Boktips: Könsöverskridande vänskap

2012-01-16 08:24

Nära vänskap mellan kvinnor och män har historiskt haft oddsen emot sig. Idag är läget ett annat, även om heteronormen fortfarande sätter käppar i hjulet, säger genusforskaren Ingrid Holmquist, som är redaktör för en ny antologi om könsöverskridande vänskapsrelationer.

Djup och äkta vänskap är endast möjlig män emellan. Så resonerade filosofen Aristoteles i antikens Grekland, och synsättet har levt kvar och präglat synen på vänskap genom historien ända in i våra dagar. I antologin Könsöverskridande vänskap. Om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män utmanas inte bara antikens snäva vänskapssyn utan också den syn på genus som gör att nära relationer mellan kvinnor och män associeras till romantisk kärlek och erotik snarare än till vänskap.

 

Varför betraktades vänskap mellan män och kvinnor som omöjlig?

För det första handlade det om att vänskap, enligt Aristoteles, bara kunde uppstå mellan (jäm)likar. Kvinnan var socialt underordnad mannen och sågs inte heller som lika klok och rationell. Det antika vänskapsidealet var också väldigt krävande och innebar att den andra parten skulle vara som ens andra jag, ens tvillingsjäl. Samma idéer finns i våra dagar, även när det gäller relationen mellan kvinnor och män, men då har de övergått till att bli en del av föreställningen om den romantiska kärleken.

Vilket inflytande skulle du säga att antikens manliga vänskapsideal har idag?

På ett sätt tycker jag att det är helt ute, att det ofta är kvinnor som står för de nära vänskapsrelationerna. Samtidigt förekommer fortfarande de här allvarsamma beskrivningarna av vänskapen mellan vissa män. När Daniel Sjölin intervjuade Horace Engdahl och Stig Larsson, som varit vänner i 35 år i Babel fick man intrycket att det fanns något extra upphöjt med deras vänskap. Jag har svårt att föreställa mig att det hade blivit samma stämning om man talade om vänskapen mellan två kvinnor. Det var ett väldigt komiskt inslag!

Om man tittar några hundra år tillbaka i tiden, under vilka förutsättningar kunde män och kvinnor utveckla nära vänskap?

Boken innehåller bland annat en text om vänskapen mellan den franske filosofen René Descartes och exilprinsessan Elisabeth av Böhmen. Deras relation var möjlig dels genom att hennes underordnade position som kvinna uppvägdes av hennes högre sociala ställning, dels genom att hon var välutbildad. Detta mönster är speciellt tydligt under 1600-talet, då bildade kvinnor från högadeln kunde ha en vänskapsrelation med manliga filosofer som byggde på intellektuell gemenskap i första hand. Under romantiken på 1700- och 1800-talen ändras synen på kvinnor och de börjar betraktas som bärare av en speciell sensibilitet, som gjorde dem intressanta att tala med. Kvinnor fick också större möjligheter till självständig intellektuell verksamhet, som Mary Wollstonecrafts exempel i boken visar.

En annan vänskapsrelation som tas upp i boken är den mellan filosoferna Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre. Kapitlet handlar om hur det faktum att deras förhållande i första hand beskrivits som en romantisk kärleksrelation har lett till att Beauvoir i egenskap av filosof har kommit i skymundan. Hur då?

Forskaren Eva Gothlin hävdar på goda grunder att deras relation snarare borde betraktas som en djup vänskapsrelation. Beauvoir lämnade ju tidigt Sartre som kärlekspartner och hade en annan relation, som var erotiskt mycket viktigare. Men synen på henne och Sartre som ett kärlekspar har lett till att hon har reducerats till en stödjande musa, trots att de i själva verket var väldigt jämbördiga intellektuellt och varandras första läsare. Detta är intellektuellt svårt att förstå för svenska feminister eftersom vi alltid varit mycket mer intresserade av Beauvoir än av Sartre, men i Frankrike har det inte alltid varit så.

I ditt förord skriver du om hur den heteronormativa synen på genus präglar förutsättningarna och synen på vänskap mellan könen. På vilket sätt?

Heteronormen gör att vi är präglade att associera nära relationer mellan kvinnor och män till romantisk kärlek och erotik snarare än till vänskap. Samma föreställning finns ju inte när det gäller nära vänskapsrelationer exempelvis kvinnor emellan. Men jag tror att det håller på att förändras under vår tid och att förutsättningarna för könsöverskridande vänskap är bättre idag. Män och kvinnor, tjejer och killar är mer jämlika och träffas ju hela tiden på jobbet och andra arenor utan att se varandra som presumtiva kärlekspartners. Under antiken och romantiken var gränserna inte så strikta mellan kärlek och vänskap och kanske är det lite på samma sätt idag när man talar om KK, knullkompisar. När jag var ung på 1960-talet talade man om kärlek för vänskaps skull, men det var ju inte heller helt oproblematiskt…

Nej, för samtidigt så visar flera av texterna i boken att just konflikter mellan vänskap och romantisk kärlek kan utgöra ett stort hot mot vänskapen.

Det intellektuella utbytet framträder som en mycket tryggare grund för vänskapen, medan den romantiska kärleken tenderar att ställa till det. Min egen text om vänskapen mellan Fredrika Bremer och prästen Per Johan Böklin beskriver hur han blir förälskad och vill gifta sig, men det vill inte hon. Han vill ha en prästfru och hon frihet att skriva. Ett giftermål hade säkert förstört den vänskapen!

Fotnot:

Boken bygger vidare på arvet från genusforskaren och idéhistorikern Eva Gothlin, Nationella sekretariatet för genusforsknings första föreståndare. Gothlin arbetade med forskningsprojektet ”Synen på vänskap mellan kvinna och man i den västerländska idéhistorien” när hon avled 2006.

visa fler nyheter ›