Teknik, människa och icke-människa

Teknik, genus och makt hänger samman. Tora Holmberg, professor i sociologi vid Uppsala universitet, förklarar hur genusvetenskapliga begrepp kan användas för att förstå förhållandena mellan teknik, människa och det icke-mänskliga.

I januari 2016 kunde vi läsa om 54-åriga Tracey från Texas, USA, som just fött sitt eget barnbarn: en dotter till sin dotter Kelley och svärson Aaron. Paret hade på grund av infertilitetsproblem försökt bli gravida genom assisterad befruktning, men utan resultat. Genom surrogatmödraskap kunde Tracey, som sedan flera år passerat klimakteriet, bli gravid med ett embryo producerat från det yngre parets könsceller. Fallet väckte uppmärksamhet men är i dag långt ifrån unikt, reproduktionstekniken hittar ständigt nya tillämpningar och väcker därmed politiskt, etiskt och kulturellt brännheta genusvetenskapliga frågor. Exemplet får tjäna som följeslagare för att genusvetenskapligt förstå relationen mellan människor, teknik och djur. De centrala begrepp som tas upp i det här kapitlet är människa, icke-människa, posthumanism, cyborg och art.

Följande text tar fasta på hur genusvetenskapliga begrepp kan användas för att förstå sociala relationer, även så kallat icke-mänskliga. Med termen “icke-mänsklig” poängteras det relationella med maskiner, djur, bakterier och så vidare. Kapitlet visar hur dessa frågor om makt är högaktuella i en samtid där den ordning vi är vana vid ser ut att lösas upp med ny teknologi och naturvetenskaplig och medicinsk forskning.

Mormödrar kan bli mammor åt sina barnbarn, transmän kan föda barn, getter mjölka spindelväv och hus kan värma sig själva. Moderna dikotomier, alltså uppdelningar i motsatspar, som exempelvis natur/kultur, djur/människa, organism/teknologi, kvinna/man, verklighet/fiktion utmanas av innovationer som transgena djur, virtuella verkligheter och artificiell intelligens (AI). Samtidigt upprättas kontinuerligt nya uppdelningar, det är som att kulturen, vårt sätt att förstå omvärlden, kräver skarpa gränser för att vi ska kunna urskilja den. Var gränserna dras, och vad som räknas som natur eller kultur och i förlängningen djuriskt eller mänskligt, är inte en “oskyldig” praktik, utan i högsta grad en politiskt, historiskt och kulturellt viktig fråga – kanske den viktigaste för vår världs framtid.

Relationer mellan människa och icke-människa har inte alltid tagits på allvar av genusvetenskapen, som länge skrivit in sig i en humanistisk föreställning om människan som upphöjd och avskild från naturen såväl som tekniken. Det feministiska projektet, från suffragetternas liberala ideologi till marxistisk feminism och radikalfeminism, har handlat om att utmana den manliga normen och inkludera kvinnan i kategorin “människa”. Feminismer har problematiserat denna “kvinna” och pekat på den underförstått medelklassade, vita och heterosexuella utgångspunkten. På liknande sätt tar sig så kallad posthumanistisk feminism an frågan om kategorin människa och frågar sig vad som döljer sig bakom kategorin. Posthumanismen riktar kritik mot humanismen, samtidigt som den också bygger vidare på dess underliggande fundament. Humanismen, den ideologi och teori som influerat 1900-talets politiker och tänkare, lyfte fram “människan” i centrum: rättighetskamper och frihetsideologier skapade människan som ett avgränsat och handlande subjekt. Men, menar posthumanister, humanismen har inte lyckats i sina strävanden. Tvärtom är mänskliga rättigheter långtifrån norm, och planeten utarmad tack vare ideologin om “mänsklig överhöghet”. I en tid där arters utrotning och global ohälsa blir följderna av klimatförändringar, miljöförstöring och kapitalistisk exploatering av det vi kallar naturen, behöver idén om människan som utanför och ovanför dessa sammanhang problematiseras. Mänskliga rättigheter är fortfarande högst ojämnt fördelade, och posthumanistisk feminism frågar sig: vem är “vi”, vem tillåts vara aktör, och var placerar vi gränsen för en mänsklig individ?

