Är de svenska lärosätena redo för avkolonisering?

2018-04-04 09:59

Nyhet 

De koloniala tankesätten lever kvar inom akademin. Europeiska eller västerländska perspektiv dominerar och viktig kunskap går förlorad när forskning som inte faller inom den ramen trängs ut, säger forskare till genus.se.

– Oavsett var i världen vi befinner oss är det europeiska eller västerländska forskare och teoretiker som dominerar, särskilt forskning från England, USA, Tyskland, Frankrike och Italien. En västerländsk kanon, helt enkelt. Om vi hade haft samma dominans av fem länder från Asien eller Afrika hade vi pratat om det som ett stort problem, säger forskaren Nana Osei-Kofi.

Nana Osei-Kofi

Hon är uppvuxen i Göteborg och Ghana, och nu bor hon i USA. Delar av hennes tjänst vid Oregon State University är vikt åt praktiskt arbete med avkolonisering, alltså den process där koloniala tankesätt synliggörs och utmanas.

Nana Osei-Kofi håller kurser och workshops där universitetspersonal får hjälp att utmana sina egna koloniala föreställningar. Deltagarna söker till kurserna utifrån konkreta projekt där de behöver hjälp att tänka nytt. Det kan till exempel vara en kurs som ska göras om.

– Det känns viktigt att arbeta med de här frågorna praktiskt och inte bara teoretiskt. Jag tror att vi måste göra det för att komma vidare, säger hon.

Ifrågasätter feminismens tre vågor

Konsekvensen av de koloniala synsätten – eller eurocentrismen – blir att viktiga perspektiv saknas och att vissa grupper marginaliseras inom akademin, menar Suruchi Thapar-Björkert, statsvetare vid Uppsala universitet.

Suruchi Thapar-Björkert

I det senaste numret av Tidskrift för genusvetenskap (TGV) skriver hon och etnologen Fataneh Farahani om ”rasifiering av kunskapsproduktion”. Det är genom eurocentrismen som forskningen, blir begriplig, skriver de, och tar ett exempel från genusvetenskapen: I beskrivningen av feminismens utveckling återkommer modellen med de tre vågorna.

– Problemet är att alla vågorna handlar om en feminism som är vit och heterosexuell. Andra feministiska rörelser exkluderas, säger Suruchi Thapar-Björkert.

– Beskrivningen av de tre vågorna gör att studenterna får en skruvad bild av den feministiska rörelsen, och studenter eller akademiker som själva rasifieras förväntas konsumera kunskap som saknar våra röster, fortsätter hon.

”Vi görs till ambassadörer för vår kultur”

Akademin i Sverige präglas av en idé av att europeisk härkomst konstituerar ”riktig intellektualism”, skriver Thapar-Björkert och Farahani i TGV. Vita forskare ses som sanna teoretiker medan rasifierade forskare får lågt erkännande.

Istället för att ses som en expert på ditt ämnesområde riskerar du att göras till en slags”ambassadör för ditt land”, menar Suruchi Thapar-Björkert.

Vi görs till ambassadörer för ”vår kultur”. Då är vi intressanta som experter. Samtidigt bedöms vi som okunniga inom de områden där vi faktiskt har kunskap.

I samband med en uppmärksammad gängvåldtäkt i New Delhi 2012 fick hon till exempel rollen som expert på sexuellt våld i Indien och blev vid upprepade tillfällen ombedd att kommentera händelsen.

– Vi görs till ambassadörer för ”vår kultur”. Då är vi intressanta som experter. Samtidigt bedöms vi som okunniga inom de områden där vi faktiskt har kunskap, säger hon.

Universitet med samiskt perspektiv

Forskaren May-Britt Öhman har ägnat många år åt att utmana de koloniala synsätten i akademin. Hon leker också med tanken att skapa ett alternativ till de statliga lärosätena.

I samtal med forskaren Gunilla Larsson föddes idén om ”Samelands fria universitet”. Visionen är att det ska fungera som ett lärosäte för samiskledd forskning på svensk sida av Sápmi, men i dagsläget är det mer som en tankeplattform.

