En ung kvinna som håller upp handen mot kameran för att markera "stopp"

Forskare: ”Politikerna måste ta ansvar om metoo ska leda till reell förändring”

2018-01-31 10:29

Metoo-uppropet fortsätter alltjämt; senast manifesterad vid Guldbaggegalan, med fackeltåg i flera svenska städer, och under vintern genom hashtaggen #allavi, för att ge röst åt alla som har blivit utsatta för sexuella trakasserier och sexuellt våld även utanför arbetsplatserna. Samtidigt har kritiker till uppropet fått stort utrymme i medierna. Vi har talat med forskare inom olika ämnesdiscipliner om metoo och dess konsekvenser, som samstämmigt efterfrågar politisk aktion.

Nyhet 

 

Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet:

Jag kan inte låta bli att oroas över alla yrvakna deklarationer om att detta är fullständigt ”oacceptabelt”. Vi har vetat det och accepterat det hela tiden!

Är metoo en feministisk rörelse där alla röster hörs?
– Mycket av uppmärksamheten kring metoo handlar om att det rör kända människor i exklusiva miljöer. Men kampanjens massiva omfattning har också möjliggjort andra röster. Självklart saknas det fortfarande erfarenheter, men frågan är om vi behöver fler röster för att agera. Som Gayatri Spivak har påpekat handlar inte talandets villkor om de subalterna (de som befinner sig i en position av subalternitet, det vill säga de som bland annat utestängs från rådande diskurser om samhällsordningen, reds. anmärkning) rösternas vara eller icke vara utan om den samhällsordning som omöjliggör att de hörs. Det mest angelägna nu, tycker jag, är vad som kommer att hända härnäst. Jag kan inte låta bli att oroas över alla yrvakna deklarationer om att detta är fullständigt ”oacceptabelt”. Vi har vetat det och accepterat det hela tiden! Precis som vi vet att rasismen förpestar livet för många människor, att folk drunknar i Medelhavet och att barn dör av sjukdomar som går att bota. Jag skulle därför ställa frågan på ett annat sätt. Det handlar inte så mycket om vilka röster som saknas utan om vilka röster som vi, våra institutioner och våra politiska system är beredda att lyssna till. Det handlar om vilka former av förtryck som vi som medmänniskor är beredda att acceptera.

Elisabeth Elgán, professor i historia vid Uppsala universitet:

Den upproriska tonen och utpekandet av mäns oförrätter mot kvinnor påminner om den mer militanta delen av rösträttsrörelsen som fanns i USA, Storbritannien och Frankrike.

Vilka andra historiska rörelser har liknat Metoo?
– Den upproriska tonen och utpekandet av mäns oförrätter mot kvinnor påminner om den mer militanta delen av rösträttsrörelsen som fanns i USA, Storbritannien och Frankrike. De mer militanta rösträttskämparna blev kritiserade av såväl andra kvinnor som kämpade för kvinnors rösträtt som av dem som inte var för kvinnors rätt att delta i politiska val. Frågan om vilken roll de spelade för att kvinnor skulle få rösträtt har jag inte sett någon forskning om, men jag tolkar det som så att själva det faktum att de fanns lockade andra att aktivera sig. De nya feministiska kvinnogrupperna som dök upp i slutet av 1960-talet i flertalet västländer var ju också upproriska och vissa av dem var också mer militanta i sin kritik av män och av manssamhället. Inte heller det uppskattades av alla medlemmar i dessa grupper. Det stora flertalet var noga med att det inte var männen som skulle pekas ut, utan systemet (ibland samma som kapitalismen) som skulle ställas till svars. Dessa två rörelser delar alltså den upproriska och kritiska andan med metoo. Men samtidigt var inte inslaget av vittnesmål lika stort i de tidigare rörelserna.

Vad blev konsekvenserna av dem?
– Konsekvensen av de nya kvinnogrupperna på 1960- och 1970-talen var att det skapades nya ideal och normer för hur kvinnor skulle vara. Här ingick att göra uppror, att vara självständig och att försörja sig själv, samt att hävda rätten till den egna kroppen och den egna sexualiteten. Den sista punkten har en klar koppling till metoo. Diskussionerna om kropp och sex på 1970-talet utgör den grund på vilken kraven om att slippa bli sexuellt trakasserad, antastad och utsatt för sexuellt våld, är möjliga att ställa. Innan 1970-talet var det här inte politiska frågor.

