En laptop och två knutna nävar ovanför tangentbordet.

Hot och hat drabbar den kritiska forskningen

2017-04-26 11:32

I takt med att samhället blir mer och mer polariserat, tycks hot och hat mot personer som verkar inom maktkritiska områden öka. Genus.se har pratat med Irene Molina, professor i kulturgeografi, som är orolig för konsekvenserna för den kritiska forskningen, Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap, som både blev utsatt för ett mediadrev och hot och hat från privatpersoner och Carolina Hemlin, chefredaktör för Ottar, som har fått ändra tidningens säkerhetsrutiner efter att ha blivit utsatt för ett rökbombsattentat.

Nyhet 

– Jag har intrycket att tendensen att ge sig på forskare som publicerar sina arbeten om rasism, etnisk diskriminering och intersektionella perspektiv har ökat sedan Sverigedemokraterna (SD) kom in i riksdagen. I och med det har det skett en dramatisk normalisering av rasism – många anser sig ha rätt att uttrycka rasistiska hot och hat och skäms inte längre. De kan ringa på telefon och uppge namn och efternamn och gapa och skrika på mig. Trots att det finns mycket större möjlighet att vara anonym idag, väljer man en öppen rasism. Det är en oerhört obehaglig utveckling.

Irene Molina Foto: Ulrika Wahlberg

Det säger Irene Molina, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet och styrelsemedlem i Antirasistiska akademin, en ideell förening vars syfte är att bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas, och forskningsinstitutionernas alla verksamheter.

Hon berättar om när hon själv nyligen var med i SVT-programmet Idévärlden och pratade om rasism. Då ökade hatet mot henne.

– Jag fick så otroligt mycket påhopp. Jag blev kallad en skam för Sverige och en man på Facebook skrev att jag var en smutsig hund som borde kastas ut ur landet omedelbart.

Mycket av hoten och hatet har uttryck av rasifierad sexism, menar Irene Molina.

Rasismen och sexismen hör ofta ihop. Kvinnliga rasifierade forskare blir kallade för ”horor” och ”kärringar” kopplat till rasistiska glåpord.

– Rasismen och sexismen hör ofta ihop. Kvinnliga rasifierade forskare blir kallade för ”horor” och ”kärringar” kopplat till rasistiska glåpord. Men det rör inte bara kvinnor, manliga rasifierade forskare kan bli kallade för ”skäggbarn” eller potentiella våldtäktsmän.

Inga rättsliga konsekvenser

Förutom SD:s intåg i riksdagen ser hon förekomsten av sociala medier som en orsak till att hoten och hatet har ökat.

Åklagarmyndighetens attityd bidrar till strukturell rasism. Det är allvarligt att myndigheten struntar i att driva de här ärendena.

– Och det finns en tredje orsak: det händer ingenting, handlingarna får inga konsekvenser! Jag har slutat polisanmäla för jag vet att det inte är någon idé – åklagaren lägger ner ärendet. Och det är ett skydd som nättrollen använder sig av – de vet att det är olagligt men att det inte blir några påföljder. Åklagarmyndighetens attityd bidrar till strukturell rasism. Det är allvarligt att myndigheten struntar i att driva de här ärendena. Det betyder så mycket att få upprättelse.

Rasistiskt hot och hat kan få allvarliga följder tror Irene Molina.

– Jag har sett exempel där människor har blivit rädda att fortsätta forska om rasism. Om bara en forskare slutar för att hen är rädd, är det ju ett oerhört allvarligt demokratiskt problem.

Ett annat problem är att handlingarna legitimerar ett klimat med brist på respekt för varandra, menar Irene Molina.

– Det etableras ett förakt för kunskapsproduktionen och representanter för den, vilket vi ser hos många politiker världen över idag.

Arbetsgivare måste bli bättre

Irene Molina anser att arbetsgivarna, universiteten och högskolorna, måste bli bättre på att inse allvaret och ta sitt ansvar.

