Empatisk läsning

I ett ämne som genusvetenskap, där granskning och kritik av maktrelationer och vetenskap är centrala inslag blir det viktigt att den studerande inte bara lär sig att läsa kritiskt, utan också att läsa noggrant. Kerstin Norlander, universitetslektor i genusvetenskap vid Umeå universitet, skriver här om empatisk läsning.

Man kan läsa en text på många olika sätt – skumma, hoppa in i texten och läsa ett parti som intresserar en, läsa fort med hjälp av en speciell lästeknik, så kallad speed reading, och så kan man läsa långsamt, med eftertanke. För forskaren är olika lästekniker en del av yrkeskompetensen, och hon eller han väljer läsmetod utifrån det problem som ska lösas med hjälp av en text – om arbetsuppgiften är att söka fakta, underbygga argumentation, skriva en forskningsöversikt eller förstå en teori som ska kunna tillämpas. Under de senaste decennierna har grund- och gymnasieskolan minskat ner undervisningen i hur man läser texter noggrant och eftertänksamt. Dagens studenter har därför grunda kunskaper i lästekniker vilket inverkar negativt på deras möjligheter till framgångsrika akademiska studier.

I samband med att vi vid Umeå universitet vid millennieskiftet reviderade kurser i genusvetenskap infördes därför undervisning i så kallad slow reading, även kallad close reading. Syftet var att utveckla studenternas förmåga att läsa texter kritiskt och att ge dem möjlighet att reflektera över sin roll som läsare. Jag brukar kalla läsmetoden empatisk läsning för att betona att den handlar om att leva sig in i andra människors perspektiv – i detta sammanhang att tränga in i en författares intentioner med en text och att visa respekt för författarens ambitioner. Grundtanken är att läsaren först ska förstå en text på dess egna villkor innan hon eller han uttalar en åsikt om den. Metoden innebär alltså att läsaren måste utmana sin egen förförståelse, vilket ibland kan vara jobbigt, men öppnar för spännande läsäventyr och möjligheter att erövra ny kunskap. Det är samma grundtanke som tillämpas vid disputationer och uppsatsseminarier vid universiteten. Den som ska kommentera en text ska alltid inleda med att sammanfatta texten och därefter få sammandraget godkänt av författaren. Kommentatorn ska alltså kunna visa att hon eller han förstått författarens avsikter med texten, eftersom det goda samtalet kräver enighet om vad som ska diskuteras. Syftet med denna artikel är att beskriva metoden empatisk läsning, och genom ett exempel visa på hur den kan användas, samt avsluta med några reflektioner kring erfarenheterna av metoden från den genusvetenskapliga grundutbildningen vid Umeå universitet.

Metoden empatisk läsning innebär att studenterna studerar en text med hjälp av sex frågor: Vad? Hur? Syfte? Sammanhang? Vem? Vidare? Frågorna besvaras i ett läsprotokoll som kan vara författat av en grupp eller en enskild student.

Frågan vad syftar till att hjälpa studenten att bena upp texten och ge en första förståelse av vad texten handlar om. Studenten undersöker: Vilken tes driver författaren? Vad vill författaren visa/bevisa/motbevisa? Vilka frågeställningar har författaren? Vilka slutsatser drar författaren?

Frågan hur ger förutsättningar att förstå hur författaren bygger upp sitt resonemang i texten: Vilka redskap – argument, teoretiska och/eller metodologiska ansatser, empiriska data, tolkningar/förståelser, orsaker/förklaringar arbetar vederbörande med?

När man undersökt vad och hur kan man förstå vad som är textens syfte vilket kan vara vidare än det som explicit uttalas i texten eller utgöras av ett underliggande antagande. Studenten ställer frågor om vad texten visar/bevisar/vederlägger/synliggör/ifrågasätter/jämför/undersöker? Och ställer frågan: Finns det ett bakomliggande syfte?

