Skugga av en man på gatan.

Många hinder i arbetet mot hatbrott

2017-08-31 11:12

I våras publicerade genus.se en artikel om personer verksamma inom maktkritiska områden, som blivit utsatta för hot och hat av rasistisk, sexistisk och homofob karaktär. I artikeln uttrycktes en besvikelse över att ansvariga aktörer fallerar i att ta problemen på allvar. Genus.se tar frågan vidare och pratar med polisen, åklagarmyndigheten och Sveriges universitets- och högskoleförbund om ansvaret för hot och hat mot forskare.

Nyhet 

”Jag fick så otroligt mycket påhopp. Jag blev kallad en skam för Sverige och en man på Facebook skrev att jag var en smutsig hund som borde kastas ut ur landet omedelbart.”

”Människor på gator och torg kan ju vara oerhört oberäkneliga. Och jag lärde mig tidigt att polisen får man ingen hjälp av, det spelar ingen roll om man är mordhotad eller inte.”

”Dörren ovanför trappan sparkades upp och jag såg åtminstone tre svartklädda personer, som skrek något hotfullt – ”jävla horor” eller ”jävla äckel” eller något liknande. Sen började det komma rök, jättetjock brandgul rök. Jag trodde att det var en bomb.”

Citaten är hämtade från genus.se:s artikel ”Hot och hat drabbar den kritiska forskningen” där Irene Molina, professor i kulturgeografi, Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap samt Carolina Hemlin, chefredaktör för Ottar, samtliga talade om hot och hat mot forskare och aktivister inom maktkritiska områden. En besvikelse över hur bland annat rättsväsendet hanterar problemet och att det sällan blir några rättsliga konsekvenser, framkom i artikeln.

Många hinder vid anmälan

Eva Sund är kommissarie och verksamhetsutvecklare i polisens hatbrottsarbete. När genus.se berättar om artikeln med kritik mot bland annat polisens hanterande av hot och hat, menar hon att det är svårt att kommentera de enskilda fallen. Men hon håller med om att det är många hinder som man måste ta sig över om man anmäler.

Eva Sund

– Först och främst måste det finnas en misstänkt gärningsperson och man måste kunna styrka att personen i fråga har gjort det. Och polisen och Åklagarmyndigheten kommer att göra ett antal bedömningar på vägen som ärendet måste passeras igenom.

En del av det rasistiska eller homofoba hatet och hoten som riktas mot forskare och aktivister skulle kunna betraktas som hatbrott. Ett hatbrott definieras av att gärningspersonens intention är avgörande. Brottet ska ha skett på grund av gärningspersonens syfte att kränka en annan person eller en grupp utifrån ”ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet”. Brottet kan alltså vara av vilken art som helst, allt från till exempel klotter till olaga hot eller mord, men om det finns ett hatbrottsmotiv ska gärningspersonen få en straffskärpning.

Kritik mot polisen

Polisen har fått kritik för att inte identifiera att brott har hatbrottsmotiv i tillräckligt hög utsträckning. Eva Sund håller med om att det är ett problem.

– Det pågår ett internutbildningsarbete inom polisen, men här är vi långt ifrån klara, vi har mycket arbete kvar att göra.

Det pågår ett internutbildningsarbete inom polisen, men här är vi långt ifrån klara, vi har mycket arbete kvar att göra.

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har 1,4 procent av Sveriges befolkning någon gång utsatts för vad de upplever som hatbrott. 2015 skedde cirka 7000 anmälningar. Av dem är det bara cirka 4 procent som personuppklaras. Det är ett väldigt stort mörkertal. Är det någon idé att anmäla?

– Uppklarningsfrekvensen för hatbrott är samma som för brott generellt – och ja, det är en låg uppklarningsfrekvens. Men jag tycker absolut att man ska anmäla. Inte minst betyder fler anmälningar att polisen kan få mer resurser för att stärka arbetet med exempelvis hatbrott.

Vad ska man göra om man till exempel forskar om rasism och därför blir utsatt för hot och hat?

– Blir man utsatt för hot och hat ska man anmäla det till polisen. Det kan vara brott, oavsett om det är hatbrott eller inte. Polisen har, förutom en utredande funktion en brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet och i riktigt allvarliga fall kan man få personskydd. Ett tips är att alltid försöka spara bevis. Istället för att radera det där obehagliga mejlet eller facebook-inlägget kan man ta en skärmdump och spara. Det är också bra om man själv kan identifiera att det handlar om ett hatbrott och berätta det för polisen.

Det finns en problematik enligt Eva Sund, med att juridiken är kantig. Exempelvis är kön inte en av de grunderna som räknas upp vid hatbrott.

– Men här tycker jag att åklagarna kan försöka trampa upp nya stigar. Man skulle till exempel kunna pröva vad ”annan liknande omständighet” skulle kunna vara.

Svårt att pröva osäkra fall enligt Åklagarmyndigheten

Bengt Åsbäck är vice överåklagare vid utvecklingscentrum i Malmö, som svarar för den samlade kunskapen och kompetensen kring hatbrott hos Åklagarmyndigheten. Han menar att det är svårt för åklagarna att gå för långt när det kommer till att pröva fall som är osäkra i lagens mening.

