Genusperspektiv kastar nytt ljus över kvinnligt handarbete

2003-11-20 11:09

- Hemslöjd och handarbete har ofta kallats "bortkastad kvinnokraft". Men det är ett kvinnligt kulturarv som bör uppskattas efter förtjänst. Kvinnors handarbetande har både inneburit ett vårdande av vardagen och varit ett sätt att överleva.

Det sade Birgitta Dahl när hon invigde konferensen Den feminina textilen på Nordiska museet i Stockholm i november. Syftet var visa hur det textila kulturarvet kan inspirera till genusteoretisk forskning samt att inbjuda till samarbete mellan universiteten och museerna. Deltog gjorde omkring 100 textilare, museianställda och forskare, bland annat flera doktorander från Nordiska museets forskarskola.

– Som ordförande i styrelsen för Centrum för genusvetenskap i Uppsala tycker jag det är bra att man anlägger ett genusperspektiv också på det här området, sade Birgitta Dahl. Konferensen kan ses som en inbjudan från Nordiska museet till forskarvärlden att medverka.

Osynligt arbete

Även professor Birgitta Svensson från institutet för folklivsforskning vid Nordiska museet tryckte på vikten av möten mellan praktiker och teoretiker. Hon uttryckte också förhoppningar om att konferensen ska fungera som ett avstamp för vidare samarbete.

– Det textila är ett feminint kulturarv. Hur kan vi se till att det blir ett arv att vara stolt över? frågade hon publiken.

Lousie Waldén, som forskar vid Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet, spann vidare på samma tema.

– Det mesta av det traditionella kvinnoarbetet har osynlighetens karaktär men det textila arbetet lämnar synliga resultat. Textilen har spelat en stor roll i kvinnors liv, både socialt och ekonomiskt. Det har varit ett sätt att öka inkomsterna men också att minska på utgifterna – genom att lappa och laga. Det har skapat en dold offentlighet i form av syföreningar och gillen där man handarbetat ihop. Och naturligtvis har den estetiska dimensionen varit jätteviktig. Genom handarbete har kvinnor skapat vackra ting som förgyller vardagen.

Louise Waldén talade utifrån sin studie om hur kvinnor byggde upp den svensk hemslöjdsrörelsen organisatoriskt, ekonomiskt, estetiskt och ideologiskt från etableringsfasen kring sekelskiftet 1900 till sekelskiftet 2000. Den har titeln Nålens kvinnor och pennans: Hemslöjden som kvinnlig arena.

– Dessa kvinnor använde det textila som arena för att skapa en maktsfär i tider då de varit utestängda från stora delar av samhället. Ett antal pionjärer som Sophie Adlersparre-Leijonhufvud, Lilli Zickerman, Gerda Boëthius, Stina Rodenstam och Hedvig Ulfsparre byggde upp egna institutioner: föreningar som Svensk Hemslöjd och Svenska Hemslöjdsföreningars Riksorganisation (SHR), utbildningsinstitutioner som Sätergläntan och Handarbetets Vänner, tidskriften Hemslöjden samt en riksomfattande affärsrörelse och en bred utställningsverksamhet. Alla maktpositioner inom dessa institutioner besattes av kvinnor. Det är väldigt ovanligt att kvinnor bygger upp egna institutioner på detta sätt – dessutom institutioner som lever kvar än i dag.

– Därför framstår den ömsesidiga likgiltigheten mellan kvinnorörelsen och den textila världen som väldigt märklig för mig. Även inom kvinnoforskningen har det textila i regel beskrivits som “förspilld kvinnokraft”.

Förebild för företagare

Men möjligtvis är ett trendbrott på gång. Johanna Rosenqvist, doktorand i konstvetenskap vid Lunds universitet talade över ämnet “hemslöjd som feministisk strategi”:

– Hemslöjden var under 1800-talet en framgångsrik särartsstrategi. Det var ett sätt att föra fram kvinnor i det offentliga rummet. För många blev det en konstnärlig frizon som också innebar att de kunde tjäna pengar.

– Jag menar inte att alla var feministiskt engagerade men de som slogs för kvinnlig rösträtt lyckades först när de hävdade den kvinnliga särarten. I dag handlar det inte om särart utan om likhet mellan könen. Men jag tror att etablerandet av den organisatoriska hemslöjden kan vara en förebild för dagens kvinnliga företagare.

Skribent Lena Olson
visa fler nyheter ›