Vadå post?

2013-12-12 16:43

Postmodernism, postkolonialism, posthumanism. Begreppet ”post” återkommer ständigt inom genusforskningen, men vad betyder det lilla prefixet egentligen?

Begreppet ”post” är latin och uttrycker att något kommer efter eller senare än något annat. Inom forskningen innebär post en utveckling av en viss akademisk skola. Det handlar om att man tittar på den gamla skolan med nya ögon.

– Post betyder inte att man överger. Snarare kritiserar man och bygger på, förklarar Maria Carbin, universitetslektor vid Umeå centrum för genusstudier. Hon menar att begreppet slog igenom på allvar inom genusforskningen under slutet av 80-talet. Vid den tidpunkten hade andravågens feminister målat upp en bild av hur kvinnoförtrycket såg ut. Det talades mycket om patriarkatet och det materiella, som kvinnors obetalda arbete.

Plötsligt kom texter av den postkoloniala feministen Chandra Mohanty och queerteoretikern Judith Butler och ställde världsbilden på ända. En intern kritik växte fram.

– Den gick ut på att ifrågasätta det som tidigare tagits för givet. Ett av resonemangen var att det inte bara finns en berättelse om kvinnoförtryck. Verkligheten är mer mångfacetterad, säger Maria Carbin.

Fokus på fler maktordningar

Det var i denna tid som poststrukturalism växte fram. Tydliga ordningar som patriarkatet, som hade sin kärna i strukturalismen, sågs som alltför ensidiga.

– I stället flyttades fokus till att se fler maktordningar. Synen på kön och identitet började luckras upp.

Enligt Maria Carbin innebar detta även en teoretisk vändning inom forskningen. Med förebilder som Judith Butler blev forskningen mer inriktad på språk, representation och diskurser.

Ungefär vid samma tid fick den postkoloniala feministiska forskningen fäste i Sverige. En av företrädarna var Chandra Mohanty som kritiserade det förenklade synsättet inom västerländsk feminism där tredje världens kvinnor setts som en enhetlig kategori. Hon framhöll i stället att den kulturella mångfalden, som präglar dessa länder, leder till att kvinnoförtrycket tar sig många olika former.

Resultatet av en inomakademisk kamp

Maria Carbin menar att alla postinriktningar och teoretiska vändningar är resultatet av en slags inomakademisk kamp.

– Det handlar om att man frågar sig vilken forskning som är viktig och vilka frågor man ska driva. Här finns det olika synpunkter, exempelvis mellan radikalfeminister och queerfeminister, och det är positivt.

Hon menar att det inte är något mål att nå konsensus. Snarare är det viktigt att det finns en mångfald av teorier och forskningsinriktningar inom genusforskningen.  En populär teoretisk vändning som fick många att gå åt samma håll var, enligt Maria Carbin, den intersektionella.

Den slog igenom stort i början på 2000-talet. Intersektionalitet handlar om att förstå hur förtryck skapas genom att olika maktrelationer som ras, kön, sexualitet, klass och ålder samverkar med varandra.

– I början av 2000-talet blossade en enorm konflikt upp inom genusvetenskapen i samband med mordet på Fadime Sahindal och debatten om hedersrelaterat våld. Icke-vita feminister kritiserade andra för att resonera enligt vithetsnormer, förklarar Maria Carbin.

Hon menar att intersektionalitet blev ett verktyg att förstå hedersrelaterat våld. Samtidigt tycker hon att det finns en fara med att se intersektionalitet som lösningen på alla problem.

– Risken är att man använder det i stället för att lyssna på kritikernas argument och granska sin egen forskning. Det finns ingen teori som har svar på allt, även om man gärna vill tro det. Enligt Maria Carbin har vi dag kommit till ännu en vändpunkt, där vi börjar snegla tillbaka på det gamla. Fokus på språk och diskurs börjar bytas ut mot nymaterialism, vilket innebär inriktning på erfarenheter, emotioner och det materiella.

– En viktig del i denna vändning är att frågor om kapitalism och klass har kommit tillbaka igen, och det är ju verkligen på tiden, avslutar Maria Carbin.

Skribent Ida Måwe
Källa Denna artikel publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 2-3 2013
visa fler nyheter ›