Porträtt: När den nyliberala akademin skaver

2016-08-09 14:50

Siv Fahlgren väntade med att bli professor lagom till pensionen. Under sina 35 år inom akademin har hon sett universiteten förändras. Hon är kritisk till den nyliberala utvecklingen där forskning förväntas leda till tillväxt och nya patent.

Nyhet 

Under de senaste åren har Siv Fahlgren synts allt mindre på sin arbetsplats vid Forum för genusvetenskap i Sundsvall. Hon har trappat ner och i våras blev hon pensionär på heltid, fast engagemanget för akademin har inte svalnat. Hon är kritisk till den nyliberala utvecklingen som tvingar forskare att bli allt mer av entreprenörer.

– Forskningen ska vara säljbar eller kunna ligga till grund för politiskt handlande och det uppmuntrar inte till samhällskritisk forskning, säger hon.

När jag började i akademin betonades forskningens innehåll och kritiskt tänkande, men så är det inte längre. Du premieras inte för att du granskar och problematiserar utan för att du har publicerat tio artiklar i erkända vetenskapliga tidskrifter.

I den nyliberala akademin ska allt mätas och värderas. Forskare ställs emot varandra och tvingas att konkurrera om forskningsmedel och individuell framgång, menar Siv Fahlgren.

– Så var det inte när jag började i akademin, säger hon.

Forum för genusvetenskap en stor seger

Det har gått drygt tio år sedan hon var med och bildade Forum för genusvetenskap vid Mittuniversitetet. Hon beskriver det som en stor seger, antagligen den viktigaste händelsen under hennes tid som forskare. I över ett decennium hade hon och andra genusforskare vid universitetet stridit för att få en miljö för genusvetenskaplig teoriutveckling. När Forum för genusvetenskap invigdes år 2005 var den striden vunnen.

– Då fick genusforskningen ta plats. Vi fick pengar och en halvtidstjänst. Det var jättestort. Forum har alltid varit en fantastisk forskningsmiljö, säger Siv Fahlgren.

Hon tycker att den bästa forskningen är den som bedrivs kollektivt och tvärvetenskapligt, och beklagar att det inte premieras i dagens akademi.

– När forskare individuellt ställs emot varandra i konkurrens blir det svårare att samarbeta, säger hon och tillägger att särskilt den tvärvetenskapliga forskningen är hotad.

– Jag har varit med om att forskare har dragit sig ur tvärvetenskapliga projekt eftersom det inte har gett tillräckligt med poäng inom det egna ämnet, säger hon.

Röd studietid

För egen del har hon aldrig prioriterat att göra karriär, men att hon skulle läsa vidare på universitet efter gymnasiet var självklart. Hon växte upp i ett lantbrukarhem under 1950- och 60-talet. Även om det inte var ett akademiskt hem uppmuntrades hon att läsa vidare och fick mycket stöd hemifrån.

– Mina föräldrar tillhörde generationen som pushade hårt för att deras barn skulle bli det de själva aldrig blev, säger hon.

Hon började utbilda sig till socialarbetare vid Umeå universitet i slutet av 1960-talet.

– Vad det innebär förstår nog de flesta, säger hon och summerar utbildningen och studietiden helt kort:

– Den var oerhört röd.

Synliggöra normer och ge motberättelser

Rättvisetänkandet tillsammans med den postmoderna vetenskapskritiken blev så småningom grunden i Siv Fahlgrens forskning, fast vägen in i forskningen var inte spikrak. Hon hade jobbat som socialarbetare i tio när hon i början av 1980-talet fick förfrågan om att börja undervisa i sociologi vid Mitthögskolan (senare Mittuniversitetet). Där blev hon sedan kvar och 1999 disputerade hon i socialt arbete vid Umeå universitet med avhandlingen Det sociala livets drama och dess manus: diskursanalys, kön och sociala avvikelser.

I avhandlingen utvecklade hon diskursanalysen, som då inte alls var etablerad i Sverige. Intresset för normalitet och normalisering har följt med genom hennes forskning. Hur sanningar skapas och hur personer och grupper som avviker från normen konstrueras som ”de andra” är ämnen som återkommer.

