Foto på avhandlingar i bokhylla

Genusforskare utmanar gränser inom akademin

2016-03-23 06:45

De första kvinnohistoriska avhandlingarna publicerades i början av 1960-talet. Idag, nästan 1 500 avhandlingar senare, är genusforskningen ett etablerat fält. Genus.se har pratat med doktorand Desireé Ljungcrantz och professor Ulla Manns om förändringar och nya trender bland genusavhandlingarna.

Nyhet 

 

Ulla Manns– Det är svårt att säga någonting generellt, men det är helt uppenbart att genusforskningen i dag är intersektionellt inriktad. Vi ser nya teoribildningar som undersöker rasifiering och sexualitetsnormer, och även funktionalitetsnormer och klass. Det är stor skillnad sedan 1980-talet, säger Ulla Manns, professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.

Desireé Ljungcrantz, doktorand vid Tema Genus i Linköping, tillägger att den så kallade ”affektiva vändningen” under de senaste åren har fått stor betydelse. Vändningen innebär att affektiva, känslomässiga och kroppsliga dimensioner undersöks, snarare än språklighet.

Viss forskning anses mer politisk

I sin avhandling undersöker Desireé Ljungcrantz synen på hiv med fokus på just känslor, eller affekter, i det här fallet främst rädsla och skam. Nya hiv-mediciner har radikalt förändrat förutsättningarna för personer som har en hiv-diagnos, men synen på hiv har inte förändrats i samma takt, menar hon.

– Allmänheten känner fortfarande stark rädsla för hiv. De här känslorna är ofta instinktiva och kommer snabbt. Därför räcker det inte med informationskampanjer utan rädslorna behöver bearbetas på djupet, säger hon.

Desiree LjungcrantzI arbetet med avhandlingen har Desireé Ljungcrantz analyserat populärvetenskapliga skildringar av hiv. Hon har också intervjuat personer som har hiv.

– Jag fick själv en hiv-diagnos för 15 år sedan. I genusvetenskaplig anda redogör jag för det i min forskning. I andra ämnen kan det ses som oseriöst och för personligt, men inom genusvetenskapen är det någonting som forskare förväntas göra. Det är en del av forskarens kunskapsproduktion och ens erfarenheter kan även ses som en tillgång, säger hon.

Inom delar av akademin drar forskare öronen åt sig inför begrepp som feministisk teori och queer, tror Desireé Ljungcrantz.

– Vissa ämnen anses vara politiska, vilket annan forskning alltså inte skulle vara, säger hon.

Fältet har successivt vunnit legitimitet

De första kvinnohistoriska avhandlingarna, som kom på i början av 1960-talet, fick en liknande laddning, menar Ulla Manns. När Eva Åsbrink lade fram sin avhandling år 1962 varade disputationen i sju timmar och hennes arbete om kvinnosynen i kyrkan beskylldes för att vara ideologiskt färgad.

– Det kan genusforskare fortfarande få höra. Det är fortfarande så att vissa problemformuleringar, ämnen och angreppssätt inte riktigt anses legitima, säger Ulla Manns.

Allra först ut att disputera inom området kvinnohistoria i Sverige var Gunnar Qvist. I avhandlingen ”Kvinnofrågan i Sverige 1809-1846” analyserade han riksdagsdebatterna kring kvinnors rätt att driva handel. Gunnar Qvist disputerade år 1960 och två år senare disputerade Karin Westman Berg med ”Studier i C.J. L. Almqvists kvinnouppfattning”. Samma år kom Eva Åsbrinks ”Studier i den svenska kyrkans syn på kvinnans ställning i samhället åren 1809-1866.”

De här tre forskarna kan med rätta beskrivas som pionjärer, menar Ulla Manns.

– De är viktiga just för att de tog plats i det akademiska rummet. De lyckades disputera även om deras ämnen inte alls var accepterade, säger hon.

Även om genusforskning fortfarande ibland anklagas för att vara politisk eller ovetenskaplig råder inga tvivel om att forskningsfältet successivt har vunnit legitimitet inom akademin. Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek driver databasen Gena, som samlar alla avhandlingar inom genusområdet. Där listas närmare 1 500 avhandlingar med olika teman och inom olika discipliner.

Självkritik behövs i maktanalysen

Framöver vill Ulla Manns gärna se mer postkolonial genusforskning om makt, sociala villkor och materiella orättvisor. Hon tycker också att det behövs mer diskussion kring vad det får för konsekvenser att det akademiska rummet är så vitt.

– Det blir ett glapp mellan vårt makttänkande och det egna kunskapsrummet. Här behöver vi vara självkritiska. Det är först de senaste åren som det här på allvar har börjat diskuteras inom forskningsfältet, säger hon.

Desireé Ljungcrantz hoppas att genusforskningen ska vinna ytterligare legitimitet som forskningsfält och samtidigt fortsätta att utmana gränser inom akademin.

– I och med det hårda debattklimatet och det nyliberala ramverket där vi verkar, så finns det kanske en risk att fältet avpolitiseras och att samhällskritiken tonas ner, säger hon.

Att ge sig in i ett ifrågasatt ämne och använda metoder som uppfattas som kontroversiella kan ha ett pris i form av uteblivna forskningsmedel och avslag från vetenskapliga publikationer, samtidigt som genusforskningen är ett internationellt fält och innovation är ett ”buzzword”.

– Som doktorander måste vi förhandla med de akademiska ramarna och förväntningarna på oss som forskare. Ens avhandling är ett slags gesällprov så det är mycket som står på spel för den som vill fortsätta inom akademin. Därför är den kollegiala solidariteten viktig, säger Desireé Ljungcrantz.

Skribent Charlie Olofsson
Bild Kerstin Alnebratt
Relaterat material
visa fler nyheter ›