Genussekretariatet: Arpi blundar för ojämlikhet

2017-11-13 10:02

Notis 

I en ledarartikel i SvD, ”Genusvetenskapen tar över svenska universitet”, skriver Ivar Arpi om Jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet (JiHU). JiHU är regeringens uppdrag till samtliga statliga universitet och högskolor, samt Chalmers och Högskolan i Jönköping, att jämställdhetsintegrera sina verksamheter.

Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet har som uppgift att främja genusforskningens villkor samt att sprida genusforskning. Vi vill bemöta en del av de påståenden som Ivar Arpi framför.

Ivar Arpi hävdar felaktigt att Nationella sekretariatet för genusforskning har i uppdrag att ”leda” arbetet med jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet. Jämställdhetsintegrering är, och har sedan 1994 varit, regeringens strategi för att förverkliga de jämställdhetspolitiska målen. Nationella sekretariatet för genusforskning är en stödfunktion i arbetet, som givetvis leds av respektive lärosäte. Universiteteten och högskolorna är fria att själva lägga upp arbetet som de finner lämpligt, exempelvis att välja om de vill arbeta med jämställdhetsintegrering separat, eller tillsammans med det antidiskrimineringsarbete som också ska ske på lärosätena. Arbetet återrapporteras av respektive lärosäte till regeringen. Detta framgår av gällande regleringsbrev till svenska universitet och högskolor.

När Ivar Arpi läser lärosätenas planer får han “intrycket av att universiteten präglas av en nästan kompakt misogyni, rasism, funkofobi och heteronormativitet”. Han godkänner dock inte denna beskrivning, utan förutsätter att problembeskrivningarna är dåligt underbyggda. Enligt honom gör lärosätena ett strukturellt felslut där de till exempel ”går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck”. Ett strukturellt felslut vore snarare att utgå från en skenbar neutralitet i befintliga strukturer och organisationer och att eftersträva skapandet eller upprätthållandet av lika villkor eller likvärdighet, när all offentlig statistik som går att uppbringa pekar på motsatsen. I arbetet med jämställdhetsintegrering har lärosätena, utöver det forskningsbaserade stödet från sekretariatet, utgått från tidigare forskning, utredningar, och även kartläggningar och rapporter från sina egna lärosäten, genom en omfattande inventeringsprocess. Svenska lärosäten är inte neutrala platser med ringa eller få problem kopplade till kön.

Ivar Arpi ifrågasätter vidare att lärosäten i arbetet med jämställdhetsintegrering vill inkorporera ett intersektionellt perspektiv. Han verkar dock ha missuppfattat vad intersektionalitet innebär. Det betyder inte att ”addera privilegiepoäng”, som han uttrycker det, i själva verket är det en sådan förståelse av makt och privilegier som intersektionalitetsbegreppet utmanar och utvecklar vidare. Intersektionalitet är ett begrepp – i genusvetenskap såväl som i andra vetenskapliga discipliner – som syftar till att undersöka hur olika maktordningar korsas, hur de interagerar i samhällen, organisationer och relationer, hur de förstärker eller utmanar varandra, och som främst används för att utveckla en mer nyanserad förståelse av makt, skillnad, utsatthet, etcetera än just additiva modeller.

Ivar Arpi har dock inte bara synpunkter på jämställdhetsintegrering, utan även på genusvetenskapen i sig, som han menar är ”mindre av en vetenskap och mer av en sorts akademisk feminism, som bara en minoritet av befolkningen skriver under på”. För det första: ett forskningsfälts vetenskaplighet är under alla omständigheter inte något en folkmajoritet beslutar om, det tror vi att Ivar Arpi egentligen håller med oss om? För det andra: genusvetenskap är en etablerad vetenskaplig disciplin som har utvecklats sedan 1960-talet. Den bedrivs vid universitet över hela världen, och organiseras i Sverige främst vid traditionella institutioner och ger grund- och forskarutbildning, bedrivs som självständig forskning och som forskning i samverkan med andra discipliner, bedöms i samma kollegiala system som andra vetenskaper, och består av en mängd olika perspektiv, teorier, och epistemologiska traditioner. Precis som alla andra vetenskapsområden bygger således genusvetenskapens vetenskaplighet på akademiska strukturer och arbetssätt.

Genusvetenskap är dessutom ett maktkritiskt forskningsfält som ofta utmanar våra föreställningar om vad som är rätt och sant. Det gör inte genusvetenskap till en ”överkyrka”, som Arpi skriver, utan snarare till ett omistligt forskningsfält som vidmakthåller akademiska kärnvärden, inte sällan i strid med gängse uppfattningar om vem dessa är till för. I början av sin text beklagar Ivar Arpi att jämställdhetsintegrering, till skillnad från vad det låter som, inte handlar om ”att utbilda om jämställdhet mellan könen, utan om att inkorporera genusvetenskapliga maktteorier i alla universitetens arbetsområden.”. Lyckligtvis beklagar sig inte lärosäten över den givna sammanlänkningen mellan vetenskap och jämställdhet. De argumenterar istället självständigt och forskningsbaserat för att kunskap om makt krävs för att motverka ojämställdhet.

Maria Grönroos, tf föreståndare Nationella sekretariatet för genusforskning
Fredrik Bondestam, forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning samt ledamot i regeringens expertgrupp för jämställdhet i högskolan

Replik publicerad i Svenska Dagbladet 2017-11-12.

visa fler notiser ›