DN-debatten om genusforskningen fortsätter

2002-08-23 15:52

Bo Rothstein startade en debatt i Dagens Nyheter om genusforskningen i Sverige. När Maud Eduards ville ge en replik hade debattavdelningen på DN stängt för fler inlägg. Hennes inlägg kan nu läsas nedan. Yvonne Hirdman ger också en replik underst.

Svar på Rothsteins debattartikel av den 3 juli 2002

Bo Rothstein har tagit till orda igen. Nu gäller det övervikten av kvinnor i genusforskningen. Alla som följer mediadebatten vet att Rothstein med jämna mellanrum det senaste decenniet varit upprörd över olika aspekter av genusforskningen och jämställdhetspolitiken. Hans utspel inbjuder knappast till dialog, vare sig i sak eller i framställningssätt.

Men om vi tar oss bakom ytan, det uppskruvade tonläget och påhoppen på enskilda individer, vad finner vi då? Rothstein bedyrar ständigt att han “inte alls är motståndare till att ett genusperspektiv används i forskningen, tvärtom” (GP 17/6 00). Han säger sig också vara “en stark anhängare” av jämställdhet. Hur ser Rothsteins genusperspektiv ut jämfört med feministisk forskning/ genusforskning?

För det första intar Bo Rothstein ståndpunkten att det inte finns och inte bör finnas något samband mellan kön och kunskap, dvs vad man forskar om. Det är vad som sägs och görs som skall räknas, inte vem som gör det, skriver han. I en radiodebatt med jämställdhetsminister Ulrika Messing formulerar han sig som att det heller inte finns något samband mellan kön och vad man gör i politiken (Studio Ett 19/9 96). I mer akademiska termer hävdar han att “det stora eländet” bryter ut i samma minut som man åsidosätter distinktionen mellan vår sociala tillhörighet och den politiska ordningen (Vad bör staten göra? s50).

Ett ständigt samspel

Feminismens utgångspunkt är den motsatta, nämligen att kön har betydelse, i stort sett för allt vi – både kvinnor och män – gör. Kön betraktas som en grundläggande social dimension, i en del forskning som den mest grundläggande. Det betyder att ett ständigt samspel pågår mellan människors sociala (köns)tillhörighet och den politiska ordningen, om jag får använda Rothsteins terminologi. Kön/genus spelar roll för vad som sägs och görs. Och vad som sägs och görs spelar roll för hur vi uppfattar kön/genus. Men det skulle inte behöva vara på detta sätt.

För det andra beskriver Rothstein kvinnor som en grupp, jämförbar med “invandrare, homosexuella, handikappade eller någon annan grupp”. Han menar också att om vi ska ha ett genusperspektiv på all forskning måste vi väl också införa andra perspektiv, som ett “djurrättsperspektiv” (SvD 27/5 00). När den förre utbildningsministern Carl Tham, en ständig måltavla för Rothsteins kritik, drev igenom tanken att lektorer skulle kunna befordras till professorer, var professorn bekymrad över att “de flesta kvinnor kommer att placeras i B-laget” (DN 5/3 99). Antingen reduceras kvinnor till en kategori i paritet med handikappade och djur eller också används de för att legitimera Rothsteins kritik av en för honom misshaglig utbildningspolitik.

Rothstein talar också om män, det måste medges, men uteslutande i positiv bemärkelse. De politiska besluten blir inte annorlunda eller bättre med fler kvinnor, menar han, det är “historieförfalskning”. Det är män som drivit fram reformerna (Studio Ett 19/9 96). Innebörden är densamma i den senaste DN-artikeln. Det är för många kvinnor inom genusforskningen. Männen måste bli fler. (Men var det inte vad som sägs och görs som skulle räknas?)

Mot Rothsteins hållning står feminismens tidiga kritik av annan traditionell forskning, vilken just också jämförde kvinnor med vilken minoritetsgrupp som helst. Det speciella med det feministiska perspektivet är att det fokuserar på (makt)relationen mellan kvinnor som grupp OCH män som grupper. Numera riktas också uppmärksamheten mot det märkliga i att kvinnor, men inte män, ständigt pekas ut som grupp. Det är ett starkt maktmedel att tala om andra som grupper, på det att man själv behåller sin handlingsfrihet.

Blandar ihop begreppen

För det tredje blandar Rothstein ihop genusforskning och jämställdhet. “Poängen med den så kallade genusvetenskapen anses vara att den är bra för att vi skall kunna åstadkomma ett mera jämställt samhälle”, skriver han (DN 3/7 02). I ett påföljande genmäle talar han om “jämställdhetsforskning” och att han tycker att forskning om jämställdhet är viktig (DN 18/7 02).

Det är oklart om Rothstein faktiskt inte förstår skillnaden mellan forskning och jämställdhet eller om det är ett försök att förlöjliga feministisk forskning/ genusforskning att kalla den för jämställdhetsforskning. Feministisk forskning är ett kunskapsfält, ett kompetensområde, som vilket annat vetenskapligt område som helst. Man behöver därför inte vara vare sig kvinna eller feminist för att bedriva feministisk forskning. Genusforskare förbehåller sig också rätten att kritisera jämställdhetspolitiken. Här finns inga heliga allianser, inga direkta kopplingar mellan analyser av könsordningen och jämställdhetsproblematiken.

