Diana Mulinari

Porträtt: Den intersektionella analysens förkämpe

2016-09-14 09:28

Diana Mulinari är en pionjär när det gäller intersektionalitet. Hon är känd för att tillsammans med kollegorna Irene Molina och Paulina de los Reyes introducerat begreppet i Sverige med antologin Maktens (o)lika förklädnader. Då var året 2002 och Sverige var ännu inte beredd att öppna ögonen, och se den intersektion mellan rasism, klass och kön som forskarna pekade på i boken.

Nyhet 

I dag är Diana Mulinari fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Och för henne är intersektionalitet fortfarande viktigt. Inte bara som ett verktyg som är användbart inom akademin, utan ett måsteverktyg om man vill förstå vad som sker i världen bortom enögda förklaringar som dröjer sig vid bara makt och kön.

– Det är främst män som försöker tar sig till Europa och drunknar i Medelhavet på grund av EU:s och Sveriges flyktingpolitik. Flykten sker bland annat på grund av de militära interventioner som legitimerar den globala koloniala expansion. Vill vi förstå och vill vi förändra denna tragedi krävs ett sätt att tänka som inte överfokuserar på makt och kön. Det kräver en intersektionell analys.

Introducerade intersektionalitet i Sverige

Men det var ingen dans på rosor när Diana Mulinari, Irene Molina och Paulina de los Reyes introducerade begreppet intersektionalitet. De stötte på stort motstånd. Vilket uttryckte sig i att inte erkänna samspelet mellan rasismen, patriarkatet och kapitalismen. Diana Mulinari tror att den förnekelsen kan ha en förklaring.

– Förnekelsen var också strategier för att inte erkänna former av nationalism som syftade till att osynliggöra Sveriges egen rasformation. Att inte erkänna den svenska kolonialismen, rasbiologin, antisemitismen och rasismen mot romer.

När jag läste Genusvetenskap A i början av 2000-talet läste vi ur Maktens (o)lika förklädnader: Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Det är den bok med vilken intersektionalitetsbegreppet introducerades i Sverige. Men överlag var postkolonial teori rätt frånvarande. Något som Diana Mulinari menar nu har förändrats, till det bättre.

– Det är en radikal och glädjande förändring i fältet. Inte minst dialogen mellan queer- och postkoloniala forskare är hoppingivande.

Men det uppkommer också missförstånd när man pratar om intersektionalitet, menar hon. Missförstånden kan undvikas om människor tillsammans, i dialog med varandra, tillämpar intersektionalitet i kampen för en bättre värld. Det handlar helt enkelt om vilja för henne. I dag ser hon istället en ovilja från både liberaler och delar av vänstern.

En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ.

– Motståndet illustreras bland annat i debatten om identitetspolitik. Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild.

Hon tycker att det är svårare att förstå den grupp inom vänstern som klankar ned på intersektionalitet och identitetspolitik.

– Den delen av vänstern uppfattar identitetspolitik som avståndstagande och en des-identifikation från vad de tycker är den riktiga klasskampen. Men rasismen är sättet genom vilken många upplever klass, och transpersoner inte enbart hotas varje dag utan också exkluderas från rätten till arbete. Därför är identitetspolitik som har grundats i en intersektionell förståelse för sociala relationer nödvändig. Det namnger de specifika former av smärta som olika grupper upplever och erfar. Utan identitetspolitik blir koalitioner inte möjliga. Utan identitetspolitik blir klass enbart en plats där vita manliga heteronormativa småborgare romantiserar tiden då det fanns en riktig arbetarklass: utan kvinnor, utan bögar, utan flator och utan blattar.

Användbart för sociala rörelser

Men intersektionalitet stannar inte inom akademins väggar för henne. Tvärtom, den appliceras materiellt också utanför en akademisk värld. Som i arbetet bland kommunala tjänstepersoner och i breda sociala rörelser.

– Refugees Welcome, en av de vackraste sociala rörelser i vår tid, har grundats från en intersektionell analys.

Rasifiering är i dag ett begrepp som används både inom akademin och i offentligheten. Tolkningarna av begreppet är många. Enligt Diana Mulinari är rasifiering en process som skapar olika kategorier av människor utifrån föreställningar om ras och nation. För henne är det viktigt att understryka statens roll, och vad hon benämner som dess biopolitiska agenda i sitt skapande.

– Jag föredrar att använda rasifiering som verb mer än som substantiv. Rasifiering som process interagerar med olika former av rasism för att positionera människor. Islamofobi uppkommer inte enbart genom hudfärg, utan också genom idén om Europa som vitt och kristet.

Klass är viktigt för Diana Mulinari, men räcker inte utan en förståelse för de former av exploatering och förtryck som utgår från patriarkatet och kolonialism. I samtalet om förtryck finns det i dag en del som pratar om privilegier, och att erkänna sina privilegier. Jag frågar om det inte vore det bättre att använda sig av de privilegier man erhåller för att göra gott.

– Utan tvekan. Bästa exemplet är Paulina de los Reyes som ska åka med Ship to Gaza i solidaritet med människor som dagligen utsätts för en orättvis blockad. Eller de tusen aktivister som försöker skydda flyktingar mot en rasistisk flyktingpolitik.

Innan vi avslutar undrar jag vad man gör när man inte längre orkar. Hur gör man för att orka kämpa vidare i en värld som ständigt kräver hela ens varande på skarpa analyser av klass, sexism, rasism.

– Jag går hem, dricker Coca Cola, äter godis, sover och tittar på TV. Jag vet att andra kommer att bära mig under tiden. Att andra kommer att orka drömma när jag inte gör det.

Skribent Sara Abdollahi
Bild Lunds universitet
Diana Mulinari väljer

Tre skönlitterära författare jag gillar: Ta-Nehisi Coats, Johannes Anyuru, Jeanette Winterson

Tre teoretiker jag inspireras av: Gloria Anzaldua, Arturo Escobar, Frantz Fanon

Tre artister jag lyssnar på när jag behöver bli peppad: Nina Simone, Mercedes Sosa, Silvio Rodriguez

Jag överanvänder: Förlåt

Ett ord önskar jag kunde applicera på världen: Hopp

Relaterat material
visa fler nyheter ›