För att förstå frågan syfte är det viktigt att ta reda på det sammanhang i vilket texten tillkommit, det vill säga att problematisera textens kontext. Det är viktigt att studenten inser att vetenskapliga, men även andra typer av texter, tillkommer i ett specifikt sammanhang. Texter är präglade av den tid som de skrivs i, av både inomvetenskapliga och samhälleliga förhållanden. Alltså: När skrevs texten? Var (vetenskapligt, geografiskt, kulturellt, socialt sammanhang)? Mot vilken bakgrund – samtida debatt eller händelser – skrevs den? Vilka andra texter förhåller den sig till?

Frågan vem kan ge en ökad förståelse av texten, varför den skrevs och varför den behandlar just det ämne som den gör. Studenten undersöker: Vem skrev texten, för vilka, och vem handlar texten om? Vilket kompetens-, ämnes-, erfarenhetsområde företräder författaren?

Först när studenten har arbetat igenom texten – studerat den på dess egna villkor – kan studenten gå vidare och framlägga egna reflexioner kring texten. Således: Formulera egna tankar om texten!

Jag ska ge ett exempel på hur metoden kan användas för att läsa en text. Här har jag inte valt en vetenskaplig text utan ett politiskt tal som de flesta svenskar tror sig veta vad det handlade om – Gudrun Schymans tal vid Vänsterpartiets kongress 2002 – det så kallade “Talibantalet”.

Vad? Vänsterpartiets kongressparoll 2002 var Uppdrag rättvisa. Schyman diskuterar rättvisa utifrån de samhällskonflikter som hon ser i världen just vid den tidpunkt då talet hölls, och i den diskussionen inkluderar hon konflikten mellan män och kvinnor. Hon hävdar att all samlevnad leder till konflikter men att dessa ger en möjlighet till att skapa förändring och bekämpa orättvisor. Politikens uppgift är att lyfta fram konflikterna, ta ställning och förändra.

Hur? Talet har en retorisk form och är inte uppbyggt logiskt på det sätt som karaktäriserar vetenskapliga texter. För att understryka sin syn på rättvisa/orättvisa tar hon upp exempel som visar på konflikter kring orättvis fördelning av olika typer av resurser: 11 september 2001 och USA:s bekämpning av terrorismen genom kriget i Afghanistan, Palestina-Israel-konflikten samt EU-toppmötet i Göteborg 2001. Samtliga konflikter har genererat våld och män har då stått för våldsutövningen. Därefter tar hon upp ytterligare ett exempel, nämligen konflikten mellan män och kvinnor som hon ser som universell; hon ser ingen principiell skillnad mellan kvinnors situation i Sverige och Afghanistan. Schyman hävdar att kvinnorna i de båda länderna är inordnade i samma könsmaktsordning. Hon beskriver det våld kvinnor utsätts för och hur kvinnors betalda och obetalda arbete både i skola, vård och omsorg, och i familjen undervärderas och osynliggörs. Schyman pläderar dessutom för att kärlek ska inlemmas i den politiska analysen, och ligga till grund för politisk förändring och skapande av rättvisa mellan könen. Kärleksbegreppet, som hon hämtar från statsvetaren Anna Jónasdóttir, syftar på kvinnors arbete i vardagen med att återskapa människan. Enligt Jónasdóttir utgör kärlek den materiella basen för kvinnoförtrycket.

Syfte? Schymans uttalade syfte är att sätta agendan för partikongressen 2002 men underförstått också att påverka partiet i en mer feministisk riktning; ett arbete som påbörjades 1996 med ett nytt partiprogram. Talet flyttar även fram positionerna för feminismen i politiken i allmänhet genom att inkludera feministiska krav som en självklar del i rättvisebegreppet. Rättvisa ska enligt Schyman inte begränsas till det ekonomiska området (klass) utan också innefatta rättvisa mellan män och kvinnor (kön). Talet bryter med den etablerade svenska jämställdhetspolitiken som utgår från mannen som norm, som bortser från maktrelationerna mellan könen och som inte heller politiserar manlighet. I talet pekar Schyman ut män som en problematisk social grupp, och talar om att män och kvinnor har olika int-ressen vilket leder till konflikter.

