Porträtt: politisk poet med ny professur

2016-11-04 08:34

Hanna Hallgren är, förutom uppskattad poet, nybliven professor i litterär gestaltning vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Hon visar hur politik och estetik kan kombineras så att det blir intressant. Genus.se pratar med Hanna Hallgren om att öva sig i långsamhet och tålamod, det poetiska skrivandet som den enda formen att verkligen kunna säga något och om lyckan att få vara vid liv.

Nyhet 

Hanna Hallgren menar att hon i första hand är poet och sedan akademiker. Men egentligen är det bäst när rollerna befinner sig i en slags växelverkan.

– När det fungerar som bäst upplever jag att rummen och rymderna utvidgar varandra. När det fungerar som sämst, vilket i de flesta fall beror på tidsbrist och bristfälligt visionerande i den akademiska världen, drömmer jag om en rymd av oavbrutet eget skrivande. Det jag intresserar mig för i allt skrivande är att ”känntänka”, ensam och tillsammans med andra. Formerna för ett sådant skrivande kan se olika ut. Litteraturkritiken har jag med åren kommit att avlägsna mig ifrån, så den rollen har trätt i bakgrunden.

Hanna Hallgren arbetade i 15 år som litteraturkritiker, bland annat för Aftonbladet Kultur. Det slutade hon med eftersom hennes entusiasm för uppdraget hade svalnat. Dessutom ser hon litteraturkritik i dagspress som ett hantverk som ställer särskilda krav på läsande och skrivande, inte minst när det gäller takten: det är viktigt att vara snabb. Vilket är något hon behöver träna sig av med.

– Det passade nog mig lite för bra. Jag behöver snarare öva mig i långsamhet och tålamod. Samtidigt har det förstås varit roligt att prova och undersöka olika slags läsmetoder, skrivformer och stilar, och att erövra en blick över bokutgivningen och det litterära nuet. Idag är jag dock högst osäker på hur dagskritiken förmår hänga ihop med litteraturen som fält. Ganska dåligt tror jag, och därför är det bra att nya kritikstrategier är under utprövning. Min personliga hållning är att litteraturkritiken mår bra av en mångfald av röster.

Ny professor på Akademin Valand

Hanna Hallgren är ny på tjänsten som professor i litterär gestaltning vid Akademin Valand. Den tillträdde hon i augusti i år.

– Jag har under många år varit upptagen av konstnärlig forskning och följt institutionaliseringen av fältet. Utöver glädjen i att på olika sätt arbeta med textnära praktiker och att möta skrivande människor, intresserar jag mig för forskningsförankrande arbete, alltså att bygga miljöer tillsammans med andra. Berättelsen om konstnärlig forskning både liknar och skiljer sig från den något äldre berättelsen om genusvetenskapens vandring in i akademin. Det är, kort sagt, väldigt roligt och utmanande att befinna mig i, och söka påverka, ett fält som är i rörelse, och där tiden fortsatt kan mätas i avgörande ögonblick.

Hanna Hallgren har aldrig tidigare jobbat vid en konstnärlig fakultet, på det sättet är erfarenheten att nu vara ansvarig för en sådan något nytt i jämförelse med hennes föregående tjänster. En sak hon önskar är att forskningsdelen ska få större utrymme i den nuvarande tjänsten.

– I mångt och mycket är jag ännu på upptäcktsfärd rörande likheter och skillnader, liksom hur dessa kan skruvas ihop med mitt eget görande. Genom åren har jag ju tagit del av en hel rad olika universitetskulturer, som student, doktorand och lektor – vid Stockholms universitet, Köpenhamns universitet, Södertörns högskola, Linköpings universitet, Linnéuniversitetet och nu Göteborgs universitet. Att ha verkat på flera olika platser tror jag ger en ett visst lugn, eller en sorts upparbetad förvissning om att varje plats rymmer sin egen glädje och plåga.

Vikten att få skriva

År 2001 kom Hanna Hallgren ut med sin första bok. Sedan dess har hon publicerat ytterligare sju böcker, och det egna skrivandet har över tid kommit att betyda olika saker för henne.

I barndomen och ungdomen skrev jag för att kunna andas och leva. När skrivandet sedan kom i kontakt med offentligheten och blev professionaliserat utsattes det för andra slags prövningar.

– Idag intresserar jag mig för skrivande som hantverk och metod i vidare bemärkelse. Jag har också funnit det grundläggande att ”återerövra” mitt poetiska skrivande. Jag har behövt återerövra det, eftersom jag kommit att erfara att det bara är just via poesin som jag, och då endast möjligen, kan säga något alls. Det vill säga något som känns meningsfullt. För mig har detta i hög utsträckning med det politiska läget att göra. Jag återkommer till Victor Klemperers ord om att leva i Dårarnas Paradis. Epitetet kan användas för att benämna den explosiva blandning av fascism, nyliberalism och värdekonservatism som präglar dagens samhälle.

Det finns en återkommande diskussion som handlar om huruvida kritiken/teorin eller litteraturen/konsten kommer först. Men för Hanna Hallgren existerar inte gränser på det viset.

– Jag tror att begäret att tänka föregår tänkandet. Ett sådant begär kan ta sig olika uttryck. Jag har nog aldrig själv funderat på vad som föregår vad rörande teori och konst, snarare har jag haft ett begär att överskrida gränserna mellan olika slags formuttryck och genrer. För mig börjar skrivandet i ett frågande, och jag skriver kanske snarare för att kunna fortsätta fråga, än för att det ska generera några absoluta svar. Att fortsätta fråga, att behålla den nyfikenheten, är något mycket grundläggande i teori, konst och i livet självt.

