Nyspråk och förskjutningar i migrationspolitiken

2017-11-16 08:24

Maja Sager

Maja Sager, doktor i genusvetenskap och biträdande lektor på institutionen för genusvetenskap vid Lunds universitet, skriver i Signerat om retoriken kring och efter regeringens omsvängning i migrationspolitiken från hösten 2015.

Signerat 

Den 24 november 2015 meddelade regeringen att gränserna måste stängas eftersom Sverige behövde ett ”andrum” för att undvika en ”systemkollaps”. Ilskan och frustrationen var stor hos asylsökande och migrationsrättsrörelsen inför de nyspråkliga vändningarna där betydelsen av orden ”andning”, ”rum”, ”system” och ”kollaps” omformulerades och förvreds till oigenkännlighet. Förutom de mer eller mindre stängda gränserna, innebar förändringarna i den svenska migrationspolitiken bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och att rätten till familjeåterförening begränsades och blev beroende av möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden.

Inledningsvis kopplades förändringarna till bilder av krackelerande välfärdsinstitutioner, trots att många var starkt kritiska till den synen på situationen. Även om kommuner och institutioner arbetade under hög press, så borde oron över ”kollaps” och behov av ”andrum” snarare gällt de människor som var på flykt och som mötte en ökad våldsamhet från europeiska myndigheter. Livsfarliga vägar in, förvarstagningar, tvångsdeportationer, men också ännu mindre nålsögon i bedömningarna av människors ålder, trovärdighet och identitet. Och orden fortsatte byta mening.

Redan under hösten 2015 började nya uppdelningar skönjas i debatten. ”Papperslösa” beskrevs plötsligt av migrationsministern i en intervju som motsatsen till ”riktiga flyktingar”. Några månader senare utlöste händelserna med sexuella övergrepp i Köln en våg av hat mot och demonisering av män på flykt, särskilt av unga ensamkommande pojkar. Nationalistiskt kodade föreställningar om trygghet och säkerhet för ”våra” kvinnor hamnade i fokus i debattinlägg i medier och märktes tydligt när högerextrema ”Soldiers of Odin” försökte patrullera städer runtom i Norden. Och i april 2017, kort efter terrordådet i Stockholm, då det visade sig att gärningsmannen varit asylsökande, kom rop på ökad kontroll och deportation av asylsökande och papperslösa plötsligt att behandlas som en fråga om säkerhet inom ramarna för antiterrorverksamhet. Förändringarna hösten 2015, som till största del ramades in av påstådda begränsningar i samhällsinstitutioners förmåga att leva upp till sina mål, ersätts allt mer med en ram av säkerhetstänkande.

I oktober 2017 meddelar Socialdemokraterna på sin webbsida att Sverige bör fortsätta gränskontrollerna ”för ökad säkerhet” och att ”säkerhetsläget är sådant i Europa att vi behöver ha kontroll över våra gränser, inte minst mot bakgrund av det terrorbrott som skedde i Sverige den 7 april”. Ord som trygghet och säkerhet tycks effektiva för att legitimera politiska åtgärder. Inom migrationsforskningen brukar man tala om att migrationspolitiken i väst har ”säkerhetifierats” sedan 90-talet och särskilt sedan 11 september 2001. Den ökande repressionen mot migranter har allt mer beskrivits och förklarats inom ramarna för säkerhetspolitik och har genomförts med de mer våldsamma verktyg som det möjliggör. Denna inramning av migrationskontrollen bidrar till avhumanisering och demonisering av utom-europeiska och rasifierade migranter. Det skapar på så sätt en ond cirkel där själva kontrollen och de repressiva åtgärderna – förvarstagning, tvångsdeportationer, stängsel och murar – blir ett språk i sig som ytterligare förstärker bilden av migration från det globala Syd som ett hot mot säkerheten i Europa.

Texten publicerades först i tidningen Genus, tema migration som Nationella sekretariatet för genusforskning gav ut i november 2017.

Maja Sager

Maja Sager är doktor i genusvetenskap och biträdande lektor på institutionen för genusvetenskap vid Lunds universitet. Hon forskar bland annat om migration och papperslösas rättigheter.

visa fler inlägg ›