Historieskrivning: add women and stir?

Genushistoria kallas idag det forskningsområde som fokuserar sociala strukturer och maktordningar i det förflutna som rör såväl kön som sexualitet, rasifieringsmekanismer och klasskillnader. Ulla Manns, professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, ger en introduktion till forskning om kön och genus i historien.

Att inte känna sig speglad och inkluderad i historieböckerna, i museiutställningarna, i historieforskningen gör det svårt att orientera sig i tillvaron. Att inte kunna se sig själv i historieskrivningen är smärtsamt, som att ens existens inte blir erkänd. Genom att tänka just så började forskare granska kvinnors närvaro i historieskrivningen: Var i historieböckerna, i museiutställningarna och i historieforskningen syns olika kvinnors liv och erfarenheter? Hur framställs kategorin kön i historien?

Forskningsområdet som fokuserade könsvillkor i det förflutna kom att kallas kvinnohistoria. Förledet “kvinno-” hänvisar både till det nya forskningsobjektet kvinnor och områdets nära koppling till kvinnorörelsen, det vill säga till en politisk vilja att med den nya kunskapen bidra till förändring av könsrelationer, sociala villkor och normer kring kön och sexualitet. På så sätt har området växt fram ur tidens feministiska aktivism, men också ur socialhistoria. Under 1950- och 60-talen växte området socialhistoria fram som ett nytt och kritiskt forskningsfält med teoretiska hållningar snarlika de som kvinnohistoriker kom att formulera. Men det socialhistoriska fältet var i likhet med tidens vänsterrörelse inte särskilt alert vad gäller att intressera sig för orättvisor mellan könen eller för relationen mellan klassförtryck och kvinnoförtryck. Vid sidan av arbetarhistoria, barnets historia, jordbrukshistoria och familjehistoria kom kvinnohistoria att inom det socialhistoriska fältet bli det område som problematiserade sociala villkor för kvinnor som grupp (företrädesvis arbetarklassens kvinnor), kvinnoförtryck och hur ojämlika relationer mellan könen har återskapats genom århundradena.

Den kvinnohistoriska forskningen tog fart under tidigt 1960-tal. Inom loppet av två år hade plötsligt tre omfattande svenska doktorsavhandlingar lagts fram: i historia Gunnar Qvist 1960, i litteraturvetenskap Karin Westman Berg 1962 och samma år Eva Åsbrink i teologi. Dessa avhandlingar fick snabbt status som pionjärarbeten och banade därefter väg för ämnet kvinnohistoria. En stor mängd ny empiri om kvinnors liv och erfarenheter började tas fram, synen på kön och makt undersöktes inom flera områden – inom politik och kultur inte minst – och genast genererades nya metodfrågor och teoretiska funderingar. Existerande forskningspraxis och forskningsläge visade snart brister. Kvinnohistorikerna ställde frågor till sitt forskningsfält: Vad händer när historieforskningen börjar ta fram ny kunskap om hur villkoren för olika kön inverkat på samhället och individer? Vilka konsekvenser för vår syn på det förflutna har all den nya kunskapen? Vad händer med synen på hur nationer kommit till, på stora politiska händelser eller för den delen synen på människors villkor i historien, epokbegrepp och indelning av historien i olika perioder när den nya kunskapen läggs till? På engelska finns uttrycket “add women and stir”. Vad händer med grytan vi kokar när kunskap om kön, könsvillkor, kvinnors liv och insatser läggs till? Leder inte dessa nya ingredienser till att grytan får en annan smak, en annan komposition, helt enkelt tillslut blir en annan? En adderande kunskapssyn, som alltså bygger på “add women and stir”, blir i längden svår att upprätthålla och försvara. En korrektiv, ifrån grunden ändrad, kunskapssyn träder fram som logisk följd: ny kunskap om kvinnors villkor i olika historiska skeden leder alltså ofrånkomligen till en omfattande revidering och omvärdering av synen på hur det förflutna sett ut och på historisk förändring.

Området kvinnohistoria har successivt och under årens lopp bytt namn till genushistoria. I dag är genushistoria den helt dominerande benämningen på det område som utvecklats såväl empiriskt som teoretiskt och metodologiskt och fokuserar sociala strukturer och maktordningar i det förflutna som rör såväl kön som sexualitet, rasifieringsmekanismer och klasskillnader.

Det genushistoriska fältet har i dag i ökad utsträckning börjat intressera sig för ett intersektionellt perspektiv på genus, det vill säga hur normer för genus, kön och sexualitet samverkar med och påverkar andra maktdimensioner i samhället. Intresset för sexualitet har har också börjat blir mer framträdande. Jag väljer att medvetet skriva “börjat bli”. Det beror på att trots att svensk kvinno- och genushistoria snabbt, kring mitten av 1980-talet, började anamma begreppet genus och använda det i historisk forskning så införlivades inte sexualitet i begreppsanvändningen eller i den teoretiska förståelsen av genusbegreppet. Det kan förefalla märkligt för en person som är inläst på en queerteoretisk genusförståelse som framför allt Judith Butler för fram i sin bok Gender Trouble från 1990. Enligt Butler är normer kring heterosexualitet avgörande för hur vi förstår genus (det vill säga vad kön “är”). Heterosexualitet är därför centralt för enskilda individers genusidentitet, handlingsutrymme och levnadsvillkor. De främsta introduktörerna av begreppet genus, som också visade hur genus kan fungera som en historisk analytisk kategori, är den svenska historikern Yvonne Hirdman och den amerikanska historikern Joan W. Scott. Trots att de båda talar om hur könsidentitet och genus skapas i en maktrelation, där det som ses som manligt skattas högre, så förbiser både Hirdman och Scott sexualitetens (inte minst heterosexualitetens) roll i skapandet av genus (eller kön om en så vill). Detta har först på senare år börjat kritiseras och diskuteras inom genushistoria. Fortfarande är det så att det genushistoriska fältet inte undersöker och analyserar heterosexualitetens inverkan på kön i särskilt stor utsträckning, även om tendenser på förändring kan märkas. Även postkoloniala perspektiv börjar intressera genushistoriska forskare i allt högre grad.

Avslutningsvis kan sägas att forskning om kön och genus i historien lever och har hälsan. Den kunskap som produceras är till hjälp vid orientering vi som enskilda individer, kollektiv och samhällen ständigt gör och för den förändring av sociala villkor vi hoppas på.

Skribent Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.
Källa Ulla Manns, "Historia och historieskrivning", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016
Relaterat material

Sugen på mer?

Ovanstående text är hämtad från skriften ”En introduktion till genusvetenskapliga begrepp”. Här hittar du fler fördjupande texter om ord och begrepp centrala för genusvetenskapens teoretiska och metodologiska bidrag.

Läs skriften här ›