Desertörer från kvinnligheten

2002-12-04 15:08

Om kvinnor i manskläder, sköldmör och amasoner handlar en nyutkommen antologi, Makalösa kvinnor. Könsöverskridare i myt och verklighet. - Boken uppmärksamma människor som deserterat från den kvinnliga sfären och i stället närmat sig den manliga, säger Eva Borgström, redaktör.

– Det handlar både om verkliga människor och fiktiva gestalter. En del klädde sig i manskläder och tog tjänst som soldater, affärsmän och sjömän eller svindlade bara runt ett tag. Andra bröt mot världsliga och andliga förordningar genom att gifta sig med andra kvinnor. Några var sköldmör och amasoner som gjorde stordåd och bröt mot vanliga föreställningar om kvinnligheten.

– Gemensamt för dem är att alla gjorde uppror mot sin tids ordningsregler för könen. Även om de här reglerna förändrats från en tid till en annan så har det manliga genomgående varit norm. Och äktenskap och heterosexualitet varit den påbjudna formen av sexualitet, säger Eva Borgström, som är queerforskare och fil. dr. i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hennes eget bidrag i antologin handlar om manlighetsmotivet i drottning Kristinas självbiografi.

Men i det här sammanhanget betyder “könsöverskridare” inte transvestit eller transsexuell, poängterar hon.

– Det vi i dag menar med manligt och kvinnligt, homo- och hetero- eller transsexualitet skulle vara ganska obegripligt för en 1600-talsmänniska, och vice versa. Det är inte lätt för oss att förstå hur 1600-talsmänniskan tänkte om kön. Moderna beteckningar som lesbisk, homosexuell, transvestit, osv. existerade inte, däremot var begrepp som sodomit, hermafrodit och amason självklara. Men vi vet inte alltid vilka företeelser och föreställningar de en gång rymde.

Makalösa kvinnor handlar om människor i Norden under 1600- och 1700-talet då föreställningarna om kön och sexualitet såg annorlunda ut jämfört med vår tid. Under den här tidsepoken var det till exempel ett lagbrott att uppträda i det andra könets kläder. Enligt rådande normer skulle klädseln markera medborgarnas position i samhället, både vad gäller klass och kön. Om en kvinna klädde sig i manskläder gjorde hon anspråk på en mans sociala position – och därmed på en högre plats i samhällspyramiden. En man som tog på sig kvinnokläder placerade sig däremot längre ned i hierarkin. Trots den stränga regelordningen såg dock de europeiska makthavarna välvilligt på vissa överträdelser av könsgränserna. Men bara så länge de höll sig inom givna ramar, enligt Eva Borgström.

– Karnevaler och maskerader fungerade som ett slags frirum där man kunde leka med de regler som normalt behärskade könsordningen. Men det verkar också som det i alla tider har funnits människor som trotsat reglerna i sammanhang där det varit högst förbjudet att göra det, säger hon.

Kanske är det rentav så att om gränserna för friheten – både vad gäller känsla och kropp – blir för snäva så leder det till fantasier om andra möjligheter att ordna livets väsentligheter, menar hon:

– Under engelska drottningen Elisabeth I:s regeringstid fanns ett strängt och detaljerat klädregemente. Men det var just då och just där som Shakespeare satte könsrollerna i spel i sin dramatik på ett sätt som inte har många motstycken.

Jeanne d’Arc är kanske den mest kända kvinna som uppträtt i manskläder i vår del av världen. I Sverige är det drottning Kristina som blivit mest känd för att på detta och andra sätt överskrida kvinnlighetens gränser. Förutom att Kristina gärna klädde sig i manskläder vägrade hon att gifta sig – trots att hon själv ansåg att hon kunde få vem som helst.

– Anledningen till att antologin heter som den gör är att Kristina en gång använde ordet Makalös om sig själv. Hon lät göra en serie mynt i PR-syfte, för att symboliskt framhålla sin historiska betydelse. På ett av mynten kallade hon sig “makelös” – som betyder unik, enastående, utan like. Men det betyder också: utan make, dvs. ogift, säger Eva Borgström.