Linnea Wegerstad, juris doktor i straffrätt, för närvarande verksam som hovrättsfiskal vid Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Jag tror alltså att vi kommer se en fortsatt ökning av antalet anmälda brott, som i viss mån kan relateras till metoo.

Vilka juridiska konsekvenser kan metoo få?
– Metoo har ju inte uppstått ur ett vakuum, utan kan sättas i samband med att sexuella trakasserier och våld mot kvinnor har uppmärksammats sedan en tid tillbaka. Här kan nämnas 1990-talets kvinnofridsutredning och införandet av brottet grov kvinnofridskränkning, men också Slagen Dam-undersökningen, som särskilt uppmärksammade i vilken utsträckning kvinnor utsatts för trakasserier. Sedan dess har också antalet anmälda sexualbrott ökat, och i synnerhet anmälningar av sexuellt ofredande. Jag tror alltså att vi kommer se en fortsatt ökning av antalet anmälda brott, som i viss mån kan relateras till metoo. Antalet åtal och fällande domar har dock inte ökat i samma utsträckning som anmälningarna så jag är tveksam till att vi kommer se en ökning av lagföringsprocenten efter metoo. Möjligtvis kan det bli en diskussion på lagstiftningsnivå om att utvidga det kriminaliserade området för brottet sexuellt ofredande.

 Malin Rönnblom, docent i statsvetenskap och lektor i genusvetenskap, verksam vid Karlstads och Umeå universitet:

Mäns privilegier framträder med en nästan absurd övertydlighet.

Det politiska intresset har hittills varit svalt för metoo – varför är det så?
– På ett sätt tycker jag att politikernas relativa passivitet är lite oväntad. Den omfattning av mäns sexualiserade kränkningar och övergrepp av/mot kvinnor som den stora mängd metoo-upprop visade på borde stämma till direkt politiskt agerande. Mäns privilegier framträder med en nästan absurd övertydlighet, något som absolut inte överensstämmer med den samstämmighet kring jämställdhet som finns mellan de politiska partierna. Men kanske var det just detta som ledde till det svala mottagandet. Att bristen på tydlig maktanalys i jämställdhetspolitiken gör att det blir svårt för politiken att hantera denna övertydlighet.

 Vad kommer metoo att innebära för kvinnokamp och feminism i ett större perspektiv?
– Det metoo gör är att synliggöra att den rådande samhällsordningen ger män tillgång till kvinnors kroppar, trots allt tal om att vi lever i ett jämställt samhälle. Metoo sätter också fingret på just kroppslig integritet som central för att kunna verka som en fri individ i ett demokratiskt samhälle. Även om motståndet redan har kommit, i termer av att kvinnor överdriver, att oskyldiga män pekas ut och så vidare, går det inte längre att blunda för den maktanalys som metoo gör. Det kommer att finnas ett före och ett efter metoo.

Nils Hammarén, docent i barn- och ungdomsvetenskap och universitetslektor vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet:

De former för maskulinitet som i vissa kontexter tas för givna och på många sätt ses som självklara, har utmanats genom att maskuliniteten i sig gjorts mer omtalad och synlig.

Har metoo utmanat maskuliniteter?
– Ja, jag tror att de former för maskulinitet som i vissa kontexter tas för givna och på många sätt ses som självklara utmanats genom att maskuliniteten i sig gjorts mer omtalad och synlig, också för män, som en ibland destruktiv form av normalitet som kan problematiseras.

Tror du att det ske någon förändring på bred basis i hur maskuliniteter skapas efter metoo?
– Jag tror att en ökad grad av självinsikt och medvetenhet i förhållande till hur kön konstrueras är en möjlig effekt. I värsta fall på grund av rädsla hos en del män, i bästa fall som en önskan om en utveckling av ett ömsesidigt berikande jämlikhetsprojekt. Men det skapas också en polarisering och en hel del motreaktioner, där viss kritik kan vara värd att lyssna på, men tyvärr allt för ofta tycks bekräfta det metoo synliggör och vill utmana.

På vilket sätt kan män ta ansvar i efterdyningarna av metoo?
– Genom att vända blicken mot sig själv och fråga sig: “Vad har jag gjort?”, “Vad gör jag?”, och “Vad kan jag göra?” i förhållande till det metoo synliggör.