Sammanhang? Talet hålls i ett specifikt sammanhang, en partikongress i Sverige, och måste förstås i relation till 1990-talets debatt om feminism i Sverige. Under ett decennium hade feminismen varit väl synlig i det politiska landskapet och så gott som alla ledande politiker beskrev sig då som “feminister”. Detta bäddade för en förändring av vad som skulle förstås som “politiskt”. Tidstypiskt utgår Schyman från en forskare, Anna Jónasdóttir, när hon ska argumentera för en utvidgning av rättvisebegreppet. Samtiden var dock inte mogen för en feminism som uttalar att män förtrycker kvinnor och att manligheten är förknippad med en våldskultur. Reaktionerna på talet blev därför starka.

Vem? Gudrun Schyman (1948-) är socionom och en svensk politiker som är känd för sitt engagemang för feminismen. Hon satt i riksdagen 1988-2006 och var partiledare för Vänsterpartiet 1993-2003. Under hennes ledning fick partiet 12 procent av rösterna i valet 1998 och blev därmed riksdagens tredje största parti. 2004 lämnade hon Vänsterpartiet och engagerade sig i det nybildade Feministiskt initiativ.

Vidare? Studenten ges genom frågan vidare möjlighet att reflektera över texten. Syftet med min artikel är emellertid att beskriva läsmetoden. Därför ger jag inte mina synpunkter på Schymans tal här.

Vid Umeå centrum för genusstudier har vi främst använt läsmetoden i en kurs i feministisk teori på grundutbildningen, nivå B. Studenter har fått lära sig metoden genom att först öva sig i att skriva läsprotokoll på några texter. När de erövrat arbetssättet har vi gått vidare till att läsa klassiska texter i feministisk teori och metoden har då använts för att studenterna ska förstå teorierna. De har läst texterna individuellt och sedan skrivit läsprotokoll i grupp som legat till grund för seminariedis-
kussioner.

Vad tycker då studenterna om metoden? De som har läst några år på universitetet uppskattar metoden och har frågat varför de inte tidigare i sin utbildning fått lära sig läsa på detta sätt. Mycket möda hade då sparats. Studenter som nyligen påbörjat sina akademiska studier kan vara mer kritiska. Framförallt därför att det är “tråkigt”. Vi arbetar cirka fem veckor med att läsa texter och skriva protokoll. Då tränas metoden in och läsfärdigheterna fördjupas och utvecklas till en skicklighet i att läsa texter. Många av dagens studenter har, enligt min erfarenhet, svårt med långsamhet och förstår inte poängen men det repetitiva i arbetet; att det är en nödvändighet för att utveckla färdighet. Våra studenter är ofta starkt engagerade i de ämnen som texterna behandlar och de har också många gånger en klar uppfattning om vad de tycker. Därför kan det bli arbetsamt att tvingas att problematisera sig själv som läsare, att ge upp en del av sin förförståelse och öppna sig för nya argument, revidera eller nyansera sina egna ståndpunkter.

Som lärare kan det ibland vara utmanande att möta studenternas motstånd och hålla fast vid frågan “vad står det i texten?”. Men min erfarenhet är att studenterna senare har stor nytta av metoden. På C-nivå har jag lagt märke till att de skriver bättre forskningsöversikter då de snabbt kan lyfta fram poängen i en text. De läser också sina kamraters texter på ett mer reflekterande sätt då de kan fokusera på det väsentliga och dessutom, de skriver bättre själva eftersom läsande och skrivande ömsesidigt understödjer varandra. På C-nivå kan jag se att läsfärdigheten integrerats i studenternas akademiska kompetens och förstärkt deras förmåga till reflexivt och analytiskt tänkande. Metoden empatisk läsning är således ett pedagogiskt verktyg som hjälper studenter i genusvetenskap att läsa, tänka och skriva med eftertanke. De lär sig både vetenskaplig noggrannhet och konsten att ge konstruktiv och välgrundad kritik på andras texter.

Skribent Kerstin Norlander, universitetslektor i genusvetenskap vid Umeå universitet
Källa Kerstin Norlander, "Empatisk läsning", i Ann Werner & Anna Lundberg (red.), Genusvetenskapens pedagogik och didaktik, Nationella sekretariatet för genusforskning 2012