– De här sanningarna sätter sig i våra kroppar och får oss att agera utan att vi tänker. De påverkar hur vi pratar och hur vi är mot varandra, förklarar hon. Idag är det förutom genusnormerna kanske framför allt vithetsnormerna som behöver synliggöras, tror hon.

– Att nationalismen och rasismen är så stark nu är otroligt skrämmande. Det gör det till en viktig uppgift för feminister och genusforskare att ge motberättelser. Det hade jag nog inte sagt för tio år sedan. Då tyckte jag att forskarens uppgift främst var att avslöja sanningar, men världen ser annorlunda ut idag, säger hon.

Hon beskriver den feministiska rörelsen som en viktig motkraft mot den nationalistiska rörelsen.

Min bild är att feminismen, med sina olika gemenskaper, är oerhört stark idag, så jag ser inte mörkt på framtiden.

Gick i pension efter 2 år som professor

Efter disputationen i slutet av 1990-talet började hon jobba inom ämnet socialt arbete vid Mittuniversitetet. Hon har aldrig varit särskilt intresserad av att klättra i den akademiska hierarkin men år 2014 nådde hon ändå toppen. Universitetet hade startat ett mentorsprogram för att få fler kvinnliga forskare att avancera. Kollegorna tyckte att det skulle vara roligt om Forum för genusvetenskap fick en egen professor så Siv Fahlgren anmälde sig till programmet.

– Egentligen ville jag väl inte bli ännu mer indragen i det akademiska systemet, som jag ju kritiserar i min forskning. Dessutom såg jag inte alls fram emot de administrativa uppgifterna som skulle komma med professorstiteln, säger hon.

Fast det där sista blev det inte så mycket av, tillägger hon och berättar med ett skratt att hon gick i pension bara två år efter att hon hade blivit professor.

– Det är nog inte så vanligt, men jag började ju forska ganska sent, säger hon.

Medveten ambivalens som strategi i den nyliberala akademin

Under de senaste åren har hon tänkt mycket på hur hon som forskare ska hantera att hon själv ingår i den nyliberala akademin som hon är så kritisk till. Även forskare som ifrågasätter systemet måste i viss utsträckning anpassa sig för att kunna jobba kvar, förklarar hon.

– Risken är att man börjar känna självförakt och blir äcklad inför sig själv och den roll man har, men vad är alternativet? Vi kan så klart lämna akademin, men jag tycker att kunskapsproduktionen är för viktig. Vi behöver vara med där, säger hon.

Det här resonemanget utvecklar hon i sitt kapitel i antologin Ambivalenser och maktordningar – feministiska läsningar av nyliberalism, som släpptes i våras. Där beskriver hon ”medveten ambivalens” som en strategi för feministiska genusforskare.

– Genom att förhålla oss medvetet ambivalent kan vi fortsätta att forska utan att slukas av de nyliberala normerna, säger hon.

Hon nämner publiceringsstrategin vid Forum för genusvetenskap i Sundsvall som ett konkret exempel.

– Vi bestämde att ok, vi ska få in artiklar i de stora vetenskapliga tidskrifterna, de som räknas som viktiga, men för varje sådan publicering ska vi också göra någonting bara för att vi tycker att det är viktigt eller roligt, det vi brinner för, säger hon.

Forskarna vid Forum för genusvetenskap har till exempel granskat barnlitteratur och ger ut en egen skriftserie. När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth orsakade skandal genom att skära i konstnären Makode Lindes tårta, föreställande en svart kvinna, skrev de en analyserande artikel.

– Sådant ger inga poäng i den nyliberala akademin, men jag tror att det är viktigt, säger Siv Fahlgren.

Hon hoppas att genusforskningen ska lyckas behålla sin kritiska udd, trots det rådande klimatet inom akademin.

– Vi måste anpassa oss för att få vara kvar, men vi får inte anpassa oss till döds, säger hon.

Skribent Charlie Olofsson
Bild Newen, Skellefteå
Relaterat material
visa fler nyheter ›