May-Britt Öhman

– Hur skulle egentligen ett universitet i Sverige som utgår från samiska perspektiv fungera? Det finns inte bara ett perspektiv utan flera, men grundläggande är att vi människor måste leva i samspel med naturen, säger May-Britt Öhman.

Det synsättet präglar knappast utbildningarna på de statliga lärosätena i Sverige idag, menar hon.

– Vi läser ekonomi som om resurserna vore oändliga och forskar fram tekniska lösningar som möjliggör fortsatt exploatering av naturresurserna, säger hon.

May-Britt Öhman är samisk forskare, verksam vid Uppsala universitet.

– Jag är alltså representant för ett lärosäte som har lådor med samiska kroppar i sina ägor och härbärgerar samlingarna från rasbiologiska institutet, säger hon.

Kranierna och skeletten som Uppsala universitet fortfarande inte har återbegravt påminner om universitetets historia, men rasismen och kolonialismen är inte bara ett arv utan något som i allra högsta grad präglar den pågående verksamheten vid svenska lärosäten, betonar May-Britt Öhman.

Vi läser ekonomi som om resurserna vore oändliga och forskar fram tekniska lösningar som möjliggör fortsatt exploatering av naturresurserna.

– Det undervisas till exempel nästan inte alls om samisk kultur och historia vid svenska universitet och det beror på kolonialismen. Det rådande paradigmet exkluderar samiska perspektiv på natur och djur, säger hon.

Genusforskningen har potential att synliggöra

De svenska lärosätena har en lång väg ut ur eurocentrismen, tror Nana Osei-Kofi. Inom genusforskningen finns potential att belysa hur de koloniala tankesätten präglar akademin, menar hon.

– Att vara genusforskare innebär inte per automatik att du arbetar med avkolonisering men genusforskning har ofta ett kritiskt perspektiv gentemot akademin och lyfter fram olika sätt att se på kunskap, och det är en bra utgångspunkt, säger hon.

Avkolonisering handlar inte om att ignorera all kunskap som kommer ur ett europeiskt tankesätt utan om att också ta till sig andra sätt att se på världen, betonar hon. För Sveriges del är det ett arbete som just har börjat, menar May-Britt Öhman. Hon vill se en etablering av ämnet urfolksstudier i Sverige, och lyfter fram USA, Kanada och Australien som positiva exempel.

– Jag säger inte att urfolk har det bättre i de länderna, men de har kommit längre med de här frågorna på sina universitet. Även Norge och Finland har kommit längre. Sverige ligger långt ner i listan, säger hon.

Hon upplever att hon både får stöd och möter motstånd när hon påtalar behovet av urfolksperspektiv inom akademin.

– Den värsta typen av motstånd är tystnaden, ointresset. Om du möter mothugg får du i alla fall någonting att göra, men tystnaden går inte att bemöta, säger hon.

Nationell självbild i vägen för avkolonisering

Kanske är det särskilt svårt att förändra de koloniala tankesätten just i Sverige på grund av den nationella självbilden, tror Suruchi Thapar-Björkert.

– Sverige ser sig självt som accepterande och jämställt, fritt från rasism. Men du måste erkänna problemen för att kunna göra upp med dem, säger hon.

Det svåraste i arbetet med avkolonisering är att strålkastaren riktas mot en själv, tror Nana Osei-Kofi. Under hennes workshops tvingas forskare och lärare att tänka igenom sitt eget synsätt och sin roll.

Sverige ser sig självt som accepterande och jämställt, fritt från rasism. Men du måste erkänna problemen för att kunna göra upp med dem.

Vissa deltagare har svårt att ta till sig att de skulle ha fördelar på grund av att de är vita. Andra drabbas av skuldkänslor. Ingen av de reaktionerna är särskilt produktiva, enligt Nana Osei-Kofi.

– De är svårt att bli uppmärksammad på sina egna privilegier, men jag upplever ändå att många faktiskt vill prata om de här frågorna och förstår att de är viktiga. Det kan kännas obekvämt, och det är okej, men vi måste göra det ändå, säger hon.

Skribent Charlie Olofsson
Bild Göteborgs universitet - bildbank.gu.se
Relaterat material
visa fler nyheter ›