Sammantaget innebär Rothsteins genusperspektiv att kön/genus INTE är relevant för en förståelse av hur samhället fungerar. Men om kön ändå skulle ha betydelse så betraktar han män som en viktigare kategori än kvinnor. Han respekterar heller inte att genusforskning är ett vetenskapligt kompetensområde. Denna könsblindhet är av gammalt datum. Rothstein är i gott sällskap av betydligt större tänkare sedan århundraden tillbaka. Skillnaden mellan Rothstein och andra försvarare av en manligt dominerad ordning är dock att Rothstein vill få oss att tro att han är för genusforskning. I själva verket tycks han aldrig ha förstått att samhället styrs av manliga normer. Det är kärnan i kontroversen.

Slarvig debattstil

Så till Rothsteins debattmetoder. Han använder termer som leder tankarna i obehaglig riktning. Ta ordet “rensa” som funnits med i hans vokabulär i många år. Först var det den intellektuella jämställdhetseliten med “sin från män rensade kvinnomaktutredning” (AB 19/10 95). Sen var det min forskning som, enligt Rothstein, skulle förespråka att kvinnor “måste verka i organisationer rensade från män” (Tiden 1/2001). För detta ordval bad han uppriktigt om ursäkt, därför att det “har olyckliga beröringspunkter med politiska företeelser som det inte var min mening att på minsta vis koppla ihop Maud Eduards med” (Tiden 2/2001). Ett år senare påstår han att Yvonne Hirdman och jag förestår forskningsseminarier som är “i stort sett helt rensade från manliga studenter” (DN 3/7 02). Vad är en ursäkt från Bo Rothstein värd? Han citerar också fel, av slarv eller medvetet. Jag har exempelvis aldrig sagt att det är “en befängd idé” att “kvinnor och män över huvud taget bör samarbeta och vara lojala i en gemensam strävan för ökad jämställdhet”. Däremot har jag hävdat att det är “en befängd idé” att kvinnor och män “ska hålla ihop och vara rara mot varandra” för att kvinnor ska få ställa politiska krav.

Dessutom gör Rothstein påståenden utan minsta belägg, som att jag “aktivt” skulle bidra till att utestänga män. Detta är helt gripet ur luften. Hans metoder är fula, det är lätt att se. Än viktigare är dock att de är helt otillåtna i den akademiska verksamhet som professorn ingår i till vardags.

Slutligen visar min läsning av de gångna årens Rothstein-skriverier att mycket handlar om honom själv. Han använder det gamla beprövade greppet att häva sig upp genom att kritisera och förtala andra. Där andra påstås ha misslyckats har han lyckats. Där andra är tysta vågar han säga som det är. Där andra beskylls för att vara ideologiska tar han bara upp “fakta”. Budskapet är: jag är bra, jag är modig och jag är objektiv.

Slutsats: Som feminist kan jag inte hålla med Rothstein i sak. Som forskare kan jag inte acceptera hans dubiösa metoder. Som debattör har jag svårt att dela hans stora och illa dolda förtjusning i den egna personen.

MAUD EDUARDS

Professor i statsvetenskap i Stockholm

och styrelseledamot i Nationella sekretariatet för genusforskning

Till alla genusteoretiskt intresserade

Inför den stundande terminen är det en sak jag vill reda ut och som är av intresse för mig och som jag inte fick infört i Dagens Nyheter. Den 3 juli publicerade Dagens Nyheter som en stor och viktig nyhet att jag (och Maud Eduards) mobbar manliga studenter i avsikt att hålla genusforskningen “rensad” från män. Bakom den sk nyheten stod en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein. Hans belägg för detta var:

  • Statistik över fördelningen mellan män och kvinnor vid genusforskning i Göteborg och i Umeå.
  • Att jag sagt att kvinnor måste få vara i fred, annars blir de “uppätna”.
  • Att jag bett en ung man hålla käft under en lektion.
  1. Jag har formellt sett ingenting med vare sig Göteborg eller Umeå att göra. En elementär men viktig uppgift att förmedla.
  2. Citatet med “uppätna” i var förvrängt – det kommer från en intervju 1995, där jag talade varmt för integrering av genusperspektiv i historia, men framhöll vikten av att vi som utvecklar detta perspektiv måste få göra detta i lugn och ro. Ni kommer som studenter att få lära er att så här får man sannerligen inte förvanska meningen i ett resonemang. Det är oventenskapligt.
  3. Att jag skulle be manliga studenter hålla käft är ren lögn. Jag kan förstå att det kan verka besynnerligt att en forskare, en professor i statsvetenskap ljuger och dessutom offentligt, men om ni går till den källa han faktiskt angav, SOU 1995:110 s 313 så kan ni själva läsa följande – ett utdrag ur en intervju med mig, där jag berättade om min första undervisning, som forskarassistent här på institutionen. Året var – obs – 1983 – och undervisningen hade inget med genus att göra, eftersom begreppet ännu inte var påtänkt:

    “En gång när jag undervisade 60-poängsstudenterna i historia i teori- och metod och försökte förklara något för gruppen, hörde jag plötsligt en kille säga: det där förstår inte du. En otäck sekund var jag genast redo att böja mig inför domen, uttalad av en man otvivelaktigt, när jag hörde en av flickorna snäsa till att han skulle hålla käft. Då kunde jag sätta honom på plats.”

Jag vill också framhålla för er att det inte handlar om någon “akademisk träta”, eller att vi skulle vara “intellektuella motståndare”, eftersom jag överhuvudtaget inte har yttrat mig om Bo Rothsteins forskning.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag är orolig över att Bo Rothstein med sin artikel demoniserat genus som forskningsfält och att han därmed skrämt bort många, rentav män, som annars kanske hade velat intressera sig för detta spännande område.

Med vänliga hälsningar

YVONNE HIRDMAN

visa fler nyheter ›