fyra personer sitter runt ett bord, täckt med papper och datorer.

Kollegial bedömning

Kollegial bedömning är den vanligaste metoden för att fördela forskningsmedel. Men metoden är inte alltid så objektiv eller neutral. Den riskerar att missgynna såväl kvinnor som kritisk och tvärvetenskaplig forskning överlag.

Majoriteten av forskningsfinansieringen både i Sverige och internationellt fördelas i dag med utgångspunkt i kvalitetsutvärderingar som forskarsamhället själv gör – det vill säga där forskare granskar andra forskare inom samma eller närliggande discipliner. Dessa processer brukar samlas under rubriken kollegial bedömning (engelska peer review) och besluten som de leder fram till har ett starkt inflytande på forskningens villkor och kvalitet. En populär metafor talar om kollegial bedömning som ett slags vetenskapens nålsöga där bara de bästa bidragen tillåts passera. Modellen är etablerad även i andra sammanhang inom akademin, till exempel inför publicering i vetenskapliga tidsskrifter och tillsättningen av olika tjänster.

Kollegial bedömning ska säkerställa att den bästa forskningen finansieras, att de mest meriterade får tjänster och att de intressantaste artiklarna publiceras. När kvinnor som grupp inte är lika framgångsrika som män som grupp i olika beredningsprocesser, menar en del att det beror på att de inte presterar lika bra. Men vetenskapliga studier har kunnat visa att det finns skevheter i systemet som regelmässigt missgynnar vissa grupper. När det sker så har det akademiska systemet misslyckats med en av sina mest fundamentala uppgifter – att bedöma vetenskapliga meriter och kvalitet på ett korrekt sätt.

I forskningsöversikten Fördelning eller förfördelning? (2015) visar Fredrik Bondestam och Louise Grip vid Nationella sekretariatet för genusforskning att hela processen, från att ett anslag utlyses till att beslut fattas, på olika sätt är könad. Ofta ses kvinnors ansökningsbeteende som avvikande, medan mäns ansökningsbeteende ses som neutralt. I många fall förklaras dessutom ojämställdheten bort med att fler män är professorer – och professorer får mer forskningsmedel. I en akademi som präglas av ojämställdhet är det just en bortförklaring. Ett av skälen till att de har blivit professorer kan, utöver prestation, vara att de har rätt kön och därmed har gynnats av akademins ojämställda villkor.

Kollegial bedömning riskerar också att missgynna kritisk och tvärvetenskaplig forskning, till exempel genusforskning. Det finns en risk för stagnation i tillvägagångssättet att alltid låta etablerade forskare avgöra vilken forskning som ska få anslag. Systemet är dåligt på att fånga upp tvärvetenskapliga projekt med hög vetenskaplig kvalitet, då bedömare kan sakna ämnesöverskridande kunskap. De som sätter samman bedömargrupper behöver förhålla sig till att det praktiskt taget inte går att göra helt neutrala bedömningar. Bedömare har ofta investerat en stor del av sin karriär i särskilda perspektiv inom forskningen. Det kan medföra en risk att bedömare omedvetet är mer positivt inställda till forskning som ligger nära den egna.

Skribent Nationella sekretariatet för genusforskning. Publiceringsdatum: 31 mars 2016
Relaterat material
Rapport om forskningsfinansiering: Fördelning eller förfördelning?