“Arbetarklassens kvinnor ljussätts så att de ser blanka och svettiga ut”

2011-12-01 07:54

I sin avhandling om vithet i svensk spelfilm visar Hynek Pallas att vita duken verkligen är uppseendeväckande vit.
- Filmen är lika segregerad som det svenska samhället, säger han.

Under förra året gick 29 svenska långfilmer upp på biograferna. Bara i fyra av dem fanns icke-vita personer i bärande roller och två av dessa roller gestaltade hotfulla karaktärer.
I avhandlingen Vithet i svensk spelfilm visar Hynek Pallas hur den vita hyn har fått en central roll i formandet av en svensk nationell identitet.
– Det svenska rummet är vitt, säger han och nämner skildringarna av förorterna som exempel på hur det icke-vita markeras som icke-svenskt.
I filmerna framställs förorterna som någonting främmande, inom nationen men samtidigt utanför. Förorterna skildras ofta som miljöer där vita personer inte passar in.
– Det blir till exempel väldigt tydligt i filmen Miffo. När Jonas Karlssons karaktär åker till förorten blir han rånad direkt, säger Hynek Pallas.

Kvinnor bär upp de goda värderingarna

I avhandlingen gör han en intersektionell analys av svenska spelfilmer som hade premiär under åren 1989 till 2010. Medan icke-vita karaktärer ofta får gestalta kriminella får den vita medelklassen, och framför allt dess kvinnor, bära upp de goda värderingarna. Detta präglar hur karaktärerna byggs upp genom handlingen, men det förstärks också med hjälp av teknik. Kvinnor ljussätts av tradition bakifrån eller ovanifrån, så att det blidas ett sken som kan liknas vid en gloria. Valet av ljussättning är också nära förknippat med klass.
– Arbetarklassens kvinnor ljussätts så att de ser blanka och svettiga ut, vilket skapar en känsla av kroppslighet, säger Hynek Pallas.
Överklassens kvinnor brukar i stället skildras som matta och bleka, fast på rätt sida om det friska.

Melankoli över förlorat folkhem

För att medelklassen ska upprätthållas som bärare av de goda värderingarna projiceras negativa värderingar på arbetarklassen, förklarar Hynek Pallas och nämner filmen Odjuret som ett exempel. Skildringarna av arbetarklassen som ”white trash” tror han delvis kan förstås mot bakgrund av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
– Jag tror att det förändrade den svenska självbilden, säger han och tillägger att många filmer också präglas av en slags melankoli över det förlorade folkhemmet.
Som exempel nämner han filmen Darling. Där blir karaktären Bernard uppsagd från sitt jobb, hans fru lämnar honom för en yngre man och han tvingas ta jobb på en hamburgerkedja.
– Det finns en slags nostalgi som syftar tillbaka till ett Sverige som man uppfattar som mer homogent, antirasistiskt och jämställt, säger Hynek Pallas.

Kostymdramats uppsving

Samtidigt verkar också kostymdramat ha fått ett uppsving under senare år, parallellt med att episka filmer har fått ett uppsving i USA. Detta uppfattar Hynek Pallas som en backlash efter decennier av film som har problematiserat mansrollen.
– I kostymdramat hyllas det vita maskulina idealet helt utan ironi och kvinnor vet sin plats, säger han.
För att svensk film ska börja utmana, i stället för att befästa normer tror han att det behövs en total förändring av politiken kring film.
– Nu går filmstödet till filmer som man uppskattar ska sälja många biljetter på bio. Först när vi i stället ger pengar till kultur som anses viktig utifrån andra aspekter kan vi börja bryta ner normer på riktigt, säger han.

Skribent Charlie Olofsson
visa fler nyheter ›