Strukturell orättvisa accepteras inom fotboll

2015-05-27 14:53

I början på juni drar fotbolls-VM för damer igång i Kanada. Men trots att damfotbollen är inne i en guldålder får kvinnliga fotbollsspelare mindre resurser och högst en femtedel i lön av vad en manlig spelare får. Den svenska idrottsrörelsen bygger fortfarande på traditionellt maskulina normer, menar flera genusforskare. Fortsatt mer resurser till herrarnaOkunskap om genus och jämställdhetDamidrott värderas lägreYtliga uppfattningar skrämmer sponsorerBegränsande för både killar och tjejerIdrottsvärlden behöver mer genusteori

Nyhet 

När Anders Svensson hade slagit rekordet för antalet spelade herrlandslagsmatcher –146 stycken – fick han på Fotbollsgalan 2013 en sprillans ny bil. Bilen var en gåva från Svenska Fotbollsförbundet, för att Svensson var en av svensk fotbolls mest lojala spelare. Kritikstormen lät inte vänta på sig. Två år tidigare hade damlandslagets mittfältsmotor Therese Sjögran nämligen satt motsvarande rekord för damer – men då bara blivit belönad med en blomma.

Ett år senare, på Fotbollsgalan 2014, skulle Therese Sjögran till sist firas efter att hon kommit upp i rekordmånga 200 landskamper. Men hyllningsinslaget ströks i sista sekund, efter att Olof Mellbergs och popgruppen GES programpunkter dragit ut på tiden. Typiska händelser som inte förvånar, menar forskaren Eva Olofsson. Det här mönstret har funnits så länge damfotboll funnits.

– Det här är inte bara plumpar i protokollet, utan det är strukturellt. Men vid de här tillfällena bekänner medierna i alla fall färg. Under den här sista händelsen, när Sjögran skulle få sitt erkännande, reagerade producenterna helt enkelt med ryggmärgen när de fick tidsbrist.
Händelserna från Fotbollsgalan är symptomatiska för att damfotbollen generellt inte värderas på samma sätt som herrfotboll. Detta trots att damallsvenskan även i internationella sammanhang håller hög klass, och att damlandslaget länge har varit framgångsrika i VM, EM och OS. Som en fingervisning ligger det svenska damlandslaget på 5:e plats på Fifas senaste världsranking, herrlandslaget först på 39:e plats. Trots det får herrlandslaget fortsatt mer resurser, större arenor, mer utrymme i media – och mer publik.

Eva Olofsson disputerade år 1989 med avhandlingen ”Har kvinnorna en sportlig chans?”, och var den första i Sverige som forskade på sambandet mellan idrott och jämställdhet. Hon är kritisk till svenska idrottsinstitutioners jämställdhetsarbeten.

– Det finns en strukturell orättvisa i fotbollen, men på Svenska Fotbollsförbundet förstår man nästan inte ens vad jämställdhet är. I samhället i stort har många i alla fall lärt sig att säga rätt saker, men chefer och ledare inom svensk fotboll verkar inte ens ha gjort det. Här har samhället helt sprungit ifrån fotbollen.
Så länge den organiserade idrottsrörelsen har funnits, har den varit på mäns villkor, säger Eva Olofsson. Fortfarande idag är en mycket stor del av tränare, chefer och styrelseledamöter män. Det spelar roll, menar Eva Olofsson, eftersom det är de som väljer riktning för klubben, som fördelar träningstider och ekonomiska resurser. Till följd av en okunskap kring jämställdhets- och genusfrågor upprepar sig strukturerna.

– Det är inte fråga om värderingar, det är en kunskapsfråga. Även om till exempel Svenska Fotbollsförbundet säkert tar upp en del genusfrågor i utbildningspaketet för ungdomsledare, så påverkas inte toppskiktet av det. De borde alla absolut gå en genuskurs, precis som chefer i den offentliga sektorn och instanser får gå kurser i genus och jämställdhetsfrågor. De behöver hanterbara redskap för att gå vidare, säger Eva Olofsson.
Ett annat konkret exempel på en ojämlikhet mellan dam- och herrfotboll är ekonomin. I mars 2015 tillkännagav europeiska fotbollsförbundet Uefa att prispengarna i Champions League ska höjas med flera miljarder kronor. Men bara till herrarna. Damernas prispengar ska ligga kvar på samma nivå.

Även månadslönerna i Allsvenskan skiljer sig markant åt. Snittlönen var 2012 runt 11 000 kronor för kvinnor och 61 000 kronor för män, berättar Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap och docent i ekonomisk historia. Hon säger att kvinnliga idrottare praktiskt taget alltid tjänar mindre än sina manliga motsvarigheter, och att det har sin grund i etablerade föreställningar om manligt och kvinnligt.

– Damidrotten i de större lagsporterna, hockey och fotboll till exempel, värderas inte lika högt. Ett vanligt argument till varför damerna inte får lika mycket betalt är att till exempel damfotbollen inte har lika mycket sponsorer, och inte drar in lika mycket på tv-sändningarna, men när man analyserar varför någon får sponsorer eller tv-tid så har det mycket att göra med vilka genusföreställningar vi har.
Nu som då finns det många ytliga uppfattningar om damfotboll, menar hon. Bland annat finns det en idé kring att damernas fotbollsspelande huvudsakligen är en hobby, snarare än en faktisk profession. Dessutom anses kvinnor ha lättare att dra på sig skador, vilket leder till att de misslyckas med att locka sponsorer och publik. Den vanligast förekommande åsikten är dock att damlagen helt enkelt inte spelar lika kvalitativ fotboll som herrarna, säger Susanna Hedenborg.

