Victoria Kawesa

Porträtt: Svarta kvinnors röster saknas

2016-05-09 11:45

Victoria Kawesa var med och myntade begreppet afrofobi, är nummer tre på FI:s riksdagslista och skriver den första svenska avhandlingen om svart feminism och vithet. För henne är aktivism, politik och forskning olika sidor av samma mynt.

Nyhet 

– Det är samma kamp. Men den förs på olika områden.

Hon föddes i Uganda, i en familj styrd av starka kvinnor. Ändå blev hon redan som liten varse hur kvinnor systematiskt behandlades sämre än män, både privat och offentligt.

– Redan när jag var fem insåg jag att det fanns ett patriarkat. Det var det första förtryck jag blev medveten om. Jag visste att min mormor blev misshandlad av sin man. Att min mamma blev misshandlad. Hur samhället är konstruerat så att kvinnor alltid drar det kortaste strået.

Victorias pappa dog i inbördeskriget när hon var tre. Mamman tog ensam hand om barnen och flydde till Sverige när Victoria var nio. Tanken var att familjen skulle återvända till Uganda när läget hade förändrats, så mamman placerade barnen i en engelskspråkig skola.

Fick själv betala priset

I sjunde klass överfördes alla elever från engelska skolan till Engelbrektsskolan i Stockholms innerstad. Victoria hängde med även om det var en lång pendling från hemmet i Tensta. Men hon kände snart hur hon blev bemött annorlunda än de vita eleverna.

– Folk verkade tro att min hudfärg signalerade någon slags underlägsenhet. Det fanns elever som spottade på mig och slängde mina böcker i papperskorgen. Efter ett tag kände jag att jag inte orkade gå dit. Jag fick så hög frånvaro att min mamma blev kallad till skolan. Och istället för att ta tag i problemet sa de att jag borde börja i skola ute i förorten.

Hon skrattar lite syrligt när hon berättar. Men hon medger samtidigt att hon blev ledsen.

– Jag insåg att de ansvariga personerna, rektorn och lärarna, verkade tro att vi inte hade något värde. Jag förstod att det här var något jag skulle få tampas med länge, att rasism finns inbyggt i systemet och vita svenskar varken ser eller förstår sin delaktighet i reproduktionen av rasistiska strukturer.

Det var Victoria som fick betala priset för den rasism hon utsattes för. Efter den insikten bestämde hon sig för att hon ville jobba för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde i framtiden.

– Jag ville jobba mot rasism och sexism.

Vithet var inte norm

Victoria började i skolan hemma i Tensta. Där hade de flesta utländsk bakgrund och hon kunde smälta in. Hon behövde heller inte hantera klassfrågan.

– I den gamla skolan var vit övre medelklass normen. All fokus sattes på det yttre, på status, på vilka kläder du har, vad du har för efternamn. Vi var flyktingar och levde på marginalen trots att mamma hade två jobb. Vi hade inte råd med dyra märkeskläder. Men i Tensta var vithet inte norm och jag behövde därför inte leva med en förvrängning av min hudfärg. Där kunde jag vila ut.

Hon kände att världen var så mycket större än Sverige och ville flytta till USA och läsa på ett svart universitet. Men hon ville inte fly Sverige på grund av rasism och bestämde sig för att stanna och ta kampen här.

– Jag älskar skolan och är en riktig plugghäst. Mina föräldrar fick betala för all sin skolgång. Men i Sverige är utbildning inte beroende av dina föräldrars inkomster, dörren är inte stängd för att du inte går i de rätta skolorna. Jag försökte förklara det för min mamma när jag blev utslängd från skolan; jag kommer ändå möta Engelbrektsbarnen på universitet. Det var olika vägar men samma mål, allt jag behövde göra var att plugga hårt och skaffa bra betyg.

Ville inte skriva om rasism

När hon var 20 år flyttade hon till Lund för att läsa på universitetet. Det var då hon började engagera sig feministiskt. Hon satt i redaktionsrådet för tidskriften Mana och deltog i feministiska demonstrationer. Hon var även med och startade tidskriften Slut. Hon engagerade sig också i den afrosvenska kampen och var bland annat med och startade HIRIS, den första hiv/aids-organisationen för afrikaner i Skåne.

Victoria läste socionomprogrammet och fristående kurser på de flesta institutioner: sociologi, psykologi, statsvetenskap. Ett tag läste hon juristutbildningen. Under en period jobbade hon som kurator på sjukhus och när hon började forskarutbildningen 2005 så bestämde hon sig för att inrikta sig på hälso- och sjukvård.