Queerteorin betydelsefull

En teori som har betytt mycket för henne är queerteorin, som hon bekantade sig med under 90-talet.

Det var den första teori jag kom över som inte förklarade homosexualitet som någon slags defekt. Senare, när jag skrev min avhandling om lesbisk feminism, kunde jag se att det funnits teoretiska föregångare, men det visste jag inte då. Så för mig slog queerteorin ner som en bomb. Jag bytte mitt uppsatsämne i litteraturvetenskap, kastade ut den psykoanalytiska teorin och lät queerteorin få en central ställning istället.

Hanna Hallgren menar att både akademiker och poeter har ett intellektuellt ansvar. Att de kan undervisa, läsa, skriva, forska och engagera sig praktiskt som aktivister. Men också att de kan stödja, uppmuntra, lämna plats för, lyssna till och lära av andra.

Politik

Hon kallar sig för socialist. Det handlar om en fungerande fördelningspolitik, som hon menar både gäller materiella och symboliska resurser. Hon menar också att det existerar en frånvaro av höger-vänsterskala i dag och ser olika orsaker till det.

– För det första lever vi ju i ett slags monistiskt (kapitalistiskt) system, och vi behöver berättelser om kapitalismens utsida, det vill säga bortom den kapitalistiska realismen. För det andra har vänster-högerskalan i partipolitiken historiskt formerats kring den vita fria mannen i nationalstaten. Om detta subjekt politiskt neutraliseras till utgångspunkt för alla frågor som berör rättvis fördelningspolitik, och alla andra subjekt kopplas ihop med värderingspolitik, då blir det problem. Vi fastnar i uppdelningar mellan jämlikhet och jämställdhet, mellan fördelningspolitik och symbol- eller erkännandepolitik som blir oproduktiva.

Allianser och kunskapsbyten ser hon som viktiga mellan feministiska rörelser för att bejaka och utveckla till intersektionella solidaritet.

– Dessutom tror jag handlar om att ta avstamp i en fördelningspolitik som beaktar både materiella och symboliska resurser. En sådan politik eftersträvar att människor har liknande ekonomiska och sociokulturella förutsättningar, och bekämpar därför självklart rasism, sexism och homofobi.

Hon ser också en tendens inom delar av vänstern som verkar ha glömt den breda solidariteten, som endast förmår sig att solidarisera sig med en homogen grupp med samma identitet som de själva.

–  På 70-talet ansågs homosexualitet inom delar av den svenska vänstern som ”borgerlig dekadens” och homosexuella som ”lössen i den röda fanan”. Samtidigt var förstås homosexuella aktiva politiskt. Bögar och flator grundade också egna socialistiska rörelser, till exempel Homosexuella Socialister, Röda Bögar och Lesbisk Front. Jag betraktar dagens nedgörande av den så kallade ”identitetspolitiken”, som delar av vänstern ägnar sig åt, som en oförmåga att föreställa sig att en materiell och symbolisk resursfördelning både kan och behöver korrespondera med olika slags kategorier av människor. Det är sorgligt – och i förlängningen mycket farligt – med en vänster som inte håller politiskt och visionärt för att underordnade grupper börjar tala för sig själva. Vänstern måste sluta att flirta med homogenitetenstanken i folkhemmet. Vi behöver akut arbeta, tänka och solidarisera oss vidare därifrån.

Stark ambivalens till rörelser

Själv känner hon en stark ambivalens när det kommer till att vara en del av någon speciell rörelse.

– Jag har alltid känt en stark ambivalens till rörelser. Det grundar sig i, tror jag, min uppväxt inom frikyrkan. När jag upplever ”religiösa tendenser” inom politiska rörelser backar jag. Förstås sympatiserar jag med flera rörelser, och försöker göra mig aktiv på flera olika sätt, men jag skulle aldrig kasta mig in i någon huvudstupa.

Hanna Hallgren tror på en ansvarskänsla för ett kollektiv kombinerat med det egna skrivandet.

– Det är viktigt. Och det gäller även det egna läsandet. I artikeln ”Det transversala språket” diskuterar jag att ansvariggörande inte endast handlar om att situera sig som forsknings- ellerförfattarsubjekt, utan att det också är en fråga om stil. Alltså att situera sig rörande både varifrån och hurifrån en skriver. Jag tror att ansvarskänslor i dagens litteratur- och kulturklimat genomgående skulle generera vildare texter och tankar.

Strategier för att finna hopp och styrka

Vid Valand vill hon verka för att konstnärlig forskning ska uppfattas och behandlas på samma sätt som forskning inom andra discipliner.

– I min arbetsvardag hoppas jag dessutom kunna möta och arbeta tillsammans med studenter och kollegor på ett inspirerande och nyfiket sätt.

Hoppet och styrkan kan ibland kännas långt borta. Det har Hanna Hallgren olika strategier för att övervinna.

– En är att vila i kärleken till människor, hundar och poesi. En annan är att titta på allsköns dokumentärer och serier. En tredje är att försöka sätta sitt lidande i ett större perspektiv. En fjärde är att åkalla barndomsguden. En femte att erinra sig lyckan över att vara vid liv.

Skribent Sara Abdollahi
Hanna Hallgren väljer

Tre teoretiker jag inspireras av: Rosi Braidotti, Audre Lorde, Wendy Brown

Tre skönlitterära böcker jag gillar: Laura Ridings The Life of the Dead, Eva Alexandersons Kontradans och Gloria Gervitz Migrationer

Ett ord jag överanvänder: ”Man” – jag försöker lära om till ”en”

En person jag inte skulle klara mig utan: Min sambo Ida

En plats där jag tänker bäst: I sängen och på promenader

Relaterat material
visa fler nyheter ›