Bångstyriga barn utvecklar genuspedagogiken

2013-10-21 12:38

Genuspedagogiken i förskolan mottas inte alltid som väntat. Vad händer när barnen gör motstånd? I en ny avhandling förklarar Klara Dolk, lektor vid Stockholms universitet, hur barns bångstyrighet kan tas till vara och leda till ökad delaktighet.

Nyhet 

Genuspedagogiken genomsyrar mer och mer arbetet i förskolan. Men hur ska man göra så att det inte ”prackas på” barnen? Forskaren Klara Dolk har själv en bakgrund som barnskötare och förskollärare. Hon kom tidigt att intressera sig för arbetet med genusfrågor, och hur det påverkas av maktrelationen mellan pedagog och barn. I avhandlingen Bångstyriga barn – makt, normer och delaktighet i förskolan gräver hon djupare i frågan.

– Jag ville undersöka konflikten mellan delaktighet och vuxnas styrning. Som pedagog måste man styra, men hur gör man det på ett sätt som öppnar upp nya möjligheter?

Enligt Klara Dolk går genuspedagogik ofta ut på att pedagoger reagerar mot det könstereotypa. Det kan handla om att motverka stereotypa lekar, genom att exempelvis ta bort dockvrån eller integrera den med bilar. Ett annat sätt är att förlägga leken till en neutral miljö som skogen.

– I själva verket är barns lekar mycket komplexa. De gör både saker som överskrider normen och håller sig inom den. Pedagogerna kan bli bättre på att ta till vara det överskridande, där finns en potential, säger hon.

Rövarnäste i hemvrån

I arbetet med avhandlingen gjorde Klara Dolk en fältstudie på en förskola i Stockholm där man aktivt arbetar med genuspedagogik, likabehandling och barns rättigheter. Hon upptäckte snart att barns lekar ofta inte är vad de ser ut.

– Hemvrån var en populär lekplats, som kopplades till traditionell familjelek. Men vid ett tillfälle bestämde sig barnen för att råna hemvrån och göra den till ett rövarnäste!

Klara Dolk menar att pedagogerna, istället för att få kaos-ångest, skulle kunna se detta som ett kreativt försök till en helt ny hemvrålek. En lek som överskred normerna.

– Kanske borde man som pedagog i ett sådant läge stanna upp en minut och observera. Då kan man se att det pågår något spännande.

Ett annat exempel är några flickor som lekte hårfrisörer i ett hörn. Vad typiskt, tänkte Klara Dolk först. Sedan gick hon närmare för att höra vad leken gick ut på.

– De pratade helt oväntat om blod som rann och spindlar som satt på huvudet. Det visar att vi pedagoger inte alltid vet lekens innehåll.

Barnen protesterade mot könsbyte

I studien visas hur barnen i olika situationer gör motstånd mot genuspedagogiken. Vid ett tillfälle handlar det om en pedagog som vid läsandet av en saga byter kön på karaktären, utan att förklara varför.

– Barnen protesterade eftersom de tyckte att det blev konstigt.

Sagan var en följetong, och de tyckte nog inte att pedagogen förstod någonting.

Klara Dolk menar att barnen egentligen inte protesterade mot pedagogens intentioner, utan på sättet det skedde. Om pedagogen istället fört en diskussion kring karaktärerna, kunde barnen varit delaktiga på ett annat sätt.

Ett annat exempel från förskolan är när pedagogen Lena läser en kapitelbok om brandkåren. Hon läser ordet brandmän ett flertal gånger och stannar sedan plötsligt upp och frågar högt: ”Men varför heter det ’brandmän’ om det både är män och kvinnor som jobbar”? Ett barn förslår att hon kan säga ”brandmän” och ”brandkvinnor” och ett annat barn föreslår ”brandfolket”.

Enligt Klara Dolk är pedagogens fråga, i sin enkelhet, ett sätt att möjliggöra barns delaktighet i genuspedagogiken.

– Här ser man att barn kan ha kreativa idéer som kan bidra till likabehandlingsarbetet.

Barn vet att kön spelar roll

Förskolans likabehandlingsarbete ska utgå ifrån diskrimineringsgrunderna: kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. I sin studie konstaterar Klara Dolk att det finns en rädsla för att prata om dessa frågor med barnen. Hon tycker att det är paradoxalt.

– Barnen som går på förskolan har redan en relation till den här världen. Den är komplex även för dem, så man behöver inte vara så rädd.

Hon menar att pedagoger ofta har standardsvar som ”kön spelar ingen roll” eller ”alla får vara med”. Men att det är bättre att möta barnen där de befinner sig.

– Många barn har insett att kön visst spelar roll. Då bör diskussionen utgå ifrån det. Istället för att hoppa över stereotypa bilder, kan man prata kring dem.

Enligt Klara Dolk kan samhällsproblem som hemlöshet angripas med liknande metod. Hon nämner en förskola i Australien där personalen tog upp frågan med sina 3-4-åringar.

– Den pedagogen visade en bild på en hemlös som låg under en filt och frågade vad barnen såg för något. På så sätt kunde barnen förklara hur de förstod bilden.

Klara Dolk menar att en sådan övning kan ge barnen verktyg att förstå sin verklighet och vardag. Dock tror hon att sådant arbete kräver förberedelse, kanske i form av att föräldrar och pedagoger pratar ihop sig.

– Många tycker att sådana här frågor är läskiga att ta upp. Jag tror att pedagoger skulle behöva träning i det, avslutar Klara Dolk.

Skribent Ida Måwe
visa fler nyheter ›