Tiden för knapp för genuspedagogik

Vägen från förskola och skola in i vuxenlivet kantas av intryck som talar om hur flickor och pojkar ska vara och vad de ska tycka om. Hur utvecklar barn medvetande om genus? Och hur har skolan hanterat dessa frågor?

Även om förskola och skola upptar en stor del av uppväxten, påverkas barn och ungdomar av allt de kommer i kontakt med i samhället. Barnen läser av vad som händer runtomkring dem i vardagslivet. När de går till leksaksaffären, eller när de tittar på filmer, är ute på stan med någon vuxen, så märker de att det finns vissa saker som verkar hänga ihop med pojkighet och flickighet. Färg är en sådan. Frisyrer en annan, kort och långt hår. Kroppens rörelser. Rösten. De plockar upp från filmer och teve, berättar Anette Hellström, Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, som undersöker könsmedvetande bland förskolebarn.

– Jag såg tydligt att yngre barn plockade upp dessa könsmarkörer, som kan skifta över tid. Med ökad ålder och erfarenhet lär man sig kopplingen mellan till exempel pojkighet och pojke, någonstans i fem-sexårsåldern. Då börjar de rätta in sig själva och andra i hur det ”ska vara”, säger hon.

I den tidiga förskoleåldern har barn en högst diffus uppfattning om skillnader och likheter mellan pojkar och flickor, visar Anette Hellman i sin avhandling Kan Batman vara rosa? I avhandlingen analyseras vilken betydelse den rosa färgen ges bland barnen. Hur förhandlas den när det gäller pojkighet och flickighet?

– Färg är den kanske starkaste markören för kön och den framstod som en väldigt viktig aspekt av genusnormer. Den rosa färgen kom ofta upp i diskussionerna, men även svart och andra mörka färger.

Speciellt bland de yngre barnen på runt tre, fyra år var färg en viktig markör för att skilja flickor och pojkar åt, menar Anette Hellman.

– De säger väldigt sällan att du inte får vara med i den här leken för du är ju flicka. De säger istället: du kan inte vara med i den här leken för du är ju helt rosa. Eller: du rör dig på fel sätt. Eller: du har kort hår. De använder sig av pojkighet och flickighet innan de använder sig av begreppsparet pojke och flicka, säger hon.

Genusfrågor görs inte alltid relevanta bland barnen, men just vid tillträde till leken, när ett barn frågar om ”jag får vara med” är ett tillfälle när det får betydelse, menar Anette Hellman. Då förhandlas vem som passar in i en viss lek, och vilka roller som anses passa för vem. När pedagoger jobbar med gemensamma projekt, snarare än att betona skillnader mellan pojkar och flickor, eller när vänskap mellan barnen underlättas, då tonas genusstereotyper ned. Men pedagoger markerar också genusstereotyper och riktar dessa mot barnen, visar Anette Hellman i sin undersökning. Exempel är när flickor och pojkar disciplineras, när kroppen sätts i fokus för uppmärksamheten, eller när ålder görs relevant i barngruppen.

– En förståelse av hur man kan vara som ”stor” innebär att man förväntas utföra handlingar som kopplas till att vara ”stor pojke”, eller ”stor flicka”. Att bli ”stor” innebär på så vis för pedagogerna att lära sig att bli en könad individ.

Sjutton år i skola och förskola

För de flesta tar det runt sjutton år att passera förskola och skola. Har det hänt något under den senaste sjuttonårsperioden som gör att den som börjar i förskolan i dag får en annan process genom systemet?

– Det har hänt mycket på dessa år, inte minst de stora nedskärningarna på 90-talet och det är en helt annan situation i dag på förskolorna. Arbetssituationen är väldigt tuff för många med höga barnantal och stressig miljö, säger Anette Hellman.

Detta påverkar även situationer där genus aktualiseras, menar hon. Barns tillträde till leken är en sådan situation, stress en annan. I det senare fallet tenderar man som pedagog att disciplinera barnen. Sociologen Raewyn Connell skriver att när barn disciplineras sker det ofta med fokus på hur de borde vara som flicka eller pojke.

Vill utmana hur vi sorterar människor

Kajsa Ohrlander kommer, tillsammans med Hillevi Lenz-Taguchi och Linnea Bodén, samtliga vid Centrum för Genus- och utbildningsvetenskap, Stockholms universitet, under hösten ut med antologin En rosa pedagogik – jämställdhetspedagogiska utmaningar. Författarna vill utmana det ofta helt självklara sättet att sortera människor utifrån egenskaper, typiska drag och former. Att låsa fast oss i enkla kategorier.

