Porträttet: Hon frågar vem som får höra hemma

2017-01-23 09:07

För Fataneh Farahani, docent i etnologi vid Stockholms universitet, är ”hemma” ett komplext begrepp som hon brottas med både som forskare och som rasifierad kvinna i Sverige. Möt forskaren som vill problematisera ”de goda” i väst, kunskapsproduktion i akademin och hur intersektionalitet används.

Nyhet 

– Att vara i Linköping väcker mycket hos mig. Det var här jag hamnade när jag först kom till Sverige från Iran. Det handlar om en kombination av känslor och minnen av hemlängtan och av att känna sig isolerad, av att ha bråttom med att lära sig ett nytt språk, samtidigt som resväskan står packad under sängen, säger Fataneh Farahani, när vi möts på ett café i centrala Linköping.

”Hemma” och ”hem” är begrepp som också är centrala i Fataneh Farahanis forskning. Vem som kan känna sig hemma i akademin, hur komplexiteten i hemma-begreppet ser ut i diasporiska sammanhang och vem som har makten och privilegiet att ”välkomna” är frågor som hon har undersökt och fortsätter att undersöka.

För bara några månader sedan startade Fataneh Farahani projektet ”Cartographies of hospitality”, som hon gör som Wallenberg Academy Fellow.

– Det är en väldigt priviligierad situation, jag har via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse fått fem års finansierad forskningstid, vilket innebär att jag förhoppningsvis kommer att kunna skapa ett nätverk kring frågor om migration, transnationalism och globalisering, säger hon.

Tacksam migrant

I sitt projekt forskar hon kring begreppet ”hospitality” i relation till frågor om migration. Vad är det för maktrelationer som skapas när vissa människor tar emot andra människor? Och hur ska ”gästen” bete sig för att bli kvalificerad som just en ”bra gäst”? Fataneh Farahani har valt att använda sig av begreppet ”hospitality” istället för det svenska ”gästfrihet” – just för att visa den nära relationen som finns i begreppsparet ”hospitality/hostility” (fientlighet).

– Gästerna måste bete sig på ett speciellt sätt, annars kan ”hospitality” bytas ut till ”hostility” hos den som har makten att välkomna gästen, förklarar hon.

Som rasifierad invandrare förväntas man att visa tacksamhet, menar Fataneh Farahani, och ger som exempel hur jag tidigare beklagat mig över att caféet vi sitter på spelar (högljudda) jullåtar, trots att det bara är den 24 november. Något hon själv också hade tänkt på, men inte skulle ha lyft.

– Man är ofta på sin vakt. Det känns att man aldrig förmår att betala sin tacksamhetsskuld utan är skuldsatt för alltid. Det är som en ständigt ökande ränta och jag undrar om det någon gång kommer att finnas en preskriptionstid.

De ständiga kraven på att visa tacksamhet mot de som råkat födas på rätt plats, i rätt tid och av rätta föräldrar, utformar inte bara vem som äger rummet samt har anspråk på makt och tolkningsförträde.

Tacksamheten fyller en funktion i att konstruera ett vitt generöst väst gentemot den behövande andra.

– Det innebär också att den invandrade, med sin tacksamma underordnade position, bekräftar den andras överordnade position och totala äganderätt. Så tacksamheten fyller en funktion i att konstruera ett vitt generöst väst gentemot den behövande andra, säger hon.

Västvärldens ansvar förflyttas

”Hospitality”-begreppet kan också användas för att förklara processer där västvärldens ansvar för migrationssituationen i världen förflyttas.

– Västvärlden presenterar sig som ”de goda”, som tar emot människor i nöd. Ansvaret som väst har för de krig som gör att människor måste söka sig hit – till exempel det koloniala arvet, den internationella politik som förs och den vapenförsäljning som pågår – försvinner i ekvationen. De flyktingar som idag kommer till väst från till exempel Irak, Afghanistan och Syrien, gör ju det på grund av de krig som västvärlden har varit med att starta. Men genom att fokus läggs på ”hospitality” förflyttas ansvaret och västländer kan fortsätta att känna sig godhjärtade. Det döljer det koloniala arvet och den globala ekonomiska ojämlikheten.

Hon fortsätter:

Men vi vill fortfarande presentera oss som ”de goda” och ta bort ansvaret kring den fientlighet som faktiskt pågår just nu och presenterar därför de ingripande migrationsåtgärderna som oundvikliga och nödvändiga.

