Porträttet: Professorn som synar kvinnorörelsens historia

2017-06-16 10:32

När Ulla Manns tog sig an den svenska kvinnorörelsens 1800-tals historia var hon något av en pionjär. Väldigt lite forskning fanns på området. Idag brinner idéhistorikern och professorn i genusvetenskap för frågan om hur historia produceras. Vilka finns med, vilka är inte representerade och vad betyder tystnaderna i källmaterialet?

Nyhet 

– Tittar vi på historieskrivningen hos olika sociala rörelser är det vanligt att interna konflikter slätas över, för att de inte vinner på att visa upp det. Personer som är obekväma, kanske inte kommer med i berättelsen och förhållanden som inte bör offentliggöras skrivs inte fram, säger Ulla Manns.

Vårsolen lyser upp innergården på Södertörns högskola, där studenterna släntrar mellan föreläsningar. Ulla Manns är sedan januari vicerektor för forskning. Parallellt med uppdraget forskar hon om historieskrivningen av västerländsk 1800-tals feminism. Där tittar Ulla Manns på generella berättelser om rörelsen, exempelvis på hur kampen för rösträtten beskrivs. Projektet ingår i forskningsprogrammet ”Tid, minne, representation”, som pågick 2010-2015 och samlade ett 20-tal forskare från olika discipliner. Ulla Manns, som är idéhistoriker i grunden, var med och ledde programmet.

 Hur produceras historia? Hur relaterar vi till att vi lever nu, men hela tiden bär det historiska med oss på väg in i framtiden?

– Det handlade om hur vi tänker kring historia och det förflutna. Vad är det? Hur produceras historia? Hur relaterar vi till att vi lever nu, men hela tiden bär det historiska med oss på väg in i framtiden?

Ulla Manns menar att det finns flera faktorer som avgör hur historia skrivs, exempelvis vilka som håller i pennan och vad det är för politisk kontext. Samtidigt är historieskrivningen avgörande för vår syn på världen och hur vi relaterar till det samhälle vi lever i idag.

– Hur skapar samhällen sina minnen och hur representeras de? Det kan handla om hur ett nationalmuseum ser ut och vilka maktordningar det reproducerar, eller hur minnet skrivs fram av politiska system, som apartheidsystemet i Sydafrika.

Projektet ”Tid, minne, representation” handlade även om kulturarv. Vem som producerar historia är i vissa tider väldigt hett, och Ulla Manns menar att vi lever i en sådan tid idag. Sverigedemokraterna, Sveriges snabbast växande parti, beskriver sig som partiet för kulturarv, primärt inriktat på att ”bevara är sådant som betraktas som kärnan i den svenska kulturen.”

– I Sverige har vi haft diskussioner om att ha en nationell kanon, eller att föra vidare kunskap om nationella värden. Men vad är det? Och vilka inkluderas i detta? De föreställda gemenskaperna kommer från en idé som bygger på familjaritet – men i denna familjaritet inkluderas bara vissa grupper av människor, säger hon.

Dåtidens kvinnorörelse skrev sin egen historia

Ulla Manns föddes i Boden, där familjen bodde tills hon var sju år. Hennes pappa, som arbetade inom det militära, bytte jobb och familjen hamnade i ett samhälle utanför Örebro. År 1982 flyttade Ulla Manns till Stockholm och började plugga idéhistoria. Hon tyckte ämnet var väldigt intressant, men blev snart förbannad över att undervisningen bara handlade om män.

– När jag påtalade det sade läraren: ”vem av gubbarna ska vi plocka bort och vilka kvinnor skulle vi plocka in?” Jag vågade inte säga något då, men återkom senare och tyckte åtminstone vi kunde få läsa om vad de framstående tänkarna, som Aristoteles, Rousseau eller Platon, ansåg om kvinnor.

Djupdykningen i den svenska kvinnorörelsen började med en C-uppsats. Ulla Manns tänkte skriva om kvinnopaviljongerna vid de stora världsutställningarna i USA i slutet på 1800-talet.

– Jag såg att Fredrika Bremer Förbundet hade organiserat den svenska medverkan vid utställningen 1893 och började leta fakta om den svenska kvinnorörelsen. Men jag hittade bara en bok, från 1933! Först tänkte jag att jag var dålig på att leta, tills jag insåg att det nästan inte fanns något skrivet!

När Ulla Manns skulle doktorera fortsatte hon på den inslagna vägen. Hon tänkte först skriva en jämförelse mellan socialistisk och icke-socialistisk kvinnorörelse, men ämnet blev för stort. Istället blev det en organisation, och valet av Fredrika Bremer Förbundet föll sig naturligt då det var den första svenska föreningen som organiserade sig för hela kvinnosaken. Under arbetet med avhandlingen upptäckte hon den dåtida kvinnorörelsens stora intresse för historien.