– Det finns inga planer någonstans. Det behövs policies och strategier för att hantera den här typen av arbetsmiljöproblem. Det finns ofta för den interna arbetssituationen, men inte för det som kommer utifrån. Och det behöver uppmärksammas från politiskt håll, utifrån problemets demokratiska natur.

Hotad och hatad under tiden som politiker

Tiina Rosenberg är professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Hon har tidigare varit verksam både som professor i genusvetenskap vid Lunds och Stockholms universitet samt som rektor för konstuniversitet i Helsingfors. Hon berättar att hon som feministisk rektor fick en hel del hot och hat, men det var främst när hon var engagerad som styrelseledamot i Feministiskt initiativ (Fi) under 2005, som hon blev utsatt.

Tiina Rosenberg

– Då hade inte sociala medier slagit genom, utan det var i mejl och i brev som det tog sig uttryck. Jag har fortfarande ett par lådor brev kvar i källaren. Det värsta var dock det mediedrev som riktade sig mot mig, där jag utmålades som en blodtörstande feministflata, berättar hon.

Under flera veckor publicerade media nästan dagligen artiklar om interna konflikter inom Feministiskt initiativ (Fi), där Tiina Rosenberg utmålades som en av huvudpersonerna och en mängd olika uttalanden tillskrevs henne. Även hennes roll som forskare påverkades då hon i samband med drevet blev publikt anklagad för plagiat inom akademin, något som senare avskrevs. Att vara igenkänd på stan och att aldrig veta vad som skulle kunna hända när hon gick utanför dörren var en stor påfrestning. Under en period om ett halvår åkte hon varken buss eller tunnelbana.

Jag lärde mig tidigt att polisen får man ingen hjälp av, det spelar ingen roll om man är mordhotad eller inte.

– Människor på gator och torg kan ju vara oerhört oberäkneliga. Och jag lärde mig tidigt att polisen får man ingen hjälp av, det spelar ingen roll om man är mordhotad eller inte.

Drog sig undan offentligheten

Hennes strategi för att undvika hot och hat har varit att dra sig undan offentligheten och allmänheten. Hon avgick från Fi:s ledning samma år som partiet bildades och idag väljer hon sin publik.

– Det är svårt att vara feminist i offentligheten, att uttala sig i kontroversiella frågor. Jag har inte backat från min politiska position, men jag väljer sammanhang där jag träffar människor som faktiskt vill träffa mig. Och jag väljer bort de mediala sammanhangen. Jag vill ha en fungerande vardag och ett fungerande liv.

Hon anser att det är viktigt att försöka sortera bort hoten och hatet.

– Jag väljer att radera de mejlen direkt. Mitt råd är att inte läsa på sociala medier, att inte läsa hatmejlen, att inte respondera. De som håller på med det här är inte värda den uppmärksamheten.

Liksom Irene Molina tror Tiina Rosenberg att hot och hat mot forskare inom akademin kan få allvarliga konsekvenser för den kritiska forskningen.

Det finns mer och mer en inställning om att forskningen ska hålla sig från att vara ”politisk” och fler genusforskare tar uttryckligen avstånd från rollen som ”politisk forskare”.

– Det finns mer och mer en inställning om att forskningen ska hålla sig från att vara ”politisk” och fler genusforskare tar uttryckligen avstånd från rollen som ”politisk forskare”. Det kan också leda till en rädsla för att forska om vissa ämnen som ses som kontroversiella, eller att man inte söker pengar för vissa projekt – en slags självcensur. Samtidigt märker jag ett stort intresse från studenter för speciellt den intersektionella genusforskningen, så det behöver vi inte oroa oss för!

Även om hon personligen upplever färre hat- och hotpåbud, tror hon att det har blivit värre de senaste åren.

– Det har skett en politisk klimatförändring åt höger och mycket av de hot och hat som förekommer idag har rasistiska förtecken och riktar sig mot aktivister och forskare inom det fältet.

