Antirasistisk feminism – rörelse och teori

Frågan om hur rasism, kön och sexualitet samverkar har genom den feministiska antirasismens perspektiv kommit att bli grundläggande under 2000-talet, både i feminismen som social rörelse och för feminismen som teoretiskt fält. Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, resonerar kring detta.

Föreställ dig följande: En gammal kvinna med rullator försöker ta sig fram till ett bord. En stor grupp kvinnor, alla iklädda svart burka, rusar plötsligt förbi med sina likaledes svarta barnvagnar, utan att ta hänsyn till den åldrande kvinnans bräcklighet. En speakerröst säger att tittaren nu ska välja invandringsbroms före pensionsbroms. Så såg Sverigedemokraternas valfilm ut inför valet 2010. Filmen, som anmäldes för hets mot folkgrupp, är ett exempel på hur olika kvinnors kroppar används som symboler i rasistiska uttryck.

Det kvinnliga könet får ofta spela huvudrollen i rasistiska sammanhang. Det talas om kvinnor som ska skyddas från män som inte tillhör den egna nationen, det talas om en hel nation som våldtagen. Det talas om kvinnor och barn i globala syd som måste räddas och frigöras av militära krafter i globala nord. Denna koppling mellan kvinnor som kategori och rasismen som klassificeringssystem utgör kärnan i den antirasistiska feministiska agendan. Det handlar om att belysa dessa maktaxlar samtidigt, och det är vad detta kapitel ska göra.

Floya Anthias och Nira Yuval Davis är två av många forskare som kritiserat vad de definierar som en “vit” feministisk teori för att sakna antirasistiska perspektiv. Istället för att anta att alla jordens kvinnor har samma sorts erfarenhet av könsförtryck, belyste dessa brittiska antirasistiska feminister hur rasism och kolonialism är grundläggande i konstruktionen av kön och sexualitet, hur rasism skapar inte enbart skillnader kvinnor emellan utan hierarkier mellan olika grupper av kvinnor. I Sverige ställde författarna till antologin Maktens olika förklädnader (2007) liknande frågor utifrån talet om svensk jämställdhet: Vilka är det som anses svenskt jämställda? Fungerar den svenska jämställdheten som en gränsdragning mellan dem som tillhör nationen och dem som inte gör det? Mellan dem som har jämställdheten “i sig” och “de andra”, som är i behov av svensk jämställdhetsuppfostran?

Frågan om hur rasism, kön och sexualitet samverkar har genom den feministiska antirasismens perspektiv kommit att bli grundläggande under 2000-talet, både i feminismen som social rörelse och för feminismen som teoretiskt fält. Utifrån ett feministiskt antirasistiskt perspektiv är det omöjligt att förstå kön och sexualitet utan en förståelse av hur ras som social kategori reglerar relationer mellan globala nord och globala syd samt mellan Europa som identifierar sig som vitt och kristet och “de andra”.

Vad är rasism?

Rasism är ett klassificeringssystem som syftar till att skapa hierarkier mellan grupper utifrån en föreställning om skillnader mellan människor utifrån yttre egenskaper (exempelvis hudfärg), kultur och religion. Rasism är ett system som syftar till att stänga ute olika grupper och individer. Systemet är grundat i tanken att vissa egenskaper tillhör visa grupper (exempelvis att svarta har rytmen i blodet), och att vissa grupper är överlägsna andra.

Rasism tar sig olika uttryck över tid och rum. Statens institut för rasbiologi i Uppsala är ett svenskt exempel på hur vetenskaplig rasism såg ut under första hälften av 1900-talet. Det centrala antagandet var här att olika människoraser existerade, och att av dessa olika människoraser var den vita rasen överlägsen alla andra. Det finns en klar kontinuitet mellan 1900-talets vetenskapliga rasism och vad som uppfattas av de flesta forskare som den nya formen för rasism, det som kallas kulturell rasism. Den är inte baserad på antaganden om biologiska skillnader mellan människor, utan på antaganden om fixerade, oföränderliga skillnader mellan olika “kulturer”.

Hur görs rasism ? Vem utsätts?