Tittar vi på barnet i vårt inledande exempel blev det till genom komplexa processer som inbegrep människor, reproduktionsteknologi, fertilitetsklinik, juridiska ramar, forskning och mängder av djurförsök. Här ses uttryck för människors viljor och handlingar, men också för icke-mänskligt handlande eller agentskap. Men hur, tänker läsaren kanske, kan exempelvis en teknisk apparat “agera”?

Donna Haraway introducerade figuren “cyborg”, en varelse som är både människa och maskin, och som länge använts inom till exempel science fiction som ett dystopiskt framtidshot: när människan inte längre är mänsklig, vad händer då? Men Haraway menade att släktskap och förbindelser mellan organismer och maskiner kan ses som både hot och möjlighet, och ställde sig mot en mer teknologifientlig och kvinnlighetscentrerad 1970- och 80-talsfeminism. Sluta romantisera naturen som något givet och åtråvärt, och omfamna istället teknikens feministiska möjligheter, uppmanade hon. Var kroppen börjar och slutar i förhållande till teknik har sedan dess blivit alltmer uppluckrat med informationsteknikens normalisering. I förlängning av oss själva agerar vi som cyborgs i den virtuella världen. Men bara för att gränserna mellan människa och maskin redan är uppluckrade, betyder det då att vi ska omfamna all teknik som frigörande? Vårt inledande exempel är illustrativt: Å ena sidan argumenterar kvinnorättsgrupper och queerrörelsen för surrogatmödraskapets frigörande möjligheter och rätten att få barn bortom heterosexualitetens tvåsamhetsnorm förespråkas. Å andra sidan finns starka argument för att det blir privilegium för den redan privilegierade när surrogatmödraskap blir en handelsvara som köps av infertila singlar och par från det globala nord, från kvinnor i fattiga länder i syd. Detta är svåra frågor, men det betyder inte att de ska undvikas. Cyborgen ställer både politiska och etiska frågor: hur vill vi leva och hur når vi dit? Vilka frihetspraktiker kan vi använda som tar hänsyn till dessa komplexa samlevnadsformer med andra, människor och icke-människor? Cyborgen inbjuder till att “stanna vid problemet”; frågor om liv och död, agens och samlevnad har inga enkla svar men kräver likafullt att frågorna fortsätter ställas.

Intimt kopplade till frågorna om hur livet ska levas är förstås frågor om döden. Det handlar i mångt och mycket om att vissa kategorier görs dödbara (killable). Genom människans historia har djur i princip alltid varit en sådan kategori. Trots det omgärdas dödandet av ritualer som pekar på dilemmat med detta: jakt på vissa arter vid vissa tider på året tillåts, vissa djurslag som vi kallar mat tillåts slaktas på bestämda sätt, medan andra – som husdjuren – görs till mat-tabu. Arter förstås ofta som givna kategorier, medan genusvetenskapliga djurstudier, i tillägg till en biologisk, evolutionär förståelse, ser människor såväl som andra djur som formade genom relationer, och iscensatta genom verkliga kroppar och i historiska sammanhang. Kor, grisar och kycklingar, för att ge några exempel, föds upp i syfte att bli mat och lever sina kringskurna semi-liv som “redan kött”. Inom slakteribranschen såväl som inom andra djur-människa-sammanhang, finns gott om analyser att göra. Relationerna mellan kött och genus är väldokumenterade (en “riktig man” äter kött), men även klass, etnicitet och sexualitet är framträdande maktdimensioner mellan djur och människa.

Djur kan i viss mån “förmänskligas” och upphöjas i hierarkin, och omvänt kan människor omänskliggöras, förpassas till den djuriska kategorin, och under vissa omständigheter göras dödbara. Så länge vi speglar oss i djuren kommer vissa kategorier av människor göras till mindre-än-människor, såsom terrormisstänkta lägerfångar och hemlösa. Genusvetenskaplig posthumanism tar sig an dessa svåra frågor om liv och död. Embryot som inplanteras i mormoderns livmoder är producerat redan innan födseln och utmanar därmed föreställningar om livets naturliga gång. Det finns ingen “oskyldig” position när det gäller relationer mellan människa och icke-människa. Dessa relationer är ojämlika och orättvisa, men inte alltid på det sätt vi tror, och de innefattar såväl liv som död.

Skribent Tora Holmberg, professor i sociologi vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet.
Källa Tora Holmberg, "Teknik, människa och icke-människa", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016