– Åklagaren har ett tjänsteansvar som innebär att man inte får väcka åtal om bevisningen är otillräcklig. Man kan göra sig skyldig till obefogat åtal och det är ett brott. Däremot kan man vara mer offensiv när det kommer till frågan om huruvida ett brott är ett hatbrott eller inte, om bevisningen väl finns på plats. Där skulle man kunna låta domstolen i högre utsträckning få avgöra och på så sätt kanske flytta fram positionerna och få en praxis.

”Åklagarmyndigheten gör ett korrekt jobb”

Bengt Åsbäck menar att siffrorna från BRÅ kring hatbrott är delvis missvisande och att Åklagarmyndigheten gör ett korrekt jobb när det kommer till hatbrott.

– Åklagarmyndigheten har fått kritik för att för få anmälningar om hatbrott leder till personuppklarning. BRÅ säger cirka 4 procent, men de räknar med självuppskattade hatbrott, vilket vi tycker blir fel, det är enligt vår mening inte enligt straffskärpningsregelns definition. När vi på åklagarmyndigheten gjorde en kartläggning över hur åklagarna handlägger hatbrott, visade den att åklagarna leder förundersökningarna på ett bra sätt och vidtar de utredningsåtgärder som är påkallade, säger han.

Han fortsätter:

– Problemet är att åklagarna ser långt, långt ifrån alla hatbrottsärenden. Polisen fattar beslut i de flesta ärendena. I många fall saknas skälig misstänkt person och man kan inte gå vidare eftersom det saknas spaningsuppslag i kombination med att bevisningen för ett hatbrottsmotiv i många fall inte räcker ända fram. Det är därför som uppklarningen totalt sett blir dålig. Det som skulle behövas är fler och effektivare utredningsresurser på polissidan och ett mycket bättre bemötande av brottsoffer.

Flera svårigheter

Bengt Åsbäck menar också att det kan vara svårt att tillämpa hatbrottsregeln kring en forskare som forskar på exempelvis rasism eller queer-frågor.

– När man är inne på ett område där forskningsuppgiften handlar om till exempel frågor om rasism verkar det röra upp mycket hot och hat. Men hatbrottsregeln kan bara tillämpas när motivet är att kränka forskaren som en person utifrån exempelvis etnicitet. Forskaren i sig måste vara måltavlan, inte forskningen, säger han.

Alla som vi har pratat med i tidigare artikeln om hot och hat anser att rättssystemet har fallerat när man vänt sig dit – det gäller både åklagarmyndigheten och polisen. Vad tänker du om det?

Jag tycker inte att rättssystemet fallerar, men jag håller med om att rättsväsendet måste bli bättre och mer framgångsrika i bekämpningen av hatbrott.

– Jag tycker inte att rättssystemet fallerar, men jag håller med om att rättsväsendet måste bli bättre och mer framgångsrika i bekämpningen av hatbrott. Här  har det också skett klara förbättringar under senare tid. Polisen utbildar sin personal fortlöpande och hatbrottsrotlar finns nu i de tre storstäderna med vikta resurser för att utreda hatbrott.

Har du någon förståelse för att det finns de som anser att det finns en strukturell rasism hos Åklagarmyndigheten och att man upplever att de här brotten inte tas på allvar?

– Det vänder jag mig bestämt emot! Åklagarna får inte strunta i brott och det gör man inte heller.

”Högskolor och universitet har ett långtgående arbetsgivaransvar”

Anders Söderholm

Anders Söderholm, generalsekreterare på Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) vid tiden för intervjun, menar att högskolor och universitet har ett långtgående ansvar för att se till så att hot och hat inte drabbar forskare. Det gäller både om hatet och hoten kommer internt på lärosätena eller om det kommer externt utifrån.

Det spelar ingen roll varifrån trakasserierna kommer, så länge det är i egenskap av att vara en anställd på ett universitet eller en högskola finns arbetsgivaransvaret där.

– Ansvaret är väldefinierat och finns både i exempelvis arbetsmiljölagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen. Det spelar ingen roll varifrån trakasserierna kommer, så länge det är i egenskap av att vara en anställd på ett universitet eller en högskola finns arbetsgivaransvaret där, säger han.

Det är viktigt att arbetsgivarna arbetar både förebyggande, med policys, och konkret genom att direkt ta tag i eventuella trakasserier.

– Jag vill också betona att facklig samverkan är viktig när det kommer till de här frågorna.

Skribent Anneli Tillberg
Relaterat material

Hot och hat drabbar den kritiska forskningen

I takt med att samhället blir mer och mer polariserat, tycks hot och hat mot personer som verkar inom maktkritiska områden öka. Genus.se har pratat med forskare och en aktivist som blivit utsatta för hot och hat.

Hot och hat drabbar den kritiska forskningen ›

En laptop och två knutna nävar ovanför tangentbordet.
visa fler nyheter ›