Paula Mulinari, universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete, Malmö universitet:

Förhoppningsvis kan metoo kollektivisera erfarenheterna, och samtidigt ge utrymme för att andra erfarenheter av till exempel sexualiserad rasism, homofobi, funkfobi inte görs till individuella problem utan också ses som del av arbetsplatsens organisering.

På vilket sätt kan metoo minska sexuella trakasserier på arbetsplatserna?
– Sexuella trakasserier beskrivs ofta som enskilda misstag i organisationer, begångna av enskilda män. Förhoppningsvis kan metoo leda till ett synliggöra hur central heteronormativiteten är för hur makten fördelas, hur kön görs på arbetsplatserna, hur arbetets och arbetstiden fördelas och vilka förväntningar som finns på anställda. Att se det sexualiserade våldet och hot om våld (inte bara mot kvinnor) som del av något som strukturerar arbetsmarknaden och arbetsplatser. Jag hoppas också att det kan det ta oss bortom en diskussion om värdegrunder och normer. Patriarkatet är inte en informationsbrist, det är en maktregim som finns för att det gynnar vissa kategorier av män, och därför krävs det en omfördelning av makt, snarare än en värdegrundkurs.

– Förhoppningsvis kan metoo kollektivisera erfarenheterna, och samtidigt ge utrymme för att andra erfarenheter av till exempel sexualiserad rasism, homofobi, funkfobi inte görs till individuella problem utan också ses som del av arbetsplatsens organisering. Förhoppningsvis uppfattas inte dessa erfarenheter som ett hot (och avfärdas med ord som ”vi har hört det redan, vi tar en fråga i taget, det var på grund av att vi diskuterade rasism och transfrågor som vi inte kunde se detta” osv) utan vi förmår se det som olika former av ojämlikhetsregimer som upprätthåller ojämlikheterna på arbetsmarknaden. Och förhoppningsvis kan de också leda till att vi får ett slut på idén att det är invandrarmän som är orsaken till patriarkatet, och synliggöra de vita männens klassmakt och hur de använder sig av den.

Kan metoo leda till att förbättra jämställdheten på arbetsplatser generellt och i så fall hur?
– För att en reell maktförskjutning ska ske på arbetsplatser krävs det omfördelning av allt; tid, resurser, inflytande, vem som har makten över arbetstid och arbetsinnehåll. Det krävs en förändring av arbetsmarknaden i sig. Ska den förändringen ske kommer motståndet blir mycket omfattande, mer omfattande än vad vi ser idag. I relation till arbetsmarknaden skulle vi behöva se förändringar som att ta bort tidsbegränsade anställningar, nya migrationslagar som inte tvingar folk till arbete och därmed utsatthet för arbetsgivares godtycke, ingen arbetslinje, en annan syn på till exempel servicearbete, annan syn på kunders och arbetsgivares makt över arbete. Kanske kan metoo leda till en rörelse som förenar kampen i och utanför arbetsplatserna, kanske kan det förändra arbetsplatserna genom att ställa frågor om makt i centrum för våra diskussioner om sex och makt, istället för frågor om normer och kultur.

Jenny Westerstrand, juris doktor i folkrätt/juridik, verksam vid Nationellt centrum för kvinnofrid:

Snart tror jag att samtalet kommer att vara så gott som åter i samma gamla hjulspår om inte mycket kraftfulla tag tas.

Har metoo förändrat det offentliga samtalet om sexualiserat våld mot kvinnor?
– För en stund, men nu hörs de gamla rösterna med det gamla perspektivet igen och snart tror jag att samtalet kommer att vara så gott som åter i samma gamla hjulspår om inte mycket kraftfulla tag tas. Dessa bör dels handla om att synliggöra, och hålla kvar, erfarenheterna som sådana (våld tenderar ju att försvinna), dels att tala om hur debatten sett ut tidigare, närmare bestämt hur journalister/media har styrt den. Svenska journalister är starkt engagerade i att förhindra att det kommer till en förändring, som jag ser det. Vi behöver göra detta synligt.

Tror du att metoo kommer att få konsekvenser när det kommer till våld mot kvinnor?
– Vet ej. Är rätt pessimistisk faktiskt.

