Porträtt: Från feministiskt äktenskapsmotstånd till representation

2017-08-16 09:30

I sin avhandling utforskade Anna Adeniji det feministiska äktenskapsmotståndet och upptäckte hur normen att gifta sig slår olika utifrån ett intersektionellt perspektiv. Idag har hon blicken riktad mot representationen inom en av Sveriges största folkrörelser, Hyresgästföreningen. För Anna Adeniji är det ”skavet” som är intressant: att förstå hur makten opererar när orättvisorna blir komplicerade.

Nyhet 

Det är fredag eftermiddag och Stockholms innerstad badar i sol. På shoppinggatorna trängs turister med människor som flexat ut från jobbet. Hyresgästföreningens huvudkontor på Norrlandsgatan är desto lugnare. Här, på våning sex, arbetar universitetslektorn Anna Adeniji på en så kallad flexit-tjänst. Uppdraget handlar om att undersöka representation, normer och makt i föreningens ledningsorganisation.

– I den här typen av tjänst är det organisationen som får uttrycka en problemställning och i det här fallet är den att Hyresgästföreningen inte är en särskilt representativ organisation sett till hyresgästerna. Antalet förtroendevalda har minskat drastiskt och de som sitter i regionstyrelserna är en rätt homogen grupp, eller förenklat: vita, svenska pensionärer. Så en av frågorna är hur kan representationen förbättras? säger Anna Adeniji och slår sig ned i ett av mötesrummen.

Tjänsten sträcker sig över tre år, varav de två första är på Hyresgästföreningen och det sista vid akademin. Det handlar om samverkansforskning, där Anna Adeniji lägger 75 procent av sin tid på forskning och 25 procent på mångfaldsarbete inom organisationen. Hyresgästföreningen är en stor medlemsorganisation med cirka 900 anställda och 10 000 förtroendevalda över hela landet. Men trots att både ungdomar och personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i hyresrätter, syns de knappt i de beslutande leden.

– Mitt arbete här har handlat om att försöka få syn på normerna i organisationen genom att prata med de som sitter i de olika regionala styrelserna, om vad de tänker kring mångfald och representation, säger Anna Adeniji.

Klass och vithetsprivilegier relevant

En besvärlig del av samverkansforskningen är insikten att den akademiska kunskapen inte alltid är det mest relevanta för praktiken man forskar om. Anna Adeniji är själv väldigt intresserad av de intersektionella perspektiven när det kommer till makt.

– Detta är verkligen brännande viktiga frågor, där jag i akademikerrollen kan klura på olika kritiska perspektiv. Men när jag är i organisationen och ska tala med människor som det berör, så uppstår det helt andra situationer, säger hon.

Detta är verkligen brännande viktiga frågor, där jag i akademikerrollen kan klura på olika kritiska perspektiv. Men när jag är i organisationen och ska tala med människor som det berör, så uppstår det helt andra situationer.

Under arbetets gång har både klass- och vithetsprivilegier blivit allt mer relevant, men det senare är svårt att ta upp i arbetet inom organisationen. Enligt Anna Adeniji beror det på att många som sitter på vithetsprivilegier, samtidigt är underprivilegierade i andra sammanhang.

– Många är äldre kvinnor från arbetarklassen, som har varit engagerade i Hyresgästföreningen länge. De har fått en position och kan massor om bostadspolitik, förhandling och andra frågor som Hyresgästföreningen driver. När det ställs krav utifrån att fler unga och personer med utländsk bakgrund ska ta plats i styrelserna är det lätt att de äldre svenska kvinnorna känner sig undanskuffade. Det uppstår ibland konflikter som inte är enkla att lösa.

Ville förstå skavande normer

Anna Adeniji växte upp i universitetsstaden Uppsala. Vägen till genusforskningen gick mycket genom känslan att inte passa in, eller vad hon idag skulle kalla ett kritiskt tänkande. Hennes föräldrar var båda högskoleutbildade, varav den ena var en svart invandrad man som valde att inte vara kvar i Sverige. Hennes mamma, som arbetade som bibliotekarie, blev ensamstående med tre barn.

– Jag har mina akademikerprivilegier med mig, men samtidigt är jag uppvuxen som ett svart barn i Sverige i en familj utan pengar. Jag tänker att det format mig mer än jag tänkt själv.

Jag har mina akademikerprivilegier med mig, men samtidigt är jag uppvuxen som ett svart barn i Sverige i en familj utan pengar. Jag tänker att det format mig mer än jag tänkt själv.

Som liten hade Anna Adeniji en dröm om att bli Sveriges första svarta, kvinnliga professor: ”hasa runt långsamt på något bibliotek, läsa skitmycket spännande saker och sedan få utrycka sig som expert.”

