Backlash för kvinnor i Norden?

2004-09-04 16:58

- Mamma, kan en man bli president? Historien om hur isländska barns föreställningar om ledarskap påverkats av att ha växt upp med en kvinnlig president återberättades flera gånger under den nordiska konferensen Kvinnorörelser på Island i juni. Islands tidigare president Vigdís Finnbogadóttir gästade också konferensen.

Islands kvinnohistoriska arkiv, Center för kvinno- och könsforskning vid Islands universitet och Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning, NIKK, arrangerade konferensen Kvinnorörelser – inspiration, intervention, irritation. Avsikten med konferensen var att spegla dagens kvinnorörelser och aktivism i frågor kring kön/genus mot tidigare rörelser och att belysa de olika rörelsernas inspirationskraft, påverkan och betydelse inom politik, samhälle och kultur. Ett huvudtema var vad vi har och vad vi behöver av forskning om de nordiska kvinnorörelsernas betydelse.

Konferensen inleddes av professor Ute Gerhard från Tyskland som talade om kvinnorörelsernas återkommande uppsving genom historien i ett internationellt perspektiv.

Under åtta olika sessioner presenterade forskare, studenter, jämställdhetsarbetare och aktivister hur kvinnorörelsen direkt eller indirekt har påverkat olika samhällsområden. Sessionernas teman var bland annat kvinnorörelser och feminism över tiden, jämställdhetsintegrerring/mainstreaming, män och feminism, trafficking, prostitution och våld mot kvinnor.

Globala frågor

På konferensen gjordes försök att lyfta in de globala frågornas påverkan på de nordiska kvinnorörelserna och jämställdhetspolitiken. Sociologen Diana Mulinari från Lunds universitet talade om aktivism bland invandrade kvinnor och en nordisk panel talade om kvinnoorganisering och kvinnorörelser bland ursprungsbefolkningsgrupper i Västnorden, Nordens närområden och bland invandrare. Flera av talarna uppskattade i och för sig det relativt jämställda Norden. Men de kritiserade politiker, forskare och aktivister för att inte tillräckligt uppmärksamma den dubbla diskriminering som kvinnor med icke-nordisk bakgrund kan utsättas för.

Förlöjligar sina mödrar

Konferensen avslutade med ett panelsamtal om kvinnorörelsers samhälleliga och politiska inspirationskraft, relevans och betydelse lokalt, nationellt och globalt under ledning av Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Då berättade den isländska miljöministern Siv Fri Leifsdóttir om barnet som frågade sin mamma om det var möjligt för en man att bli president.

– Efter att Vigdís Finnbogadóttir varit president i 16 år på Island hade många barn sett det som en självklarhet att en kvinna var president. Det visar på vikten av förebilder.

Samtidigt har andelen kvinnor inom politiken minskat på Island, nu är 30 procent av parlamentsledamöterna kvinnor.

Flera av paneldeltagarna talade om en tillbakagång – en backlash – vad gäller kvinnors rättigheter och möjligheter. Den norska tidigare partiledaren Berit Ås – känd för att ha lanserat de fem härskarteknikerna – var en av dem:

– Vi har en backlash som fått unga kvinnor att förlöjliga sina mödrar. Det finns myter om att vi kommit längre än förr. Det är inte sant. Vi har mer krig och fattigdom än tidigare.

– Men det har alltid varit så att om någon grupp börjar få mer makt så slår storsamhället tillbaka, sa Berit Ås.

Informell kvotering av män

Den tidigare ledaren för vänsterpartiet, Gudrun Schyman, talade sig varm för kvotering.

– Jag tror att kvotering är ett bra verktyg för att bryta den informella kvotering som pågår av män. Kvoteringen av kvinnor kan pågå så länge det behövs. Det är ett demokratiskt krav, inte mer.

Men kvotering behöver inte betyda att maktstrukturen förändras, menade Gudrun Schyman. Alla kvinnor vill inte förändra den patriarkala strukturen.

– De vet att man inte kommer någon vart med de frågorna, man gör ingen partipolitisk karriär. Hade jag drivit de frågorna tidigare hade jag inte blivit partiledare. Först då kunde jag lyfta de feministiska frågorna.

Gudrun Schyman har varit inblandad i diskussionerna om ett eventuellt feministiskt parti inför valet 2006. På konferensen undvek hon att säga något tydligt om det, men talade ändå om behovet av en ny feministisk rörelse.

– Vi måste ta den makt som behövs för att rasera den makt som vi vill ha bort. Vi ska inte använda traditionella maktstrukturer, men demokratin.

– Denna rörelse har inte kön som grund, utan riktar sig mot en förtryckande maktordning. Både kvinnor och män kan vara med.

Som motvikt till de mer kritiska rösterna om att det inte hänt så mycket sedan 1970-talet angav Marianne Laxén, departementsråd vid den svenska regeringens jämställdhetsenhet, ett historiskt perspektiv.

– Det är galet att tro att vi kan förändra ett patriarkat som funnits i 5000 år på 30 år. Vi frånsäger oss vår tro på att vi kan förändra om vi har sådana förväntningar.

Egen agenda för förändring

Marianne Laxén menade att framgångarna kommer i olika vågor och att vi faktiskt har åstadkommit något.

– Jag har inte förlorat min positiva tro. Men det är naivt att tro att man inte ska möta motstånd. Om man säger att man vill ta bort mannen som norm så blir det inte en dans på rosor.

Hon tyckte också att kvinnorörelsen, forskningen och jämställdhetsmaskineriet behöver varandra och kan söka stöd hos varandra. Marianne Laxén lanserade en egen agenda för förändring:

  • Ha en klar analys över situationen.
  • Gråt inte, det är helt onödigt.
  • Ställ krav på dig själv, inte på andra.
  • Låt inte medier styra diskussionen, utan håll din linje klar.
  • Fråga inte vad feminismen kan göra för dig, utan vad du kan göra för feminismen.

Gudrun Schyman vände sig mot Marianne Laxéns historiska perspektiv.

– Utmärkande för kvinnorörelsen är att den är otålig, annars hade det inte hänt något. Bara för att det har varit så här i 100 år, behöver det inte fortsätta i 100 år. Högt uppsatta personer säger att det kan ta två, tre generationer att få jämställda löner. Vem skulle säga så om bostadsbyggande eller arbetslöshet?

Marianne Laxén replikerade snabbt:

– Jag är ledsen att jag låter lite tråkig, men jag talade om könsmaktstrukturer. Det tar lite längre tid än 10-20 år att förändra. Men det hindrar oss inte att arbeta med konkreta frågor.

Skribent Bosse Parbring
Källa Artikeln kommer från Genus 3-4/04
visa fler nyheter ›