– Jag ville inte skriva om rasism för att det låg för nära. Hela mitt liv handlade om att jobba mot rasism. Jag ville utmana och bredda mig och satsa på ett forskningsområde som inte direkt handlade om mitt vardagliga liv.

Hon jobbade på i den riktningen under flera år. Livet hade sin gilla gång, hon fick två barn, och förra året gjorde hon en helomvändning.

– Jag insåg att om du ska skriva en avhandling så måste du skriva om det du är mest passionerad för, hur nära det än ligger. Att skriva en avhandling om feministisk teori handlar så mycket om att växa känslomässigt och att hitta sin röst. Det tog mig tid att förstå. Jag trodde länge att jag kunde göra något lite distanserat. Men det går inte.

Om du ska skriva en avhandling så måste du skriva om det du är mest passionerad för, hur nära det än ligger.

Det nya avhandlingsämnet blev svart feminism och vithet. Victoria beskriver det som en autoetnografisk studie.

– Det handlar mycket om min egen resa och mina erfarenheter av rasism och vithet. Jag har ju en 30-årig erfarenhet av vithet. Så det är mycket navelskådande. Min arbetstitel för tillfället är Black Masks/White Skin, eftersom jag är väldigt influerad av Frantz Fanon. Jag vill anlägga ett svart feministiskt postkolonialt perspektiv på svarthet/vithet dynamiken.

Men det är inte främst den verkliga Victoria det handlar om. Mycket binds upp kring den representation som hon och andra svarta har och får bära på.

– Svarta människor får alltid leva med en representation där andra läser in och projicerar saker. Du måste hela tiden förhandla och förhålla dig till en förvrängning av svarthet, och det är min metafor, Svart Mask. Jag kommer göra intervjuer med flera svarta feminister men de är inte bara mina intervjupersoner utan medskapare till narrativet. Jag vill visa att det här är något som sker kollektivt. Och att den svarta feministiska rörelsen håller på att växa nu.

Genusforskning är för vit

Trots att svensk genusforskning har präglats av en ökad fokus på intersektionalitet under senare år så är det här röster som Victoria har saknat.

– Genusforskningen är alldeles för vit i den bemärkelsen att den befolkas av vita kroppar. Forskningen tillåts ha en okritisk hållning till vithet och därmed centreras vita kroppars upplevelser och uppfattning om verkligheten. Om perspektiven inte breddas kommer den missa stora grupper som verkligen behöver genusforskning. Vi behöver en mer antirasistisk pedagogisk hållning.

Hon poängterar att svarta kvinnor positioneras längst ner i rasmaktordningen.

– När det talas om kvinnor avses vita kvinnor, när det talas om svarta avses svarta män, när det talas om människor avses vita män. Var är den svarta kvinnan? Vi som svarta kvinnor måste hitta vår röst och göra den hörd genom våra perspektiv.

Till viss del saknas dessa röster även inom svart feminism. Eftersom svart feminism som rörelse och forskningsgren kommer från USA är den baserad på svarta kvinnors livsvillkor i ett vitt normativt västerländsk samhälle.

– De som lever i ett svart normativt samhälle som Uganda behöver inte handskas med vithetens förvrängning av svarthet dagligen, man har inte vithet som förtryckande struktur i sin vardag. Man behöver inte förhandla med vithet och skapa sin identitet i opposition mot den.

Hon är kritisk till teorier om svarthet som inte beaktar att svarta människor även finns i afrikanska länder och att de som bor där inte är positionerade gentemot vithet på samma sätt som svarta i Europa eller i USA.

– Eftersom det är i den afrikanska miljön i Uganda som jag har mina grunderfarenheter av att vara svart utanför den vita blicken, har jag ett annat förhållningssätt till svarthet/vithet dynamiken. I Uganda är man differentierad efter etnicitet, religion, kön, men inte enligt en raskategorisering av svarthet. Det är framförallt konstruktionen av svarthet utifrån det postkoloniala feministiska perspektivet jag vill anlägga på svart feminism. Jag vill ta med den svarta afrikanska kvinnan in i samtalet.

Victoria Kawesa är en av huvudtalarna på genusforskningskonferensen g16 som hålls i Linköping i november 2016. Hon är även med i konferensens vetenskapliga kommitté. Läs mer om g16 här

Skribent Cecilia Köljing
Bild Victoria Kawesa, foto: Fi press
Relaterat material
visa fler nyheter ›