Läs Jenny Westerstrands och Eva Lundgrens metoo-relaterade debattartikel i SvD, “Journalistkåren har förtigit mäns våld mot kvinnor”.

Till alla: Hur går vi vidare?

Elisabeth Elgán:
– Jag har inte som forskare varit med och startat denna kampanj, som jag dock finner överväldigande positiv. Jag är inte aktiv i den och alltså inte en del i ”vi” och ska därför inte komma med någon pekpinne om vad de som tagit tag i det här ska göra nu. Jag tycker att de ska föreslå vad som känns bäst för dem. Det kan bli en mängd olika förslag. Mycket spännande.

Paulina de los Reyes:
Jag har tyvärr inte sett mycket mer än tomma deklarationer och att det blir ”business as usual” när det gäller att förändra den maktordning som möjliggör att alla dessa erfarenheter förekommer. Samtidigt så vet vi genom historien att förändringar aldrig kommer som en gåva ovanifrån. Det krävs mobilisering, samarbete och solidaritet.

Linnea Wegerstad:
– Jag önskar att all den forskning som finns om sexuella trakasserier och sexualiserat våld och dessa företeelsers koppling till strukturell ojämlikhet kommer till användning i praktiken. Inom det straffrättsliga området – jag tänker främst på lagstiftningsreformer – har frågan om betydelsen av könsojämlikhet för sexualbrotten varit påfallande frånvarande sedan kvinnofridsutredningen. Förhoppningsvis kan metoo leda till att detta förändras.

Malin Rönnblom:
– Jag anser att regeringen bör tillsätta en ny maktutredning som tar avstamp i att kvinnors bristande kroppsliga integritet är ett genomgripande problem för demokratin, något som jag tillsammans med mina kollegor Maud Eduards och Maria Jansson har skrivit en debattartikel om, publicerad i GP den 11 januari. Utredningen ska presentera en fördjupad maktanalys inom alla samhällssfärer med särskilt fokus på betydelser av centrala maktordningar som klass, kön, etnicitet/ras och sexualitet. Huvuduppdraget ska vara att komma med förslag till konkreta politiska åtgärder för att öka kvinnors handlingsutrymme i dagens samhälle.

Nils Hammarén:
– Jag önskar att de strukturer som har synliggjorts inte bara stannar vid ett synliggörande utan att medvetenheten om dessa tar konkret form i politiska beslut, organisationer, på arbetsplatser och i samhället i stort genom ett aktivt arbete. Medvetenheten måste sippra in i varenda por i samhällskroppen och inte bara utmynna i eventuella temadagar eller i värsta fall ett luftslott. Därtill att rättsväsendet får mer resurser så att de vars handlingar misstänks vara kriminella prövas rättsligt. På så sätt kan också mediala drev mot eventuellt oskyldiga undergrävas.

Paula Mulinari:
– Vi kan inte ha en situation där ministrar en dag ojar sig över de övergrepp som synliggjorts av metoo, för att i nästa andetag besluta att barn ska åldersbestämmas, och utvisas, att allt fler ska arbeta under otrygga villkor, eller att välfärdsanställda ska tvingas arbete under ännu sämre förhållanden. Vi kan inte heller ha en situation där en diskurs om jämställdhet används för att förstärka den maskulina retoriken kring ordning, säkerhet och hårdare tag.

– Metoo kan inte tillåtas att användas för att visa en feministisk yta, utan ministrar och beslutsfattare måste avkrävas politiska beslut som vi på allvar kan se förändrar maktförhållandena inom till exempel arbetslivet. Vi går från att synliggöra det systemiska till att ändra systemet.

Jenny Westerstrand:
-Politiker måste ta till sig dessa många vittnesmål och vi måste ha en diskussion om varför detta inte har varit en del av bilden hur vi har det i Sverige, när forskningen känt till dessa omständigheter. Vi måste tala om våld, men också om motståndet mot att skildra och giltiggöra kvinnors erfarenheter av våld. Sedan måste dessa erfarenheter läggas till grund för förståelsen av hur livet ser ut i Sverige och därmed vilka reformer som behövs. Det som framkommit måste ”hållas kvar”, fortsätta att vara beskrivningar av våld och tillåtas påverka synen på samhället.

Skribent Josefine Jacobsson
visa fler nyheter ›