– Jag var lite av ett nördbarn, som tillbringade mycket tid bland böckerna på mammas jobb. Men drömde nog också om att bli delfinskötare!

Väl i akademin fanns drivkraften att förstå mer om sitt ursprung, och om skavande normer. Anna Adeniji kom genom antropologin i kontakt med genusperspektiv och queerteori. Hon fortsatte till genusvetenskapen vid Stockholms universitet, skrev C-uppsats om bisexualitet och myntade begreppet ”mononormativitet”, som handlar om normerna kring hur man förväntas rikta sin kärlek: att bara känna begär till ett kön och leva i tvåsamhet. Temat blev utgångspunkt för hennes avhandling, som handlar om feministiskt motstånd mot äktenskapet.

– Jag tyckte att det var intressant att rätten att gifta sig var en så central arena för homosexuellas rättigheter, samtidigt som det varit en sådan otroligt viktig feministisk fråga att inte behöva gifta sig.

Jag tyckte att det var intressant att rätten att gifta sig var en så central arena för homosexuellas rättigheter, samtidigt som det varit en sådan otroligt viktig feministisk fråga att inte behöva gifta sig.

Utforskade äktenskapsmotstånd

Avhandlingen består av djupintervjuer och gruppintervjuer med kvinnor som inte vill gifta sig. Anna Adeniji arbetade med så blandade grupper som möjligt, där kvinnor med olika migrationserfarenheter, ålder och sexuell läggning möttes, just för att få fram kunskap ur ett intersektionellt perspektiv.

– Det var en ren fröjd att vara med i de samtalen. En upptäckt var att motståndet mot äktenskapet uttrycktes mer kraftfullt desto närmare centrum av heteronormen kvinnorna befann sig.

Hon menar att gruppen heterosexuella kvinnor, i 30-årsåldern, som var sambo, kände mest påtryckningar från omgivningen att gifta sig. De som var längre bort från normen, som exempelvis äldre kvinnor, stod friare.

– De som avviker från normen kan bli utsatta för diskriminering och annat, men socialt och kulturellt kan det finnas ett utrymme – en frihet att resonera kring vad man egentligen vill i sina relationer. Det tycker jag är väldigt spännande att tänka kring.

I avhandlingen gör Anna Adeniji även nedslag i samtidskulturen och diskuterar bland annat tv-serien ”Sex and the City” och hur veckotidningarna skriver om kändisparet Angelina Jolie och Brad Pitt.

– Under arbetet blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Det var en period när jag inte kunde läsa, och istället tittade väldigt mycket på tv. I samma veva upptäckte jag skvallerpressen, och hur den är en hel värld av äktenskapsförväntningar där normen pushar på. Sjukskrivningen gjorde att jag fick syn på helt nya saker!

Sjukskrivningen gjorde att jag fick syn på helt nya saker!

Samverkansforskning inte helt okomplicerat

I höst kommer Anna Adeniji fortsätta med samverkansforskningen från akademisk horisont. Hon har fått en fast tjänst som lektor vid Södertörns högskola. Där hoppas hon få lite distans till sitt forskningsobjekt, Hyresgästföreningen.

– Här blir man ständigt indragen i en massa saker och jag tycker det är roligare att prata med folk än att skriva. Förhoppningen är att jag ska kunna skriva mer koncentrerat där.

Att stå med ena benet i akademin och det andra i praktiken innebär särskilda utmaningar. Anna Adeniji är forskare med kritisk blick, samtidigt som hon är en del av organisationen. Det är spännande men ställer till med en del etiska bekymmer:

– Just nu är jag i processen att gå tillbaka till akademin. Då blir det tydligt att det behövs en uppdelning: vad i mitt arbete gagnar organisationens mångfaldsarbete och vad har akademisk relevans för frågor om makt, representation och normer? Det är inte nödvändigtvis samma sak.

Skribent Ida Måwe
Bild Ida Måwe
Anna Adeniji väljer:

Tre favoriterteoretiker: Sara Ahmed, Patricia J. Williams, Stuart Hall.

Tre favoritförfattare: Chimamanda Ngozi Adichie, Mats Strandberg, Doris Lessing.

Tre favoritregissörer: Joss Whedon, Shonda Rhimes, Amanda Kernell.

Det bästa med att jobba inom akademin: Det kreativa utrymmet att läsa och tänka. Och att se studenter få aha-upplevelser kring något man jobbat med tillsammans.

Det sämsta med att jobba inom akademin: Prestationsångesten och att aldrig känna att man hinner med att vara tillräckligt bra lärare eller forskare. Arbetstiden är sällan anpassad till hur lång tid uppgifterna faktiskt tar.

Person(er) jag inte skulle klara mig utan: Min syster Liza och mina närmaste vänner.

En plats där jag tänker bäst: På en ö i Grekland.

Relaterat material
visa fler nyheter ›