–  Det var uppenbart att de såg hur historieskrivningen medverkade i att upprätta en ojämlik genusordning. De forskade själva för att de ville ta kontroll över sin historia och för att de ville ha kunskap om kvinnors liv och villkor! säger Ulla Manns.

Historien som sekelskiftesrörelsen skrev ned handlade framförallt om kända kvinnor, till exempel om Fredrika Bremer som var deras stora förebild. Enligt Ulla Manns finns många exempel på gedigna arbeten kring framstående kvinnor som togs fram under denna tid.

Att få sin historia förnekad brukar föda en nyfikenhet. Att skriva ned sin historia handlar om förstå var man kommer ifrån, en kunskap som är viktig för att veta vem man är, vad man vill och varför.

– Att få sin historia förnekad brukar föda en nyfikenhet. Att skriva ned sin historia handlar om förstå var man kommer ifrån, en kunskap som är viktig för att veta vem man är, vad man vill och varför.

Efterlyser queera läsningar av historiskt källmaterial

Kvinnorörelsens historia är ett kollektivt minne som rörelsen självt producerat. Intressanta frågor då blir: hur gjordes urvalet, vilka kom med och vilka saknas? Och vad har dagens forskare för redskap att förstå det? Det är frågor som fascinerar Ulla Manns.

– När dessa kvinnor skrev ned sin historia var det politikskapande i sin tid, vilket måste tas in. Får jag som forskare någon annan förståelse för materialet om jag ser det utifrån deras tid?

I sina studier av den svenska 1800-tals kvinnorörelsen har Ulla Manns sett många lesbiska par på ledande positioner. Ellen Kleman, redaktör för Hertha, levde ihop med litteraturkritikern Klara Johanson. Selma Lagerlöf hade relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander, och så vidare. Ulla Manns menar att det finns ett glapp mellan vad dagens forskare vet om detta och historieskrivningen om kvinnorörelsen.

– Att kvinnorörelserna själva inte skrev om detta är inte särskilt konstigt. Samkönade relationer var inget som diskuterades offentligt vid denna tid och nidbilden av en kvinnosakskvinna som just lesbisk, manshatande och mot familjebildning var vanlig. Men att vi inte lyckas integrera denna kunskap i våra analyser av sekelskiftets kvinnorörelse, vad beror det på? Vad skulle hända om vi integrerade dessa fält?

Ulla Manns håller själv på med en artikel på temat, med arbetsnamnet ”Flator i leden”, och efterlyser i högre grad queera läsningar av historiskt källmaterial. Idag är det vanligt att sådana läsningar görs inom exempelvis litteraturvetenskap, men det är inte lika etablerat bland genushistoriker, menar professorn.

Queera läsningar av historiskt källmaterial skulle exempelvis kunna öppna upp så att vi kan se såväl queera läckage i materialet, som kritik mot heteronormativitet.

– Queera läsningar av historiskt källmaterial skulle exempelvis kunna öppna upp så att vi kan se såväl queera läckage i materialet, som kritik mot heteronormativitet.

Intresserad av tystnaderna

Enligt Ulla Manns upprätthöll 1800-talets kvinnorörelse en bild av samhällsmoderlighet – en diskurs som bland annat handlade om att kvinnor hade särskilda moderliga kvaliteter som kunde komma såväl samhället som familjen till gagn. Hon har noterat att flera av de som levde utanför heteronormen inte gärna uttalade sig särskilt i dessa frågor. Istället var de tysta.

– Vad betyder denna tystnad? Kanske att de inte höll med, men att det inte fanns utrymme att gå i dialog.

Professorn återknyter här till forskningsprogrammet ”Tid, minne, representation”. Hon menar att det här i grund och botten handlar om vårt sätt att hantera historia.

– Jag tittar på vad vi gör när vi producerar historisk kunskap, men inte tar fatt i vissa saker som framgår av källmaterialet. Att dessa kvinnor var tysta behöver inte betyda att de var exkluderade och marginaliserade. Det kan också handla om att de var smarta nog att inte säga något, avslutar Ulla Manns.

Skribent Ida Måwe
Bild Foto: Anna Hartvig
Ulla Manns väljer:

Tre favoriterteoretiker: Eve Kosofsky Sedgwick, Dipesh Charkrabarty, Sara Ahmed.

Tre favoritförfattare: Marguerite Duras, Doris Lessing, Virginia Woolf.

Tre favoritregissörer: Ettore Scoola ”En alldeles särskild dag”, Sally Potter ”Orlando”, Ang Lees filmer ”Mat, dryck, man, kvinna” och ”The Ice Storm”.

Det bästa med att jobba inom akademin: Att det är kreativt och stimulerande.

Det sämsta med att jobba inom akademin: Karriärism och självcentrering.

Person(er) jag inte skulle klara mig utan: Mina barn.

En plats där jag tänker bäst: Vid mitt skrivbord.

Relaterat material
visa fler nyheter ›