Ett viktigt ord i sammanhanget är rasifiering. Det innebär att olika människor, med sinsemellan olika liv, erfarenheter och bakgrunder buntas ihop i en grupp. Denna grupp skapas som annorlunda genom sorteringsprocesser som äger rum inom statliga institutioner, men också i vardagen. Rasifiering är en process, ett görande av ras. Men ibland används rasifiering om substantiv för att identifiera gruppen som skapas genom dessa kategoriseringsprocesser.

Tittar du i tidningen, eller på internet, eller om du sitter i fikarummet på jobbet kommer du få ta del av en rik flora av benämningar. Gruppen kallas invandrare, “nya” svenskar, andra generationens svenskar, etniska minoriteter, personer med annan etnisk bakgrund, personer födda utomlands, personer med annan hudfärg, personer med annan religion et cetera. Ibland kallas gruppen för blattar eller svartskallar. Lägg märke till hur ofta ordet “annan” används. Annan än vad? Annan än den person eller grupp som utför rasifiereingen, som själv inte rasifieras. Den bara är. Gemensamt för termerna som används i rasifiering är att de används för att peka ut en kategori människor. De används inte för att identifiera de processer som skapar en enhetlig grupp av dessa människor med helt olika bakgrund. Handlingen, att bunta ihop folk genom rasifiering, för att legitimera orättvis och ojämlik fördelning av resurser (låga löner, dåliga skolor, polisvåld) osynliggörs.

Det är viktigt att förstå hur rasism förändrats som ideologi, men också dess kontinuitet (exempelvis kontinuitet och förändring mellan vetenskaplig rasism och kulturrasism). Det är också viktigt att förstå hur olika former av rasism skiljer sig från varandra (exempelvis rasism mot urinvånare, islamofobi, afrofobi, anti-semitism, antiziganism et cetera). Gemensamt för dessa olika uttryck för rasism är att kön och sexualitet alltid finns i deras kärna.

Antirasistiska feministiska röster

Antirasistisk feminism är en sammansatt social rörelse och ett teoretiskt fält som inspireras av olika perspektiv (från svart marxism till postkolonial teori). Gemensam för de olika perspektiven är idén att kunskap om hur rasism skapar och reglerar kön och sexualitet behövs och är viktig i kampen för sociala rättvisa. Produktionen av ny kunskap är viktig eftersom det postkoloniala perspektivet möjliggör en kritisk omvärdering av västerländsk kunskap. Postkolonial teori ställer frågor om makt och kunskap i rasifiering av individer och grupper: Vem har makten att säga vad, om vem? Vem beskriver, vem blir beskriven, och hur? Antirasistisk feminism uppmanar också till att ifrågasätta idén att västerländsk kultur har patent på fenomen som jämställdhet mellan könen, demokrati eller rättvisa.

På ett liknande sätt har antirasistiska feminister utforskat hur staten skapar och vidmakthåller ojämlikhet grundad i kategorin ras. Det sker inte minst bland de institutioner som uppfattas som demokratiska och inkluderande, såsom skola, sjukvård och socialtjänst. De har också kritiskt pekat ut de globala mekanismer som gör arbetarklassens migrantkvinnor till billig arbetskraft. Omsorgsarbete är en sådan del av arbetsmarknaden där rasifiering, kön och migration samspelar.

Viktigt i antirasistisk feminism är sist men inte minst att visa på styrkan som skapas genom erfarenheter av rasism, migration och exil. Det är vad chicanapoeten Gloria Anzaldua kallar “la Frontera”, gränslandet, som kan vara en arena för drömmar om kollektivt motstånd och solidaritet. Patricia Hill Collins talar om ett dubbelt medvetande, en kollektiv erfarenhet och en kunskap som underordnade grupper uttrycker i hennes forskning om svarta kvinnors liv i USA. Antirasistisk feminism handlar därmed både om att lyfta fram rasismen som system och den smärta som den skapar och att lyfta fram motstånd, styrka och solidaritet bland dem som utsätts för den.

Skribent Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.
Källa Diana Mulinari, "Antirasistisk Feminism", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016