Järnvägsspår som korsar varandra.

Genusforskningens organisering

Genusforskningen har sedan starten utvecklats i två riktningar, både som ett eget ämne och som en del av andra ämnen.

Genusforskning finns idag på de flesta universitet och högskolor i Sverige. Forskning och utbildning bedrivs både som eget ämne, genusvetenskap, och som del i andra ämnen så kallad ämnesintegrerad genusforskning eller forskning med genusperspektiv. Enligt databasen Gena, som produceras av KvinnSam – Nationellt bibliotek för genusforskning vid Göteborgs universitetsbibliotek, i samarbete med Nationella sekretariatet för genusforskning, har närmare 1500 avhandlingar inom forskningsfältet publicerats sedan år 1960. Till allra största delen har det skett inom andra ämnen än genusvetenskap, som historia och sociologi.

Under 1970- och 80-talen växte kritiska perspektiv fram inom ämnen som sociologi, historia, etnologi, litteraturvetenskap och statsvetenskap. Kritiken handlade om att forskningen i dessa ämnen uteslöt eller osynliggjorde kvinnor. Den kom från såväl studenter som forskare och lärare och inspirerades av den framväxande kvinnorörelsen. Det fanns också en efterfrågan på kunskap om kvinnors levnadsvillkor, både historiska och samtida, från organisationer som till exempel arbetade för kvinnors rätt till lika lön för lika arbete, fri abort och rätt till barnomsorg. Särskilt frågor om kvinnors makt och inflytande över sina egna liv och i samhället i stort, saknades i många av de traditionella ämnena.

Mötesplatser för kvinnoforskning

Sedan slutet av 1970-talet har genusforskning, eller kvinnoforskning som det kallades då, funnits som egen vetenskaplig miljö vid universitet och högskolor. I takt med att forskare utvecklade nya perspektiv gavs också kurser i ”kvinnostudier”. Så kallade centra/fora-bildningar inrättades vid landets fem universitet år 1978 (Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå och Uppsala) och året därpå även vid högskolorna i Luleå och Örebro. Tjänsterna organiserades av kvinnoforskarna själva, och finansierades genom olika former av statsbidrag. Regeringen och dåvarande Universitets- och högskoleämbetet, ville med bidragen stödja kvinnoforskning och utveckla en organisation för att stödja jämställdhet i högskolan.

Centra/fora-bildningarna blev mötesplatser där kvinnoforskare från olika discipliner kunde samlas. Hos dem fanns en dubbel strategi, med inspiration från kvinnorörelsen: Ämnet skulle organiseras i egna enheter (centra/fora), för att en kunskapsbas skulle kunna byggas upp, såväl som integreras i det ”vanliga” universitetet – inom alla forskningsområden och på alla nivåer. Samtidigt fanns det en ambition att förbättra villkoren för forskande kvinnor. Denna dubbla strategi kallades för ”de två benen”.

Kvinnoforskning blir genusvetenskap

Göteborgs universitet blev 1984 först i landet med att etablera en institution för kvinnovetenskap. Trettio år senare har de flesta universitet och högskolor följt efter, och genusvetenskap finns på många håll som egen institution eller som ämne vid en större institution. Parallellt med att kvinnostudier etablerade sig som forsknings- och undervisningsområde uppstod en inomvetenskaplig diskussion om hur kvinnostudier inte enbart stod för kritiska perspektiv, utan också riskerade att återskapa föreställningar om kvinnor som grupp och begreppet ”kvinna” som kategori. Som en följd av detta bytte många kvinnovetenskapliga ämnen och institutioner namn till genusvetenskap under början av 1990-talet. Genusbegreppet kunde användas som ett paraplybegrepp och innefatta forskning och undervisning med många olika inriktningar. Gemensamt för dessa inriktningar var att de undersökte samhälleliga och kulturella maktrelationer och betraktade kategoriseringar av olika slag som socialt, kulturellt och historiskt konstruerade och föränderliga.

Nya mötesplatser för genusforskare

Ombildningen till institutioner för genusvetenskap innebar också att de tidigare centra/fora-bildningarna successivt lämnade den dubbla strategin, för att istället fokusera på att utveckla genusvetenskap i forskning och utbildning mer likt en traditionell institution. De senaste åren har därför forskare vid flera universitet, från alla forskningsområden, gått samman i så kallade genusakademier eller centrumbildningar av ett nytt slag. Ambitionen med dessa är bland annat att, likt ett av de två benen i det tidiga 1980-talets centra/fora, skapa mötesplatser för ämnesintegrerade genusforskare.

Under 1990-talet gjordes flera stora politiska satsningar på genusforskning. Nationella sekretariatet för genusforskning är ett exempel på en sådan satsning, som skulle främja forskningsfältet, men också sprida dess resultat till olika delar av samhället och till en intresserad allmänhet.

Skribent Nationella sekretariatet för genusforskning. Publiceringsdatum: 31 mars 2016
Beteckningen centra/fora

Dagens institutioner för genusvetenskap har sitt ursprung på 1970- och 1980-talet. Då fick de namn som Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning (Lund, 1978) eller Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning (Uppsala, 1982). För enkelhets skull används uttrycket centra/fora som en samlande beteckning på dessa föregångare till genusvetenskapliga institutioner.

Relaterat material

Om genus

Undrar du vad genus är? Vad det innebär att ha ett genusperspektiv? Eller vad skillnaden är mellan genusvetenskap och genusforskning?

Läs mer om genus ›

Kläder i olika färger hänger i en garderob.
Relaterade avhandlingar
  • Identities and images in football: a case study of brands and the organisational settings in the development of Scandinavian women’s club football
    Läs mer på GENA ›
  • Lagom perfekt: erfarenheter av ohälsa bland unga tjejer och killar
    Läs mer på GENA ›
  • Hushållspolitik: konsumtion, kön och uppfostran i August Strindbergs Giftas
    Läs mer på GENA ›