”Kollegialitet i sin ideala form gynnar inte män framför kvinnor”

2016-06-30 16:34

I debatten om hur universitet och offentlig förvaltning präglats av styrideal hämtade från näringslivet tar en ny bok sig an akademins villkor. – Det finns idag flera styrideal som krockar med varandra, och det ställer till problem, säger Ulla Eriksson-Zetterquist, en av författarna till boken om den kollegiala styrformen.

Nyhet 

Ulla Eriksson-Zetterquist är professor i företagsekonomi, inriktning management, vid Göteborgs universitet. Tillsammans med Kerstin Sahlin, professor i företagsekonomi, särskilt offentlig organisation, vid Uppsala universitet, har hon skrivit Kollegialitet: En modern styrform. Det är en bok som drivs av ambitionen att reda ut hur akademin ska kunna fungera.

– Kollegialiteten är en styrform som är etablerad sedan länge, och det är svårt att göra förändringar i akademin om det inte tas i beaktande, säger Ulla Eriksson-Zetterquist. Det måste finnas ett gott samspel mellan de olika styrformer som tillämpas, annars ger det en dysfunktionell organisation.

Ulla Eriksson-Zetterquist, Foto: Hillevi Nagel

Ulla Eriksson-Zetterquist, Foto: Hillevi Nagel

I korthet handlar kollegialitet om att beslut ska grundas i vetenskaplig kunskap, evidens och argument. Idealet vilar på ett förhållningssätt om att kunskap växer fram genom ett pågående och prövande samtal. Det kollegiala ledarskapet ska rotera och ledaren utses bland sina kollegor.

– Det vetenskapliga seminariet är det bästa exemplet på att kunskap växer fram genom samarbete, säger Ulla Eriksson-Zetterquist. Du kan komma med den mest briljanta idén, men om det visar sig att ingen i hela världen håller med bör du nog tänka om. Det räcker inte med nytänkande, utan argumenten måste också till. Därför är det viktigt med bra seminarieledare och andra som kan gå in och stötta.

Som statliga myndigheter, där en del myndighetsbeslut ska fattas, präglas universitet och högskolor också av byråkratins styrideal. Där betonas följsamhet mot regler. Det som kallas linjestyrning, att chefer utses av sina överordnade och att beslut ska gå uppifrån och ned längs en befälskedja, hör delvis till byråkratin.

Slutligen är akademin – liksom skola, sjukvård och myndighetssfären generellt – även präglad av styrideal hämtade från näringslivet, sammanfattade under benämningen new public management (NPM). Av kritikerna beskrivs det ofta som en nyliberal styrform. I korthet handlar NPM om en ökad betoning av ledare, policydokument, strategier och tydliggjorda interna hierarkier – liksom en tyngdvikt vid ekonomisk styrning som kan föra tankarna till marknadsanpassning.

En konsekvens av hur management krockar med kollegialitet är den trend med stark chefsstruktur som växt fram inom akademin. Ulla Eriksson-Zetterquist menar att krocken undergräver ledningsmandatet. Bland andra Göteborgs universitet har efter autonomireformen ersatt institutionsstyrelser med institutionsråd, som enbart har en rådgivande funktion.

– Om man beslutar om en satsning på tio miljoner och, innan man inlett satsningen kommer på att det inte var så bra kan man backa. Om en styrelse fattar fel beslut är det ett kollektivt ansvar, men om en prefekt går emot sina rådgivare är mer förlorat än bara beslutet. Det är svårt att behålla sin legitimitet efter något sådant. Med organ som bara är rådgivande blir prefekten väldigt utsatt, då hjälper det inte att ha en linjeorganisation.

Även om Ulla Eriksson-Zetterquist och Kerstin Sahlin med sin bok vill visa att kollegialitet har en viktig roll att spela i en kunskapsintensiv verksamhet som akademin, så tar de också upp styrformens baksidor. Den beskrivs ofta som en trögrodd beslutsprocess, som traditionellt sett gynnat män framför kvinnor och att den kan leda till vänskapskorruption. Men ojämställdhet och fenomen som homosocialitet, att män väljer andra män som liknar dem själva, är inget som är unikt för akademin.

– Alla styrformer har sina mörka sidor, men alla styrformer har också sina ideal. Kollegialitet i sin ideala form gynnar inte män framför kvinnor. När organisationen fungerar som den ska, när det finns ett öppet samtalsklimat och människor är trygga, ska kollegialiteten inte slå fel. Men när organisationen inte fungerar optimalt kan det få dåliga konsekvenser. Ingen styrform existerar i ett vakuum.

Forskningen om kollegial bedömning (engelska peer review) – den vedertagna metod där sakkunniga fattar beslut om forskningsmedel, publicering av vetenskapliga artiklar eller tillsättning av tjänster – pekar på en tendens att män gynnas framför kvinnor och att kritisk och tvärvetenskaplig forskning missgynnas framför det som ligger närmare bedömarnas egen forskning. Ulla Eriksson-Zetterquist pekar på excellensmedlen och satsningarna på starka forskningsmiljöer, som bland annat tagits upp i rapporten Hans Excellens (2011).

– Där belönas män i en viss ålder och med ett visst CV. Det har förts en diskussion hur det ska gå till, och för att säkra sakkunnigbedömningen har man plockat in forskare internationellt. Men vad styrs dessa internationella sakkunniga av? Det vet vi inte. Det är ett system som inte fungerar så bra i dess nuvarande form.

Ulla Eriksson-Zetterquist återkommer till synen på vetenskap som en kollektiv process.

– Kunskap skapas i ett sammanhang. När man såg att kvinnor inte gör karriär var det forskare som riktade fokus mot frågan om hur villkoren ser ut. Genus handlade det om då, och därefter har forskningen utvecklats vidare och att tagit in andra vinklar – etnicitet, ålder, med mera.

Skribent Jimmy Sand
Relaterat material
visa fler nyheter ›