Bild på en trappa i en universitetsbyggnad

Forskare som rasifieras exkluderas i akademin

2018-01-09 10:09

Forskare med migrantbakgrund har svårare att få jobb efter disputationen och har sämre karriärutveckling jämfört med personer som är födda i Sverige. Det är dags att ta itu med de exkluderande mekanismerna inom akademin, säger Alireza Behtoui, professor i sociologi vid Södertörns högskola.

Nyhet 

Alireza Behtoui har sammanställt data över olika migrantgruppers möjligheter på svenska lärosäten, och siffrorna är tydliga. I synnerhet forskare med bakgrund i globala syd (Afrika, Asien och Sydamerika) hindras från att ta sig fram.

– Effekten blir att man aldrig kan uppnå samma position och inflytande som personer från andra grupper, säger Alireza Behtoui.

Vid sidan av den statistiska sammanställningen har han, tillsammans med Hege Høyer Leivestad, som forskar vid Stockholms universitet, intervjuat forskare som har migrationsbakgrund. Till den gruppen räknar de personer som har migrerat till Sverige eller barn till personer som har migrerat. Informanterna berättar om svårigheter i att nå resursrika sociala nätverk, vilket är en förutsättning för att bli rekommenderad till prestigefyllda uppdrag. En forskare inom det medicinska området antydde till exempel försiktigt:

”Jag vill inte generalisera, men det som jag ser runt omkring mig och om mig själv också är att det sätts stopp framför dig vid en viss nivå, sen får du nöja dig och vara tacksam”.

Lättare att få tillträde till små lärosäten

Alireza Behtoui

Alireza Behtoui och Høyer Leivestad beskriver det som att deras informanter marginaliseras både geografiskt och ämnesmässigt. Ämnesmässigt genom att de blir rekommenderade av till exempel handledare att rikta in sig på ämnen som generellt anses ha låg status. En informant berättade till exempel hur hen blev rekommenderad att skifta fokus från internationella relationer till invandringsfrågor, ett område som betraktas som mindre prestigefyllt. Geografiskt marginaliseras informanterna genom att dörren till de stora lärosätena är stängd. Tidigare studier visar att akademiker med migrantbakgrund har lättare att få jobb på små högskolor och det bekräftas också i deras studie.

Mina informanter beskriver en djup frustration över att inte få tillträde till de stora forskningsmiljöerna.

– Mina informanter beskriver en djup frustration över att inte få tillträde till de stora forskningsmiljöerna, säger Alireza Behtoui.

Särskilt svårt verkar det vara att komma fram inom samhällsvetenskap och humaniora. Det skulle kunna bero på att konkurrensen inte är lika hård bland akademiker inom naturvetenskapliga fält, menar Alireza Behtoui. Det finns mer ekonomiska resurser för naturvetenskaplig forskning samtidigt som högutbildade inom områden som teknik, medicin och matematik har lättare att få jobb med höga löner och säkrare arbetsvillkor utanför akademin.

Vill inte bli sedd som bråkmakare

Det är den subtila marginaliseringen som framträder tydligast i berättelserna från Alireza Behtoui och Høyer Leivestads informanter, men vissa har också upplevt händelser som skulle kunna röra sig om direkt diskriminering. En person berättar till exempel att en tjänst plötsligt drogs in när hen utifrån sina meriter hade rankats som nummer ett bland kandidaterna. Forskaren fick ingen förklaring till varför tjänsten drogs in och valde att lägga händelsen bakom sig istället för att ta ärendet vidare.

– Jag frågade varför och fick svaret att det är för riskabelt att protestera. Om du blir känd som bråkmakare inom den akademiska miljön, där alla känner alla, kommer det att följa dig till pensionen, säger Alireza Behtoui.

Hans kartläggning är en av få studier i Sverige som undersöker rasismen inom akademin och marginaliseringen av forskare som rasifieras.

– När vi pratar om kriminalitet, socialbidragsberoende, dåliga betyg och arbetslöshet finns det massor av siffror kring den här gruppen, men inte när det gäller möjligheterna inom akademin, säger han.

Paula Mählck, utbildningsforskare vid Stockholms universitet och vid Gävle högskola, upplever att det pratas alldeles för lite om rasismen inom akademin.

Det finns avsnitt som behandlar frågor om jämställdhet men det är knäpptyst om rasism och eurocentrism, det saknas helt enkelt intersektionella perspektiv på jämställdhet i akademin i forskningspolitiken.

– Jag läser i den senaste forskningspropositionen. Det finns avsnitt som behandlar frågor om jämställdhet men det är knäpptyst om rasism och eurocentrism, det saknas helt enkelt intersektionella perspektiv på jämställdhet i akademin i forskningspolitiken, trots att 40 procent av doktorandkåren och 30 procent av forskarkollektivet är internationellt. Vi har mycket att göra i den här frågan i Sverige, både politiskt och på lärosätena, säger hon.