– Sverige är verkligen i ett dilemma just nu. På ett plan vill vi gärna fortsätta att luta oss mot bilden av nationen som en solidarisk supermakt. Sverige har tagit emot fler flyktingar per capita än andra västerländska länder och har en lång tradition av ”neutralitet” i internationella sammanhang. Samtidigt har vi det senast året gjort dramatiska förändringar i flyktingpolitiken. Men vi vill fortfarande presentera oss som ”de goda” och ta bort ansvaret kring den fientlighet som faktiskt pågår just nu och presenterar därför de ingripande migrationsåtgärderna som oundvikliga och nödvändiga.

Vägen till forskningen inte självklar

Att det skulle bli forskning och inom just etnologi och genus, var inte självklart för Fataneh Farahani.

– När jag kom till Sverige så trodde jag, liksom många andra iranier, att jag skulle åka tillbaka så fort som möjligt. Jag ville studera något som var bra för Iran när jag väl skulle återvända dit. Jag bar även en skuldkänsla gentemot allt och alla som jag hade lämnat bakom mig.

Som en kombination av pliktkänsla, samt även som en revolt mot en studievägledare på komvux som tyckte att hon skulle arbeta som vårdbiträde på grund av att hon var ”invandrarkvinna”, valde hon, trots ointresse, att ta en masterexamen i biokemi.

– Men under tiden som jag pluggade det kom jag i kontakt med kvinnojouren i Uppsala. Där träffade jag många andra ideellt arbetande kvinnor som hade samma intresse som jag själv, det blev mina första svenska vänner och därmed min första emotionella kontakt med Sverige. Efter det började jag välja lite enstaka kurser i religion och genus vid Uppsala universitet.

Hon flyttade efter ett tag till Kanada och hamnade så småningom på en forskarutbildning på York University.

– Jag brukar säga att jag lärde mig engelska via Judith Butler, berättar hon och skrattar.

Hon kom tillbaka till Sverige för att göra sitt fältarbete för avhandlingen och samla material. Det var också i samband med att Fadime Sahindal blev mördad. Hon ville därför vara i Sverige och följa utvecklingen. Och då hon satt som gästdoktorand på Stockholms universitet, beslutade hon att hon skulle fortsätta med sin forskning där och disputerade också år 2007 vid etnologiska institutionen.

Diasporiska femininiteter och maskuliniteter

Avhandlingen Diasporic Narratives of Sexuality: Identity Formation among Iranian-Swedish Women blev utnämnd till bästa avhandling inom humanistiska fakulteten på Stockholms universitet år 2007. I den gjorde hon djupintervjuer om sexualitet med kvinnor som kommit till Sverige från Iran. Hon har också forskat om konstruktioner av maskulinitet hos iranska män i London, Sydney och Stockholm.

– Min ambition har varit att försöka förstå människors erfarenheter av migration genom linsen av genus och sexualitet: hur genus påverkar människors beslut för migrationsprocesser, var de hamnar samt också hur de av samhället stereotypieras som mellanösternmän och -kvinnor. Genom att studera konstruktionen av åtråvärda heterosexuella feminina och maskulina subjekt i olika kontexter, har jag analyserat hur människor förhåller sig till och utmanar olika normer och strukturer, säger hon.

Kvinnor och män från mellanöstern anses vara ojämställda på grund av sin kultur, medan den ojämställdhet som finns i Sverige och som påverkar deras liv här, inte anses har att göra med svenska systemet, menar Fataneh Farahani. I sin avhandling försökte hon problematisera frågan, men upplever att både media och andra forskare många gånger har använt hennes forskning på ett tendentiöst sätt och klippt och klistrat det som passar in i den redan existerande bilden av till exempel ”invandrarkvinnan” som offer.

Det verkar som att det bara är genom att uppfattas som ”svensk” eller ”västerländsk” som man kan bli ett agerande subjekt.

– I samband med min avhandling fokuserade media på kvinnornas berättelser om oskuld och slöja och förtryck från andra iranier, utan att nämna de motståndsstrategier som kvinnorna använde när de bodde i Iran. Allt som avvek från mellanösternkvinnan-stereotypen förklarades med att de hade blivit ”försvenskade”. Det verkar som att det bara är genom att uppfattas som ”svensk” eller ”västerländsk” som man kan bli ett agerande subjekt.

Med detta menar hon inte att det inte finns förtryckande strukturer i Iran, men det är inte hela bilden.

