Genusforskning kastar ljus på debatten om identitetspolitik

2015-03-31 10:28

Identitetspolitik ställd mot vänsterpolitisk samhällsekonomi. Det var polemiken i en debatt under hösten 2014. Enligt Lena Gemzöe, docent i genusvetenskap vid Stockholms universitet, är motsättningen välanalyserad inom feministisk tanketradition. Hon menar att det finns mycket att lära av genusforskningen, där makt och identitet är centrala begrepp.

Nyhet 

”Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc. Håll käften Tomas Ledin, du är inte Jason, kom inte här och vifta med ditt pass!”

Så skriver Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg i ett inlägg som blir startskottet för höstens debatt om identitetspolitik. I artikeln ifrågasätter hon utvecklingen för de identitetspolitiska rörelserna, som antirasismen eller transkampen. Hon tar bland annat upp kritiken som artisten Tomas Ledin fick för att han som vit, medelålders man stödde Jason Diakité (alias Timbuktu) i videon ”Jag är Jason”.

Åsa Linderborg menade att identitetspolitiken i dag präglas av åsiktspoliser och frågor om representation. Detta står i vägen för en gemensam kamp mot de egentliga orättvisorna, en kritik av det ekonomiska systemet. I den efterföljande debatten ställdes frågorna: finns det en motsättning mellan identitetspolitik och vänsterpolitik? Är identitetspolitiken tillräckligt radikal för att förändra strukturer eller handlar det snarare om ett liberalt projekt för medborgliga fri- och rättigheter?

Forskaren Lena Gemzöe menar att dessa frågor länge varit aktuella inom genusforskningen. Hon tar själv upp ämnet i nyutgåvan av boken ”Feminism”.

– Det här har varit kärnfrågor i feministisk teori, våra diskussioner kan bidra med hur man kan tänka kring identitetspolitik.

Liknande debatt

Lena Gemzöe menar att det inom feminismen länge funnits en spänning mellan erkännande av olika gruppidentiteter och kampen för materiell rättvisa. Under 1980-talet började dessa frågor diskuteras mer teoretiskt. Genusforskarna vände sitt intresse från maktstrukturer som organiserar arbetsliv och världsekonomi till en annan form av makt: den som utövas av normer, diskurser och kultur. Feministisk teori nedmonterade den universella kategorin ”kvinna” och begreppet intersektionalitet tog form.

– I slutet på 80-talet ifrågasatte man om det fanns någon gemensam kvinnokamp när det inte fanns någon universell kategori kvinna. Hur skulle man tänka kring etnicitet, klass och kön? Det var en liknande debatt som den i höstas, men ur ett feministiskt perspektiv.

Lena Gemzöe tror att nyckeln till ett rättvisare samhälle är att koppla ihop de identitetspolitiska frågorna med kampen för materiell rättvisa. Hon menar att framtidens feminism måste handla mer om solidaritet än polarisering. Själv har hon visioner om en uppdaterad feministisk identitetspolitik, med ekonomiska dimensioner.

– Eftersom det inte finns en enda gemensam kvinnoidentitet kan kampen helt enkelt inte bygga på en sådan. Men en kärna skulle kunna vara att avvisa den nedvärdering som finns av femininitet i samhället.

Enligt Lena Gemzöe går nedvärderingen av det feminina som en röd tråd genom de strukturer som håller tillbaka kvinnor. Frågan är intersektionell, nedvärderingen drabbar även slöjbärande kvinnor och transpersoner. Här finns även en koppling till kvinnligt arbete. Det arbete som förknippas med det feminina, som vård och omsorg, har låg status.

– Nedvärderingen visar sig exempelvis i låga löner. Jag tänker att det här i grunden är en identitetspolitisk fråga, men den ekonomiska dimensionen skulle vara att förändra den ekonomiska ojämlikheten, säger hon.

Klasskamp kan vara identitetspolitisk

Författaren Nina Björk deltog själv i debatten om identitetspolitik med ett inlägg i Dagens Nyheter i höstas. Hon skiljer på identitetspolitik och klasskamp för ekonomisk jämlikhet. Enligt Nina Björk är grunden för organisering i en identitetspolitisk kamp vem man är eller där man blir placerad av det omgivande samhället.