Vad var då Kristinas motiv för att bryta med sin tids kvinnoroll? Det är en fråga som i årtal förbryllat forskarna. Den ena teorin efter den andra – bland annat at hon var hermafrodit – har lagts fram för att bortförklara varför Kristina så gärna överskred könsgränserna. Trots att hermafroditteorin blev tillbakavisad efter gravöppningen 1965 hänger den fortfarande kvar på sina håll, påpekar Eva Borgström

– Kristinas självbiografi spretar lite åt olika håll. Där finns ett budskap riktat till läsaren, som är skrivet i syfte att fria henne från förtalet som pågick redan under hennes livstid och som gick ut på att hon var nymfoman, lesbisk, karltokig osv. Min egen teori är att Kristina framhöll sin manlighet för att hon faktiskt tyckte hon var manlig. Hennes ställning bjöd henne att uppträda som hon gjorde, skrev hon i sin självbiografi. Men hon skriver också att hennes sinnelag bjöd henne till det.

En annan av bokens artiklar är skriven av historikern Agneta Ney i Gävle och handlar om könsöverträdare i fornnordisk mytologi och verklighet. Enligt medeltida isländsk lag var det förbjudet att överskrida könsgränserna. “Om en kvinna klär sig i manskläder eller klipper sitt hår eller bär vapen för att vara annorlunda än andra är straffet landsförvisning… Det samma är fastslaget om män om de klär sig i kvinnodräkt.” Så heter det i en av de äldsta och mest utförliga lagtexterna i Norden, den isländska Grågås, som gällde från mitten av 1000-talet och fram till 1270-talet. Men det förekom också undantag från regeln. Om det inte fanns någon man som kunde upprätthålla släktens traditioner så kunde en kvinna tilldelas den rollen. En av de mest kända könsöverträdarna i den isländska litteraturen är Hervor som blev sin fars krigiske arvtagare. Klädd i manskläder och utrustad med svärd drog hon ut i krig tills hon en dag tröttnade och slog sig på att leva som kvinna igen.

Umeåhistorikern Jonas Liliequist skriver om eventuella samband mellan kvinnor i manskläder och lesbisk kärlek i Sverige och Finland under 1600- och 1700-talen. En vanlig teori har tidigare varit att en kvinnoälskande kvinna varit tvungen att klä sig som man för att förstå sina känslor i en fallocentrisk kultur. Jonas Liliequist menar däremot att det inte fanns något sådant samband. Kvinnor ansågs allmänt vara mer lustfyllda och ostyriga än män och kunde därför mycket väl tänkas ha sex med varandra utan att behöva klä ut sig i manskostym. Liliequist har andra förklaringar än erotiska till att kvinnor uppträdde i manskläder.

– Den patriarkala samhällsordningen gav kvinnor en rad tänkbara motiv till att under kortare eller längre tid uppträda i manskläder, anser Jonas Liliequist som undersökt cirka 20 rättsfall från slutet av 1500-talet till 1800-talets början. Men det var bara en del av förklädnadshistorierna som ledde till rättegång medan andra blivit kända genom berättelser i pamfletter, dagböcker och brev.

Utklädd till man kunde en kvinna röra sig mer fritt och resa säkrare ensam, hitta bättre försörjningsnöjligheter eller kanske bara känna spänningen att uppträda med manlig auktoritet. Eller ägna sig åt manliga nöjen som tobaksrökning och alkoholförtäring.

I kvinnornas egna berättelser inför rätten betonar de genomgående praktiska och ekonomiska motiv. En kvinna, Maria Johansson berättade till exempel att hon rest med sin styvfar från Åland till Stockholm där hon försörjt sig genom att gå runt på krogarna och spela nyckelharpa. Några kroggäster hade övertalat henne att klä sig i manskläder eftersom hon gjort sig känd för att ha större intresse för manliga än för kvinnliga sysslor. En av krogbesökarna hade försett henne med falskt pass och under namnet Magnus Johansson hade hon först fått tjänst som dräng, sedan som skomakarlärling och till och med föreslagits som klockare innan hennes rätta kön blev avslöjat.

Om amasoner i bildkonsten skriver Ulrika Stahre, doktorand i konstvetenskap i Göteborg. Amasonerna var kvinnor och krigare och förkroppsligade därigenom två egenskaper som både i antikens värld och senare ansågs vara oförenliga med varandra. Gunlög Fur skriver om västerländska betraktares syn på kvinnor som överskridit könsgränserna i andra kulturer, t ex samer och indianfolk i Nordamerika. Slutligen ger teatervetaren Tiina Rosenberg en översikt över senare års forskning kring homosexualitet, lesbiskhet och kvinnor i manskläder både i verkliga livet och inom litteraturen och scenkonsten.

Skribent Lena Olson
Källa Artikeln kommer från Genus 4/02.
visa fler nyheter ›