Attentat mot aborträtten

Carolina Hemlin

Hatet och hotet mot aktivister är något som Carolina Hemlin, chefredaktör för Ottar, en tidning som ges ut av Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), har fått erfara på nära håll. 2014 anordnade RFSU och Ottar en festivalhelg för att uppmärksamma 40 år av fri abort. Som sista event visade Ottar dokumentärfilmen Vessel. Ett 30-tal personer satt i en källarlokal på Östermalm i Stockholm, när det plötsligt hördes en smäll.

– Dörren ovanför trappan sparkades upp och jag såg åtminstone tre svartklädda personer, som skrek något hotfullt – ”jävla horor” eller ”jävla äckel” eller något liknande. Sen började det komma rök, jättetjock brandgul rök. Jag trodde att det var en bomb.

Carolina Hemlin berättar att panik utbröt. Alla satt nere i källaren, förutom ett barn på 10 år som satt uppe i dörren i ett rökinferno. Det fanns inga nödutgångar och fönstren var placerade fem meter upp. Några personer sprang dock upp och fann det som orsakade röken, en rökgranat, och kastade ut den.

– Folk blev väldigt skakade och rädda. Man fick en upplevelse av att man skulle dö. Vi visste ju inte om något skulle sprängas. Det hängde sig kvar länge, i över ett år för vissa, berättar hon.

Polisen på plats menade att det verkade vara ett politiskt motiverat attentat, det kom dock att ändras i brottsutredningen till ”Störande av allmän ordning”. Ottars redaktion fann också i efterhand trådar på nazistiska forum, där det uppmanades till attentat mot just aborträttsfestivalen. ”De mördar våra vita barn” och liknande står det på forumet.

– Hotet var specifikt riktat mot en fråga – aborträtten. Vi har inte upplevt innan att abortfrågan är så pass kontroversiell i Sverige så vi hade ingen säkerhetsvakt på plats till exempel, trots att vi hade haft två ministrar där under helgen. Men det är klart att även om det inte var specifikt riktat mot mig, kändes det olustigt att de här personerna säkert hade kollat upp mig och visste vem jag var.

Nytt sätt att se på säkerhetshot

Händelsen under aborträttsfestivalen har dock förändrat Ottars sätt att se på säkerhetshot.

– De flesta gånger vi har ett externt event anlitar vi vaktbolag. Vi kollar upp vilken typ av lokal vi ska använda – finns det till exempel nödutgång? Vi scannar av högerextrema sajter om det finns någon tråd om ”Ottar” eller ”RFSU”. Vi brukar ringa till Polisen och säga att vi kommer att arrangera ett evenemang och så vidare, även om de inte är särskilt intresserade.

Carolina Hemlin upplever att risken för hot och hat är större idag än för några år sedan.

Flera som har medverkat i tidningen under det senaste året vill vara anonyma.

– Det handlar inte bara om att vi blev utsatta för ett attentat – det beror på samhällsutvecklingen. Det finns en stor näthatarmobb som är organiserad och kan dra igång något liknande på nolltid. Det finns också en normalisering av rasism och kvinnohat. Flera som har medverkat i tidningen under det senaste året vill vara anonyma. Det gäller särskilt om det rör något som har med högerextremism att göra.

Hon fortsätter:

– Ibland tänker vi som blev utsatta för rökbombsattacken ”ska vi verkligen stå här och prata?”, och undrar om det är osäkert. Göteborgs filmfestival anordnade en solidaritetsvisning av filmen en månad senare. Jag och min kollega fick samma känsla då, vi tittade oss runt i lokalen efter ”misstänksamma” personer. Men vi har försökt överbrygga den känslan. Snarare har attentatet mot Ottar lett till att vi har gjort ännu fler event, vi har skrivit debattartiklar och ställt upp på intervjuer. Hatet ska inte tysta oss liksom.

Skribent Anneli Tillberg
Relaterat material
visa fler nyheter ›