Intervjuar Sida-doktorander

I sin forskning studerar Paula Mählck Sida-finansierade doktoranders erfarenheter av transnationell mobilitet under tiden som de deltar i forskarutbildning som finansieras med svenskt bistånd. Forskningen bygger på en enkätundersökning och intervjuer med doktorander från några av Sida:s största och äldsta program i Afrikanska länder. Av doktoranderna i studien uppgav hälften att de har upplevt diskriminering i Sverige, och vanligast var diskriminering som har samband med hudfärg.

– De upplever att kollegor har låga förväntningar på dem på grund av att de finansieras genom bistånd och kommer från den afrikanska kontinenten. Människor pratar över huvudet på dem och de kan inte delta i institutionsmötena eftersom de är på svenska, säger hon.

Kvinnorna och männen i Paula Mählcks studie har delvis olika upplevelser av tiden i Sverige. Kvinnorna upplever sig diskriminerade i något högre grad än männen vilket stödjer tidigare forskning om genusrelationer i akademin. Det fanns även skillnader i hur kvinnor och män hanterar upplevelser av isolering. Kvinnorna menar att de kunde se att vistelsen i Sverige gav dem mer tid att fokusera på sin forskning.

– Kvinnor beskriver att isoleringen som de upplevde också gav dem möjlighet att fokusera på sin forskning utan att behöva ta huvudansvar för sociala relationer inom såväl som utanför akademin.

Även om doktoranderna i Paula Mählcks studie delar vissa erfarenheter av negativ rasifiering med Alireza Behtouis informanter är det viktigt att inte blanda ihop internationella forskare – som Sida-doktoranderna – och forskare som har migrantbakgrund, menar Paula Mählck. Internationella forskare och doktorander är i Sverige under en avgränsad tid och har sin bas någon annanstans.

I sina hemländer är Sida-doktoranderna ofta en del av en kulturelit. Vissa jobbar som rådgivare åt landets ministrar och är kanske en av tre forskarutbildade inom sina ämnen.

– Jag vill inte reproducera en bild av afrikanska forskare eller biståndsfinansierade forskare som offer, för det är de verkligen inte, samtidigt visar de kvantitativa och kvalitativa resultaten från min forskningsstudie att vistelsen vid svenska universitet är villkorad, genom att vita kroppar och kunskap som produceras i det globala nord värderas högre än svarta kroppar och kunskap som produceras i det globala syd, säger Paula Mählck.

”Vita forskaren är norm”

Paula Mählck

Sida-doktorander är en speciell grupp av forskare eftersom de är i Sverige under särskilda villkor, betonar Paula Mählck, men hon tror ändå att hennes informanters erfarenheter av isolering säger någonting om den rådande kulturen inom akademin i Sverige.

– Akademin är inte bara är en plats som är könad och behöver jämställdhetintegreras utan även en plats som är rasifierad och behöver avkolonialiseras. Normen kring vad som är en god forskare och god forskning är i mångt och mycket vit, säger hon.

Att forskare som rasifieras stängs ute och inte får samma chanser som vita är fel ur ett rättviseperspektiv, men det påverkar också kvaliteten på forskningen, tror hon.

Vi kan inte ha en akademi som premierar svenskhet och vithet.

– Vi kan inte ha en akademi som premierar svenskhet och vithet. Många av vår tids stora utmaningar är globala, därför måste vi erkänna kunskapsanspråk från alla delar av världen. Det är en fråga om forskningens kvalitet, säger hon.

Trots de negativa upplevelserna ger doktoranderna i Paula Mählcks studie generellt en positiv bild av tiden i Sverige.

– De flesta är väldigt, väldigt nöjda. Många institutioner har en lång tradition av att ta emot internationella doktorander och har en inarbetad struktur för det, men det finns också institutioner där det brister, säger hon.

Hon efterlyser ett intersektionellt genusperspektiv i forskningspolitiken och utbildning med antirasistiskt, postkolonialt fokus för doktorandhandledare.

Alireza Behtoui lyfter fram mer formaliserade processer kring till exempel anställningar och fördelning av forskningsmedel som en nyckel till att motverka marginalisering av vissa grupper inom akademin. Han vill också se fler studier om villkoren för forskare som rasifieras.

– Kunskap är första steget mot att förändra. Där har vi mycket att lära av kvinnorörelsen. Vi måste synliggöra marginaliseringen av forskare som utsätts för rasifiering, på samma sätt som vi har gjort med marginaliseringen av kvinnor, säger han.

Skribent Charlie Olofsson
Bild Sofia Änghede
Relaterat material
visa fler nyheter ›