– Den nigeriansk-amerikanska författaren Chimamanda Ngozi Adichies menar att detta är faran av ”the single story” – inte att den är osann – utan att den är ofullständig. Det gör att en berättelse blir den enda berättelsen.

Rätten till kunskap

Ett annat stort intresse för Fataneh Farahani är kunskapsproduktion. Vilka som kan forska om vilka, vilka som kan bli experter om vilka, men också vilka forskare och teoretiker som lyfts fram i kurslitteratur och fyller referenslistor.

– Alla dessa faktorer visar vilka som hör hemma inom vår akademi. ”Den obligatoriska eurocentrismen”, för att använda Stuart Hall, bestämmer inte bara vilken kunskap som produceras, utan också vilka som erkänns som kunniga. Att inte kunna känna igen sig och sin kunskap i en akademisk kurs eller en akademisk text, gör att man tappar orientering och blir berövad sin akademiska kompass.

Hon fortsätter:

– Precis som Sara Ahmed så har de flesta av mina antirasistiska och feministiska killjoys och obekväma erfarenheter inom akademin, handlat om situationer då jag har ifrågasatt de till synes självfallna inkluderingarna. Det har jag gjort genom att fråga vilka som är bjudna eller genom att föreslå, citera eller referera till andra kunskapsproducenter än de redan erkända vita akademiska eller intellektuella subjekten, berättar hon.

Intersektionalitet har blivit ett ”buzzword”

År 2004 skrev Fataneh Farahani artikeln ”Feminist & rasist” i Aftonbladet, som handlade om svenska feministers svårigheter att ta till sig intersektionella perspektiv, något som hon fortfarande menar att både aktivismen och akademin har problem med.

– Ibland tycker jag att intersektionalitet har blivit ”buzzword” – många använder det utan att riktigt ha en förståelse för vad det innebär. Man bockar av en lista – ”nu har jag nämnt alla olika maktordningar, så nu har jag tagit upp intersektionalitet”. Jag anser att det finns få exempel både inom akademin och inom aktivismen som faktiskt använder begreppet på ett meningsfullt och djupgående sätt.

Framför allt menar hon att det finns en brist på självreflektion kring den egna priviligierade positionen.

Många vita förespråkar det utan att ta hänsyn till sin egen maktposition och tillämpningen av intersektionalitetsbegreppet blir då mer dekorativt istället för att få potentialen att skapa politisk förändring.

– Intersektionalitet används ofta av vita forskare som ett kapital. Många vita förespråkar det utan att ta hänsyn till sin egen maktposition och tillämpningen av intersektionalitetsbegreppet blir då mer dekorativt istället för att få potentialen att skapa politisk förändring.

Intervjun är slut och både jag och Fataneh Farahani ska snart lämna Linköping, där vi har varit på genusforskarkonferensen g16 tillsammans med 400 andra personer. Hon avslutar:

– Den Fataneh som jag känner, som har integrerat konsekvenserna av att vara uppväxt i en arbetarklassfamilj i Teheran, en iransk revolution, ett krig och flera migrationer – jag vet inte vem jag skulle ha varit om något av det inte hade funnits. Och om jag inte hade kommit till Linköping. Allt detta har gjort mig till den människa jag är.

Skribent Anneli Tillberg
Bild Anneli Tillberg
Fataneh Farahani väljer:

Tre favoritteoretiker: Avtar Brah, Ann Stoler, Stuart Hall.

Tre favoritförfattare: Toni Morrison, Patricia Duncker, Jeanette Winterson. Jag vill också lyfta fram två poeter, Forough Farrokhzad och Ahmad Shamlou!

Tre favoritfilmer: Sally Potter är min favoritregissör. Jag gillar allt hon har gjort, framför allt Yes och The Tango Lesson. Jag gillar också Himmel över Berlin av regissören Wim Wenders.

Det bästa med att jobba inom akademin: Vi är bland de mest priviligierade i världen. Vi får betalt för att läsa, prata, skriva och undervisa om saker som vi gillar. Det är onekligen det bästa med akademin.

Det sämsta med att jobba inom akademin: Jag gillar inte den hierarkiska ordningen och armbågarnas politik.

Person jag inte skulle klara mig utan: Saga.

En plats där jag tänker bäst: Ofta tänker jag bäst i en fungerande grupp, när det finns fruktbara samtal och tillräckligt med utrymme för reflektion, kritik och bekräftelse.

Relaterat material
visa fler nyheter ›