– Men det är oerhört problematiskt att jämföra på det sättet. Hur mäter man något sådant? När man resonerar så närmar man sig nån slags särartslogik – kvinnor är bra på vissa saker, men automatiskt dåliga på andra saker. Det har mycket med våra föreställningar om vad vi tror att kvinnor och män ska vara bra på. Män som spelar fotboll är riktiga män, och kvinnor som gör det är inte riktiga kvinnor, ungefär, menar Susanna Hedenborg.

I det pågående projektet ”Professionell idrott och kvinnor – en (o)möjlig ekvation?” analyserar Susanna Hedenborg sedan 2013 löneskillnader inom svensk idrott. Hon betonar att lönegapet inom svensk fotboll generellt är accepterat, vilket är ovanligt när statliga pengar är inblandade.

Förbund och organisationer brukar förklara den orättvisa lönefördelningen med marknadslogiken. Men marknaden fungerar inte alltid. I alla andra lägen försöker vi hantera det här så att samhället ska bli rättvist. Det borde kanske förbunden också göra, helt enkelt testa att bryta mot marknadskrafterna, säger Susanna Hedenborg.

I princip oavsett vilken idrott man pratar om, har den en manlig historia. Det finns nästan ingen idrott där kvinnorna kommit först, och männen efter, menar Matthis Kempe-Bergman, doktor i idrottsvetenskap.

– Den manliga normen är ofta institutionaliserad inom idrotten, till exempel i resursfördelningslogiker, traditioner och mediebevakning. Inte minst i fotboll. Den historiska vinkeln är viktig att ta med sig, säger han.

Traditionellt manliga egenskaper som lojalitet, styrka och disciplin ses som bra egenskaper och har fått stort utrymme inom idrotten, samtidigt som mer konstnärliga eller känslosamma egenskaper värderas lägre. Normerna kan verka exkluderande och begränsande för både killar och tjejer, menar Matthis Kempe-Bergman.

– Sedan finns det också begränsande skönhets- och kroppsideal. Kan man till exempel bygga muskler som kvinnlig fotbollsspelare och samtidigt vara en ”riktig kvinna”? Det är inte riktig accepterat i alla sammanhang. De frågorna behöver inte Zlatan brottas med.

När damidrotten växte fram och etablerades användes olika strategier. I vissa sporter, som hockey, alpint och friidrott, är förutsättningarna anpassade – tacklingsförbud, kortare banor och lägre häckar. I andra sporter, till exempel fotboll, har den manliga normen fått styra: halvlekarna är lika långa och planen lika stor som för herrarna. Vilket tillvägagångssätt som är bäst för att uppnå jämställdhet är svårt att säga, menar Matthis Kempe-Bergman.

– Strategierna får olika konsekvenser. Men frågan är kopplad till status. Det påverkar synen på damidrott om damerna åker tremilen i längdskidåkning, när herrarna åker femmilen – eller spelar tre set i tennis när killarna spelar fem, menar Matthis Kempe-Bergman.

– Frågor om kön ställs på sin spets inom idrotten. Hur olika är vi? Var går gränsen mellan män och kvinnor? Män kanske är generellt starkare än kvinnor – men vilka män? Och vad skulle hända om kvinnor, med liknande resurser, förväntningar och villkor, fick möjlighet att utöva idrott som män gör?
I sin avhandling ”Man talar om jämställd idrott” (2014) intervjuade Matthis Kempe-Bergman 47 manliga idrottsledare för att få en bild av hur de såg på jämställd idrott.

– Flera ledare var intresserade och hade många idéer, men det fanns också en okunskap, ett motstånd och ibland ett uppenbart ointresse. Dessutom hade ledarna olika uppfattningar om vad kön och jämställdhet egentligen innebar.

Några av intervjuobjekten hade en förståelse för identitet och kön som något föränderligt och kulturellt. Matthis Kempe-Bergman själv menar att idrottsvärlden skulle må bra av mer genusteoretiska idéer och praktiker.

– Förutom att mixa lag i olika sammanhang, skulle man till exempel kunna pröva nya träningsformer, nya sätt att marknadsföra och uppmärksamma idrott, nya regelverk eller nya varianter på grenar. Då hade vi kunnat ha ett annat angreppssätt till frågan, medvetna om hur vi organiserar och vilka normer vi reproducerar.

I till exempel häst- och motorsport tävlar män och kvinnor mot varandra. Det är egentligen ganska märkligt att det inte skett i fler sporter, menar Matthis Kempe-Bergman.

– Synen på kön som präglar bland annat Riksidrottsförbundets jämställdhetsarbete idag är ganska traditionell. Det är också ett synsätt som varit gällande länge nu, och även om utvecklingen går framåt så går det relativt långsamt, säger han.

Skribent Malin Sandberg
visa fler nyheter ›