Möjligheten att lära något handlar ju både om att bli attraherad, att bli utmanad och att bli erkänd i olika situationer. Men utgångspunkten för teorier som väglett pedagogiskt arbete har oftast varit att barnen ska bli något annat än de är, menar Kajsa Ohrlander. Man ser barn utifrån det kikarsikte som är inställt på hur barnen kan hota en tänkt framtid, eller utveckla egenskaper som är viktiga för att den vuxna människan ska bli normal. Istället för att utgå från att det finns något hos barnen som ska ändras, borde vi ändra våra föreställningar om barn och vad man kan göra med dem, analyserar hon vidare.

– Hela 1900-talet är späckat med föreställningar om vad barn och barndomen är och det är absolut den mest bedömda, utvärderade och utforskade perioden i en människas liv, säger Kajsa Ohrlander. Det är en period som präglas av det vuxna samhällets oro för framtiden och därmed skapar vi ett språk om och till barn som är begränsande. Vi har enormt svårt att platta ut relationen till barn och se dem som delaktiga i samma liv och värld som vi själva.

– För en pedagog är det en etisk utmaning att få tillgång till verktyg som gör det möjligt att teoretisera kring olika pedagogiska situationer som makt, kategoriseringar, lärande, demokrati, jämställdhet.

Efter förskola väntar grundskola och gymnasium. Inga Wernersson, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet, var på 1970-talet först i landet med att undersöka kommunikationen i klassrummet, där det gjordes tydligt att pojkar får större talutrymme än flickor. Då fanns enligt Kajsa Ohrlander även ett politiskt driv kopplat till demokratifrågor i undervisningen, som också kom till uttryck i läroplanen.

Den politiska visionen om skolan har, menar hon, varit mer experimentell och mer uttalat öppen för att försöka förverkliga visioner kring jämlikhet och demokrati och att motverka diskriminering.

– I dag tunnas sådant ut. Skolpolitiken i dag uppvisar knappast någon rosig framtidstro på skolans demokratiska och inkluderande möjligheter och inte heller skolans relation till unga människors nya verkligheter med sociala medier och ny teknik. Tvärtom har mycket som berör skolan gått tillbaka, säger Kajsa Ohrlander.

Frågor om det pedagogiska vardagslivet

Från 90-talet och framöver undersöktes vad som pågick i det pedagogiska vardagslivet och frågor som rör identitet och subjekt. Frågan handlade inte längre enbart om att flickor skulle få mer utrymme för att tala, utan om hur läraren förhöll sig till eleverna. Då kunde man upptäcka att läraren tilltalade flickor och pojkar olika. Flickor tilltalades med vän röst och pojkarna berömdes med stereotypa omdömen för sin djärvhet. Samtidigt kunde man förstå att den typen av kommunikation ingick i ett ständigt pågående könskapande.

Förskolan ligger fortfarande i framkant, jämfört med skola och gymnasium, när det gäller intresse för att uppmärksamma hur kön skapas. Gymnasieskolans elever är inte attitydmässigt färdigformade, menar Kajsa Ohrlander, men de flesta studenter som söker sig till genusrelaterade pedagogikkurser har anknytning till förskolan.

För att skapa en mer positiv umgängeskultur på skolorna startades en genuspedagogisk utbildning i Göteborg och i Umeå. De första utbildade genuspedagogerna gick ut 2005 och kommunerna uppmanades att anställa genuspedagoger som stöd i skolarbetet.
Hur tar skolorna emot denna resurs? Det undersökte Victoria Carlsson Wahlgren, Sektionen för management, Blekinge tekniska högskola, själv gymnasielärare och genuspedagog, i sin avhandling om lärande och kommunikation.

– 560 studenter antogs till utbildningarna i Göteborg och Umeå, men siffran på hur många som gick igenom utbildningen är osäker, den varierar mellan 219 och 294. Myndigheten för skolutveckling uppger att 105 personer jobbar som genuspedagoger. När jag skickade min enkät till dessa blev svaret ofta att de inte arbetar med det.

Till slut återstod, i undersökningen, sex personer och de flesta av dem arbetar på deltid med genuspedagogik.

Victoria Carlsson Wahlgren berättar att det ofta finns ett stort motstånd bland lärarna att anlita en genuspedagog, och de tycker inte att de behöver hjälp att arbeta med jämställdhet.

– Men skrapar man lite på ytan märker man snabbt att inget sker i praktiken. För att komma vidare måste det föras in i skolans ämnesplaner att det ska ingå genusperspektiv i alla ämnen.

Dessutom räcker det inte med att anslå några timmar till detta utan det måste bli ett långsiktigt arbete, menar hon.

– Det finns mycket annat som tar lärarnas tid och kraft för att få undervisningen i vardagen att fungera. Genuspedagogik tar tid att utveckla och den tiden finns helt enkelt inte i dag.

Text: Christer Wigerfelt
Illustration: Sandra Wahlbeck

Denna artikel har varit publicerad i tidningen Genus 2.11.