Forskningsfältet som sköts i sank

2013-12-17 09:58

Efter SVT-dokumentären Könskriget följde vad vissa har kallat en backlash för den feministiska våldsforskningen. Våldsforskaren Eva Lundgren ser ett teoretiskt fält som krympte och försvann.

För snart nio år sedan sände SVT den å ena sida pris­belönta och å andra sidan av Granskningsnämnden fällda dokumentären Könskriget. I fokus stod bland annat relationen mellan politiken och Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Dokumentären vållade stor uppståndelse. Många tittare kanske framför allt minns att Roks dåvarande ordförande sa ”män är djur”, men dokumentären bidrog även till att sätta forskning om mäns våld mot kvinnor hamnade i strålkastarljuset.

Eva Lundgren, nu professor emerita, var tidigt ute som feministisk våldsforskare i Sverige. Med feministisk våldsforskning menas här forskning som undersöker mäns våld mot kvinnor utifrån ett makt- och kontrollperspektiv eller ur ett könsmakperspektiv. Eva Lundgren intervjuades i Könskriget och i samma veva blev hennes forskning misstänkt för vetenskaplig ohederlighet. Efter en granskning friades Lundgren från misstankarna, men svensk våldsforskning utifrån feministisk förståelse blev skjuten i sank, menar hon. Enligt Eva Lundgren stod medier för skottlossningen och representanter från politiken och akademin hängde på.

År 2011 såg hon sig tvungen att söka avsked från sin tjänst och lämna den forskningsmiljö hon hade byggt upp vid Samgenusavdelningen vid Uppsala universitet. De andra forskarna vid avdelningen fick söka pengar för sin forskning på annat håll.

Tecken i tiden

Flera våldsforskare säger att dokumentären Könskriget var som ett tecken i tiden.

– Jag kan inte säga att det blev en chock. Vi var flera som gissade att framgången hade blivit för stor och att det snart skulle komma ett bakslag, säger Eva Lundgren. Hon anser att den feministiska våldsforskningen som fält har krympt och försvunnit. Numera står frågor om hur våld ska förebyggas, upptäckas och åtgärdas i centrum. Det pågår forskning om våld inom exempelvis medicin, juridik, kriminologi och socialt arbete.

– Jag tycker att forskningsfrågorna blivit väldigt orienterade mot tillämpning. Som om vi var klara med frågor om tolkningar och förståelser av våld. Det kan nästan bli utredningar, eller i alla fall täta kopplingar till politikfältets önskemål om lösningar av rena “hanterande­frågor”, säger Jenny Westerstrand, doktor i juridik vid Uppsala universitet.

Forskningen har breddats

Forskning om våld har med tiden breddats till fler våldsdrabbade grupper, till exempel barn, samkönade par, män och personer utsatta för hedersrelaterat våld.

Dessutom är ett intersektionellt perspektiv på väg in. Det innebär att fler situationer av förtryck kan synliggöras, till exempel sådana som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på etnicitet, kön, klass, ålder och funktionsförmåga.

Viktigt att kunskapen når ut

Frågorna om teoriutveckling är viktiga, men det är också viktigt att kunskapen från forskningen når ut och kommer till användning, tycker Gun Heimer, före­ståndare för Nationellt centrum för kvinnofrid och professor i kvinnomedicin, med särskild inriktning mot våld. Absolut viktigast är att man kan omvandla kunskapen i praktik, att gå från förståelse till tillämpning, exempelvis i mötet med våldsutsatta kvinnor. Kunskapen måste nå brottsoffren, säger Gun Heimer.

– Våldet är ovärdigt en demokrati, och det är en viktig politisk fråga att ta ansvar för att få till stånd en verklig förändring. Gun Heimer anser att våldsforskarna har ett viktigt uppdrag att göra forskningen begriplig för praktiker och att forskningen måste komma ut ur de slutna rummen och vara till nytta för våldsdrabbade.

– Det är spännande att se hur många discipliner som arbetar med frågan. Men jag tycker att man behöver föra in ett intersektionellt perspektiv mer och integrera det med könsmaktsperspektivet. Hon säger också att hon tror att Könskriget fördröjde en viktig utveckling.

– Det går sakta framåt, men det är klart att det blev en allmän backlash för kvinnojoursrörelsen och alla som arbetade med våldsfrågan. Våldsforskning är en jämställdhetsfråga, en fråga om kön och makt, och även om det är viktigt att ett fält breddas så är det lika viktigt att man inte förlorar hjärtat – teoribildningen.

Källa Denna artikel publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 2-3 2013
visa fler nyheter ›