Åtta av tio kallade professorer är män

2014-03-03 09:52

När lärosätena kallar en professor, kallar de en man. Enligt en undersökning av SUHF från i höstas var bara 10 av 49 kallade professorer under 2011–2013 kvinnor.

Genom att kalla en professor kan ett lärosäte ta en genväg i anställningsprocessen och göra en strategiskt viktig rekrytering utan att först lysa ut tjänsten. Villkoret är att rekryteringen ska vara ”av särskild betydelse” för en viss verksamhet vid högskolan.
Möjligheten har funnits sedan 2011 och beskrivs som ett viktigt instrument för lärosätena att kunna knyta till sig internationella toppforskare. Den ursprungliga tanken var att kallelseförfarandet också skulle bli ett verktyg för ökad jämställdhet. Det förslaget framfördes i Befattningsutredningen. Men på vägen från utredning till färdigt regeringsförslag försvann jämställdhetsaspekten, och när SUHF hösten 2013 undersökte hur svenska universitet och lärosäten använt kallelseförfarandet visade det sig att av 39 av 49 kallade professorer sedan starten 2011 var män.

Regeringen vill inte detaljreglera

Eva Durhán, departementsråd på utbildningsdepartementet, betonar att andelen kvinnliga professorer i högskolan är en högt prioriterad fråga för regeringen. Hon påpekar att regeringen gett alla lärosäten individuella rekryteringsmål för kvinnliga professorer fram till 2015.
– Generellt kan man se att regeringen valt mer öppna skrivningar om kallelseförfarandet, jämfört med Befattningsutredningens förslag. Den har inte velat detaljreglera utan vill ge universitet och högskolor möjlighet att rekrytera utifrån sina behov, säger hon.
Poängen med kallelseförfarandet är att lärosätena ska kunna göra strategiskt viktiga rekryteringar, konstaterar Durhán.
– Och att rekrytera kvinnor är en strategiskt viktig fråga. Därför är det bra att SUHF gjort den här uppföljningen. Lärosätena behöver fundera på hur de ska förbättra jämställdheten.
Senare under våren kommer bilden breddas, då Universitetskanslerämbetet, UKÄ, presenterar en rapport om anställningsförfarandet vid högskolan efter autonomireformen, påpekar Eva Durhan.
– I UKÄ:s uppdrag ingår att titta på kallelseförfarandet, men också mycket annat, säger hon. Det ska bli intressant att se hur lärosätena hanterar jämställdhetsfrågorna, såsom rekryteringsmålen för kvinnliga professorer. Rapporten kommer senast den 31 maj.

Kallelse som instrument för jämställdhet

Ann Numhauser-Henning är professor i civilrätt vid Lunds universitet, och den som ledde Befattningsutredningen 2006–2007. Det var Befattningsutredningen som föreslog att kallelseförfarandet skulle bli ett instrument för jämställdhetsarbete.
– Det som förverkligades är ett helt annat förslag än det vi lade fram. Det nuvarande kallelseförfarandet har ju ingen jämställdhetsprofil. Därför är det inte särskilt förvånande att 39 av 49 kallade professorer är män. Det bekräftar bara de mönster vi redan känner till: att det i sådana här sammanhang är män som syns och män som framstår som särskilt kompetenta, säger Ann Numhauser-Henning.
Hon påpekar samtidigt att det trots allt inte är något som hindrar universitet och högskolor att ändå använda kallelseförfarandet som verktyg för att öka jämställdheten.
– Att kalla en professor innebär en högre frihetsgrad än den gängse processen, säger hon. Den friheten kunde man förstås använda för att få fler kvinnor på professorsstolar. Men då krävs det att vi som har inflytande i högskolevärlden ser till att det händer. Hittills har lärosätena slarvat bort den möjligheten.
Men alla universitet och högskolor har ju fått egna rekryteringsmål för kvinnliga professorer av regeringen. Räcker inte det?
– Nej, hade rekryteringsmålen räckt hade det sett annorlunda ut idag. Det har satts upprepade rekryteringsmål sedan 1990-talet, och visst har andelen kvinnliga professorer ökat sedan dess, men i väldigt blygsam takt. Kallelseförfarandet är bara en pusselbit, men nog så viktig, i och med att den ger möjlighet att rekrytera en klart lysande stjärna som man identifierat.

Ett skimmer av objektivitet

Birgitta Jordansson, Göteborgs universitet, forskar om jämställdhet i akademin och menar att införandet av kallelseförfarandet är ett intressant exempel på vad som kan hända när lärosätena får tillgång till ett nytt verktyg.
– Det illustrerar hur det vanligtvis går till i forskarvärlden på den här nivån: när starka grupper får möjlighet att nominera väljer de andra starka personer i sin krets, sitt nätverk. Det är nog ganska naturligt, men det innebär en olycklig reproduktion av det som redan finns, säger Birgitta Jordansson.
Ett krux i sammanhanget är att själva meritvärderingen sällan problematiseras, anser hon. Meritvärdering i akademin är subjektiv, men har ett skimmer av fullständig objektivitet över sig.
– Den goda meriten är en helig ko. Alla tror att de är överens om vad som är en god merit, medan det i själva verket finns ett mått av godtycke även där.
Hon hänvisar rapporten Jämställdhetsobservationer i ett urval av Vetenskapsrådets beredningsgrupper 2012, som visar hur rådande maktförhållanden kan befästas genom beredningsgruppernas bedömningar.
– Tongivande forskare reproducerar sina egna nätverk, tankar, sin egen forskningsinriktning, säger Birgitta Jordansson.
För att komma till rätta med denna skevhet behöver man först och främst synliggöra problemen, menar hon.
– Det gäller att visa: Så här ojämställt blir det när vi gör som vi brukar göra! För jag tror inte att folk är genuint elaka, de fortsätter bara oreflekterat så som de alltid gjort
– För det andra behövs det sanktioner för universiteten, fortsätter hon. Det räcker inte med lockbeten för den som lyckas. Det ska svida när man misslyckas också. Till exempel när ett lärosäte inte når sitt rekryteringsmål.
Att kombinera morötter med piska skulle göra universiteten mer på alerten i jämställdhetsfrågor, menar hon, och mer benägna att använda de verktyg som står till buds – såsom kallelseförfarandet – för att driva jämställdhetsarbetet framåt.

Utöver den sneda könsfördelningen visar SUHF:s undersökning också att kallelseförfarandet inte främst använts för att göra internationella rekryteringar. 60 procent av de kallade professorerna är rekryteringar inom Sverige.

Skribent Anders Nilsson
visa fler nyheter ›