad med symboler för detaljer och ljud. Notbladen gjorde det möjligt för utomstående att förstå sambanden mellan symbolspråken. Det gick att höra vilket rum det var.

– Det finns jättemycket matematik i arkitekturen, geometriska former, oregelbundenhet, vinklar, avstånd som studenterna fick upp ögonen för.

Anna Palmers tanke var att visa att matten finns överallt – inte bara i matematikboken. Lärarstudenterna som deltog i utbildning ändrade successivt inställning till både ämnet och sin egen förmåga.

– De tyckte framförallt att det var roligt och såg sig själva som både mer kompetenta och matematiska. De blev också mer intresserade av ämnet, vilket är positivt på längre sikt i förskolan där engagemanget smittar av sig på eleverna.

Följden blev att många studenter valde att fördjupa sig i matte under praktiken.
– En student gjorde ett projekt om breakdance och matematik som utmynnade i ett slags algebra där barnen gjorde ett symbolspråk av sin koreografi.

Anna Palmer anser inte att man ska slopa den traditionella matematikundervisningen, där eleverna löser tal i läroboken. Däremot tycker hon att det borde bli en större bredd på sätten att lära ut matte. Det skulle i sin tur kunna intressera fler människor, både flickor och pojkar.

– Matematiken har en lång historia som en manlig domän. Det här sättet att tänka löser upp de konstruktionerna. Blandar man in kroppen och estetiska uttryckssätt blir det något annat, säger hon.

Negativa förväntningar påverkar resultaten

Varierande förväntningar på eleverna utifrån kön är en annan parameter som påverkar matematikresultaten. Inom stressforskningen brukar man prata om stereotypt hot, vilket innebär negativa förväntningar på en grupp människor, som exempelvis kvinnor eller svarta. Det har tidigare visats att stereotypt hot och den stress det leder till påverkar individuella prestationer.

Lovisa Sumpter, forskare på Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet, har i sin avhandling On aspects of mathematical reasoning: affect and gender gjort en studie där hon undersökt gymnasielärarnas syn på elevernas matematiska resonemang. Resultatet visade att majoriteten av lärarna tillskrev flickor och pojkar olika egenskaper. Pojkarna sågs som mer chanstagande och logiskt tänkande. Flickorna beskrevs som osäkrare.

– Jag tog exempel från olika elevers resonemang, men gjorde dem könsneutrala. Sedan skapade jag även fiktiva resonemang för att skapa en bredd. Lärarna fick sätta kön på resonemangen och de tyckte sig kunna avläsa om det var en flicka eller pojke som stod bakom dem, förklarar Lovisa Sumpter.

Hon tycker själv att resultat var väldigt intressant.
– Det här var lärare med över 40-års erfarenhet i yrket. Det säger en del om hur lätt vi har att tillskriva kön även där det inte finns något biologiskt kön. Som tur var är uppfattningar inte statiska, de kan förändras.

Men enligt Lovisa Sumpter finns det en fara med att lärarna förväntar sig att flickor och pojkar ska bete sig och resonera på ett visst sätt beroende på kön.

– Om man förväntar sig att flickorna bara ska följa lärarens råd kan det ett mönster som uppmuntras och föder beteendet vidare.
Lovisa Sumpter undersökte även gymnasieelevernas syn på matematik och genus, för att se om den bekräftade lärarnas bild.

Hon använde sig av påståenden som ”Jag kan inte tänka själv”, ”Mitt eget resonemang är inte en säker strategi” och ”Matematikuppgifter måste lösas med en specifik metod”. Först lät hon eleverna sätta in påståendena på en flick-pojkskala. Resultatet bekräftade lärarnas traditionella uppfattning om vad som ansågs kvinnligt respektive manligt. Men när en annan grupp elever skulle reflektera över påståendena och svara utifrån sig själva hände något.

– Då blev det ingen eller liten skillnad mellan pojkarnas och flickornas beteende. Studien konfirmerade inte alls de tidigare resultaten, konstaterar Lovisa Sumpter.

Öva matematiska resonemang

En generell slutsats i avhandlingen är att det behövs mer tid i skolan för att diskutera och samtala om matematik. Lovisa Sumpter undersökte vilka matematiska resonemang eleverna producerar och kom fram till att de framförallt är imitativa.

– På frågan hur de kommit fram till resultatet blev svaret ofta ”Läraren har sagt det” eller ”Vi har lärt oss det”. Svaret är alltså inte grundat i matematik.

Lovisa Sumpter menar att man i undervisningen borde fokusera på att resonera och kommunicera matematik, redan i ett tidigt skede. Hon tar Japan som exempel, där matematikundervisningen utgår ifrån att eleverna ska kunna lösa problem och redovisa sitt resonemang på tavlan.

– Där ligger fokus på vilka frågor läraren ska ställa för att eleverna ska utveckla sitt resonemang. Det innebär andra förväntningar i klassrummet. Det viktigaste är inte att svara rätt på uppgifterna i läroboken, säger Lovisa Sumpter.

Hon tror att en träning på matematiska resonemang skulle gynna alla elever oavsett kön. Det är ett arbetssätt som bygger upp självförtroendet och inte exkluderar någon, enligt forskaren.

Lovisa Sumpter säger att hennes egen avhandling bara ger en liten pusselbit när det gäller genus och matematik. Mycket finns fortfarande kvar för forskarna att kartlägga.

– Jag inser mer och mer hur viktigt det är att titta på vad som händer i de lägre åldrarna. En ny pilotstudie bland fyraåringar visar att förskolepedagogerna krävde mer av flickorna än pojkarna i samma uppgift, men det var oftare pojkarnas resonemang som lyftes upp i det gemensamma talutrymmet.

Hon tror att vi skulle lära oss mycket genom att studera hur barnen möter och får lära sig matematik från förskolan upp till årskurs tre.
– Detta för att kunna förstå den snedföredelning som sker på gymnasiet och uppåt, säger Lovisa Sumpter.

Text: Ida Måwe
Illustrationsfoto: Colourbox

Läs mer

Brandell, Gerd, et al. (2003). Kön och matematik: GeMaprojektet. Grundskolerapport. Lund: Lunds universitet

Brandell, Gerd, et al. (2005). Kön och matematik: GeMaprojektet. Gymnasierapport. Lund: Lunds universitet

Palmer, Anna (2010). Att bli matematisk: Matematisk subjektivitet och genus i lärarutbildningen för de yngre åldrarna. Diss. Stockholm: Stockholms universitet

Sumpter, Lovisa (2009). On aspects of mathematical reasoning: affect and gender. Diss. Uppsala: Uppsala universitet