Att ge sig in i lejonets gap…

2005-09-15 06:05

Att tacka ja till en inbjudan till frukostmöte med Susanna Popova på Timbro var enligt Maria Abrahamsson i SvD (9/9 2005) modigt, på gränsen till dumdristigt när så skarp kritik riktats mot genusforskningen.

Mitt mod brukar det inte vara något fel på, men dum måste jag väl ha varit eftersom jag inte uppfattade mötet som farligt. Jag upplevde det i stället som vitalt och viktigt eftersom Susanna Popova har andra utgångspunkter än de traditionellt inomvetenskapliga när hon analyserar de tio senaste avhandlingarna i databasen Gena som redovisas på Nationella sekretariatets för genusforskning hemsida. Forskningen borde oftare gå in i och öppna sig för denna typ av möten. Det är först då som diskussionen kan börja handla om det Popova vill, nämligen vad som ligger bakom genusforskningens begrepp. Här tycker jag, och jag hoppas det framgick vid seminariet bättre än i Abrahamssons efterkonstruktion, att Popova lämnat ett värdefullt bidrag som förtjänar att tas på allvar i genusforskningens diskussioner.

Abrahamssons våldsamma utspel mot mej på ledarsidan som “statens pr-kvinna” och “statsfeministisk prästinna” för forskning som hon själv och Popova inte vill ha kräver emellertid ett par tillrättalägganden.

I samtalet med Popova framförde jag en reservation för att de tio avhandlingar hon valt som utgångspunkt för sin analys i första hand är avhandlingar inom de discipliner där de lagts fram, nämligen litteraturvetenskap, historia, etnologi, sociologi, psykologi etc. De har bedömts av betygsnämnder inom respektive disciplin. I Popovas bedömning av deras kvalitet borde hon kanske också gjort en jämförelse med andra avhandlingar inom samma disciplin. En del av hennes kritik var snarare en kritik mot andra ämnestraditioner än mot genusforskningens.

Ingen av de av Popova granskade avhandlingar har heller bedömts som genusvetenskapliga inom ramen för universitetssystemet. Ändå finns de upptagna i databasen Gena. Den bibliografiska klassificeringen är emellertid inte akademiskt ämnesmässig. Gena är en bibliotekstjänst som visar avhandlingar som klassificerats efter avhandlingens objekt. Databasen upptar avhandlingar som handlar om kön, kvinnor, män, sexualitet och/eller använder begrepp och teorier som ligger inom genusforskningens område. Det finns således en komplikation i Popovas anspråk på att ha kvalitetsgranskat genusforskning. De undersökta tio avhandlingarna är nog knappast tio exempel på genusforskning utan snarare tio exempel på avhandlingar inom olika discipliner som haft kön som objekt för sina studier.

Frågan inställde sig då som ett brev på posten. Vad är då genusforskning om den inte avgränsas av sitt objekt? Här tillät inte mötesformen en fördjupning och Abrahamsson uppfattade det som jag “blev svaret skyldig”. Ja, hon hade nog rätt. Ibland är det nog bättre att tänka än att leverera stereotypa standardsvar. I efterhand har jag insett hur viktigt det är att det finns en tydlig överensstämmelse mellan det vetenskapssamhället uppfattar som genusperspektiv/genusforskning – den institutionella ämnesavgränsningen och/eller den innehållsliga ämnesavgränsningen – och det som presenteras på sekretariatets hemsida.

Vidare angrep Abrahamsson mig för “att vilja se att samhällsnyttoperspektivet i genusforskningen blev ännu tydligare än idag”. Abrahamsson måtte här ha slumrat till och inte hört att jag redogjorde för den syn som politiken (både borgerliga och socialdemokratiska regeringar) under 1990-talet och framåt haft på genusforskningens “nytta”. Nyttoperspektivet står alltså politiken för. Den bör också ha ett sådant perspektiv, enligt min mening, eftersom den måste motivera och pröva vilka skäl den har för att göra särskilda satsningar på denna forskning. Det politiska svaret har hela tiden varit att satsningar på genusforskning och genusperspektiv i all forskning gagnar jämställdhetssträvanden inom och utom universitetssystemet samt bidrar till vitalisering av “stelnade kunskapssystem”.

Forskningens perspektiv hann vi däremot inte diskutera. Men om det hade kommit upp skulle jag sagt det jag många gånger tidigare framfört, nämligen att forskningen skall vara fri och inte låta sig infångas av samhällets/statens ständiga behov av dels begreppsliga “nycklar” till samhällsproblem, dels vetenskaplig legitimitet. Jag har också i en artikel på DN Debatt (3/6 2005) varnat för risker med alltför “nyttig” forskning. Det krävs ett respektavstånd mellan politik och forskning.

Skribent Anne-Marie Morhed
visa fler nyheter ›