– Klasskampen kan, precis som kvinnokampen, vara identitetspolitisk, när det gäller kulturella värden som vilken typ av musik man lyssnar på eller så. Men det är en annan fråga att man måste sälja sin arbetskraft till arbetsköparna. Den frågan är en klassfråga som handlar om var man befinner sig i produktionen och det är inte identitetsberoende.

Nina Björk tror inte att enbart identitetspolitik kan förändra dagens ekonomiska samhällssystem. Men det beror på vad målet med förändringen är. Om målet är att byta system från kapitalismen till socialismen, så krävs enligt Björk en omställning till gemensamt ägande, en produktion som inte går ut på vinst och ett upphävande av dagens lönesystem.

– Jag förstår inte analytiskt vad en kamp för hbtq-rättigheter har med en sådan anti-kapitalism att göra, även om enskilda individer naturligtvis kan engagera sig i båda kamperna. Det betyder inte att hbtq-kampen är ointressant, bara att det inte finns någon given koppling mellan den och en socialistisk kamp grundad i en analys av vilka underordningar kapitalismen kräver för att fungera. De underordningarna har inte med identiteter att göra, utan med ägande.

Identitetspolitiken har, enligt Nina Björk, snarare möjlighet att förändra representation och maktförhållanden inom det rådande systemet. Om identitetspolitiken lyckas så kan alla människor, oavsett ras, etnicitet eller kön, ha lika möjligheter att avancera inom det nuvarande systemet och inta maktpositioner. Men det innebär inte att samhället blir jämlikt. Tvärtom finns samma strukturer kvar.

– Basen i dagens system är hur vi producerar och äger. Vissa måste stå till arbetsmarknadsförfogande och kan inte skörda frukterna av sitt arbete. Här tänker jag att klass finns i basen, på ett annat sätt än exempelvis homosexualitet. Om ägandeförhållandena förändras kommer klass att försvinna. Men homofobin kan finnas kvar, därför behövs de identitetspolitiska kamperna.

Samtidigt framhåller Nina Björk att det finns en radikal potential i dagens kvinnorörelse som går emot hela det ekonomiska tänkandet. Hon tycker att den feministiska rörelsen borde fråga sig: vad är positivt i en traditionell kvinnoroll? Nina Björk menar att feminismen, istället för att kämpa för fler kvinnliga vd:ar, kan gå åt andra hållet och ifrågasätta systemet och värderingarna det vilar på.

– Det tror jag är viktigt för att få syn på andra sätt att vara. Kvinnors prioriteringar; att gå ned i tid för att vara med barnen eller ta ut mer föräldraledighet är ett avsteg från det ekonomiska tänkandet, som handlar om att maximera vinsterna och sin ekonomiska ställning.

Patriarkatet och vithetsnormer hänger samman

Victoria Kawesa är genusforskare vid Linköpings universitet, styrelseledamot i F!, och medförfattare till afrofobirapporten. Hon tycker att debatten om identitetspolitik blivit snedvriden och menar att Åsa Linderborg börjar i fel ända. Istället för att prata om olika identitetspolitiska grupper vill Victoria Kawesa tala om en bred intersektionell solidaritetskamp där skilda perspektiv kan gynna varandra.

– Jag använder inte begreppet identitetspolitik eftersom det är snävt. Identiteter är mångfacetterade. Att vara en svart transperson eller vit transperson innebär olika positioner i makthierarkin.

Enligt Victoria Kawesa har genusforskningen bidragit mycket när det gäller dessa frågor. Utan den patriarkala kritiken och begreppet intersektionalitet hade vi idag inte pratat om vithetsprivilegierna, säger hon.

– Genusforskningen tar upp maktordningar som samverkar och förtrycker oss. Den ger motstånd till en essentialistisk syn på identiteter och kritiserar att man bara kan vara svart eller kvinna på ett sätt.

Hon menar att normen, den vita heterosexuella medelklassmannen utan funktionsnedsättningar, gör att väldigt många människor utesluts från makt och inflytande. Intersektionalitet är ett sätt att förstå varandras kamp och förtryck, för att kunna synliggöra maktstrukturer. För att spränga normen krävs att alla grupper som står utanför den går samman.

– Vi måste ifrågasätta patriarkatet och vithetsnormer som hänger samman med kapitalistiska intressen. Idag är det den vita kroppen som har ett värde i ett kapitalistiskt system, avslutar Victoria Kawesa.

Skribent Ida Måwe
visa fler nyheter ›