Kvinna i trettioårsåldern föreläser för studenter på universitet.

Karriärvägar och anställningsvillkor

Frågor om anställningsvillkor, karriärvägar, meriteringssystem och närliggande teman präglas i högsta grad av akademins ojämställda strukturer och normer.

Korta tillfälliga anställningar är regel snarare än undantag inom akademin. Visstidsanställningar staplas på varandra, med påföljande sjukskrivningar och andra effekter kopplade till ohälsa. Det har konstaterats av studier från både forskning och myndigheter. Villkoren är dessutom i högsta grad könade: kvinnor har generellt mindre tid för forskning i sina anställningar, utför en större andel obetalt administrativt arbete, upplever stress i större utsträckning och har högre sjukskrivningstal. Kvinnor upplever en väsentligen högre utsatthet i form av trakasserier och kränkningar, samt står för ett större uttag av föräldrapenning än män inom akademin.

Ingen “läckande pipeline”

Ju högre upp i karriärtrappan för forskare och universitetslärare, desto skevare är fördelningen mellan andelen kvinnor och män, med minskad andel kvinnor och ökad andel män. Det har funnits en bild av den akademiska karriärvägen som en “läckande pipeline”, där kvinnor “läcker ut” längs vägen. Men studier har visat att detta inte stämmer, även om det varit så fram till början av 1990-talet. Sedan dess är det män som i högre utsträckning än kvinnor lämnar akademin. Ofta har män större möjlighet till andra anställningar och bättre löneutveckling utanför akademin än kvinnor. När kvinnor lämnar akademin är det främst på grund av upplevda brister i arbetssituationen – brist på uppmuntran och stöd, utanförskap i forskningen, negativ särbehandling, dåliga erfarenheter av forskarutbildningen samt svårigheter att kombinera karriär och familj – och för att de befintliga karriärvägarna är otydliga.

Snarare än att kvinnor lämnar akademin på vägen mot professorsnivån, så har kvinnor inte samma möjligheter att avancera inom akademin och det tar längre tid för dem än för männen. Till viss del kan det förklaras med att kvinnor och män finns inom olika ämnen, med olika traditioner – vårdvetenskap är starkt kvinnodominerat, medan tekniska ämnen är starkt mansdominerade. Men det har främst att göra med att en stor andel av kvinnorna är lektorer och ägnar en mindre del av sin arbetstid åt forskning, jämfört med personalkategorin forskare som är mer mansdominerad och ägnar en större del av arbetstiden åt forskning.

Normen om den ideala forskaren

Det finns en bild av den ideala forskaren som en ung, karriärhungrig, mobil man som är beredd att arbeta med forskning under större delen av dygnet och som vill och orkar delta i olika internationella samarbeten. Forskarnormen premierar egenskaper som produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg. Studier har pekat på att doktorander beroende på kön möter skilda förväntningar och bedöms olika. Män möter starkare uppmuntran och mer handfast hjälp till en framtid som forskare. Det ställs högre krav på kvinnor och för att lyckas måste de prestera mer och bättre än sina kollegor som är män. Samtidigt påverkar forskarnormen även en majoritet av män i akademin som inte har de arbets- och livsvillkor normen förutsätter. Att göra upp med den akademiska kulturens ofta osynliga, maskulint kodade ideal för forskare och forskning är därför en viktig grund för att utveckla kvalitet i verksamheten.

Mobilitet, det vill säga forskares rörlighet såväl mellan lärosäten i Sverige som i form av kortare eller mer långvarig utlandsvistelse, anses viktigt för forskningens kvalitet. Det är en förutsättning för att kunna bygga nätverk och att få nya infallsvinklar. Mobilitet är också meriterande för en forskares karriär. Men individers förutsättningar för mobilitet kan skilja sig åt beroende av deras könade livssituation, exempelvis relaterat till deras omsorgsansvar (såväl barnomsorg som anhörigvård). Ett genusperspektiv på mobilitet behöver tillföras för att ompröva vad mobilitet kan vara och för att tydliggöra att makt och kön påverkar dess förutsättningar och effekter. Risken är annars uppenbar att insatser för att stärka mobiliteten försvagar kvinnors ställning i det akademiska systemet och befäster den maskulina normen om den ideala forskaren.

Skribent Nationella sekretariatet för genusforskning. Publiceringsdatum: 1 september 2016
Relaterat material