Idrott – på ojämlika villkor

2001-12-04 11:34

Idrottsförbunden borde låta tjejer och killar tävla tillsammans för att bryta ner invanda föreställningar om tjejers och killars idrottande. Det tycker idrottsforskaren Håkan Larsson som har skrivit en bok om idrott och kön.

Håkan Larsson vid Högskolan i Dalarna har intervjuat 18 friidrottande ungdomar i stockholmstrakten. Ungdomarna var mellan 16 och 19 år. När Håkan Larsson intervjuade dem för några år sedan tävlade de flesta av dem på hög nivå.

– Jag har nu sett och stött på ett par av dem i sammanhang med seniorlandslaget.

Fyra manliga tränare intervjuades också. Dessutom har Håkan Larsson studerat litteratur om tjejers och killars idrottande och jämställd idrott som idrottsförbunden gett ut.

Studien presenteras i avhandlingen Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan

(HLS förlag, 2001), som han lade fram vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Håkan Larsson undersöker hur de friidrottande ungdomarna ser på sig själva och sina vänner ur ett könsperspektiv. Det visar sig att när ungdomarna talar om sig själva så är de nyanserade och ibland könsöverskridande. Men när de talar om andra killar och tjejer så blir beskrivningarna mer kategoriska.

Kamratskapet är bäst

Så här berättar en 17-årig tjej om sig själv i en intervju av Håkan Larsson:

– Jag är väl ganska ambitiös, eller jag vet vad jag vill och så där. Och har jag bestämt mig för nånting så gör jag det. Och jag har väldigt svårt för att ta det lugnt. Jag måste alltid göra nånting… och då blir jag ofta stressad och får ont i huvudet och så där, men det… är ändå när jag har som mest att göra som jag trivs mest. […]

– Finns det nåt som skulle kunna få dig att sluta?

– Mmja, det är väl… om det skulle börja gå dåligt… och jag inte blir bättre. […]

– Vad är det bästa med friidrotten?

– Jaa, det är väl framgången. […] Att man känner att man kan va bäst. Så är det annat också, det sociala, alla vänner och åka på träningsläger och resor och tävlingar och så.

En jämnårig kille ger ett annorlunda förhållningssätt till tävlingsidrotten:

– Vad tycker du är bäst med friidrotten?

– Kamratskapet. Att man har mer eller mindre bästa kompisar i Malmö och, liksom, överallt. Det är folk man träffar på tävlingar och allt möjligt. […]

– Tävlingar… vad tycker du om det?

– Det är väldigt olika. […] Gurkspelen och Öresundsspelen och dom här stora som man åker till på somrarna, det är det bästa som finns inom friidrotten, då är det verkligen kul. Men sen om det är klubbmatch på Kristineberg, det kan va direkt tråkigt. Då tränar man hellre än och köra den tävlingen. Nej, men själva tävlingstillfället… jag har inte problem med nån risk för att få stora skälvan. Jag tycker att det är kul.

Flera tjejer är brytare

Det är alltså kamratskapet och att det ska vara kul som är viktigast. Tävlandet stressar honom inte och han anger inte målen för tävlandet tydligt. Trots detta är han idrottsligt mer framgångsrik än den intervjuade tjejen. Dessa två tonåringar är för Håkan Larsson exempel på hur tävlande ungdomars syn på sig själva ofta inte stämmer överens med den gängse bilden. Den som säger att killar är prestationsinriktade medan tjejer är relationsinriktade.

– Flera av de intervjuade tjejerna är brytare. De har fortsatt med tävlingsidrott över 16-17 årsåldern när de flesta tjejer slutar vid 14-15 år. Då blir det en trovärdighetsfråga för dem att betona för sig själva och andra att de är seriösa.

– För killarna är det mer självklart. Det finns ingen motsats mellan tävlande och gemenskap. För tjejer är det mer problematiskt.

Det märks också när tjejerna och killarna ska beskriva andra tjejer och killar. Då säger många tjejer att andra tjejer håller på med idrotten mer för kompisarnas skull och att de inte är så seriösa. Men samtidigt är de snabba att påpeka att det inte gäller dem själva. Killarna beskrivs av både killar och tjejer som mer seriösa. Överhuvudtaget betonas det viktiga i att vara seriös i sitt tävlande.

Eftersom killar mest beskrivs som seriösa blir seriositeten förknippad med manlighet.

Den litteratur om idrott och jämställdhet som Håkan Larsson studerat handlar ofta om ”de andra”, det vill säga den stereotypa beskrivningen av killar och tjejer.

– Det beror på hur man har ställt frågorna. Man har inte frågat efter hur ungdomarna beskriver sig själva. Då blir bilden mer nyanserad och könsöverskridande.

Tjejer i ett mellanläge

Kroppen är förstås viktig i all idrott. För tjejerna beskrivs den ofta som ett problem. De vill vara smalare eller längre och upplever att de har hamnat i en gråzon. Att styrketräna och få muskler är problematiskt eftersom det strider mot hur en kvinna bör se ut, samtidigt som det är ett krav för att göra en bra prestation.

– För tjejerna blir det därmed fel hur de än gör. Om de bygger upp kroppen blir de oattraktiva, om de inte gör de presterar de inte lika bra. Därför upplever de att de hamnar i ett mellanläge.

– För killarna blir det rätt på båda planen. Att bygga upp kroppen är rätt både ur träningssynpunkt och sexuellt.

Går det då att få en mer jämställd idrott? På 1970-talet talade idrottsförbunden om att killar och tjejer skulle få idrotta och tävla på lika villkor. Men under 1980- och 1990-talen är litteraturen mer influerad av ett särartstänkande om hur killar och tjejer sägs vara. Tänkandet om att killar är prestationsinriktade medan tjejer är relationsinriktade lyfts fram. Ambition om att göra idrotten mer jämställd finns kvar, men nu ska idrotten anpassas till kvinnorna – eller rättare sagt till den bild som finns av idrottande kvinnor. Den taktiken är Håkan Larsson kritisk till.

– Är bilden av vad idrotten ska anpassas till för snäv så blir det en självuppfyllande profetia.

Idrottsrörelsen har jobbat enkelspårigt med jämställdhet, menar Håkan Larsson. Man har inte funderat över vilka normerande bilder man har skapat av flickor och pojkar.

– Man säger att man vill ha både flickor och pojkar eftersom de är olika. Men många motsvarar inte de bilderna.

Laborera med blandade klasser

I en debattartikel i Dagens Nyheter 1998 argumenterade filosofen Torbjörn Tännsjö för att skrota de könsuppdelade klasserna inom idrotten. Han menade att det finns andra skillnader mellan idrottare som man inte bryr sig om, till exempel att de är olika långa. I det fallet skulle det kanske till och med vara befogat att göra klassindelningar eftersom det rör sig om objektiva skillnader som i vissa idrottsgrenar har betydelse. Men indelningen av klasser beroende av kön bygger på genomsnittliga skillnader i två olika grupper och inte på individuella skillnader. Då är det könsdiskriminering, menade Torbjörn Tännsjö.

– Jag tycker att det vore skoj om man kunde laborera lite med blandade klasser, säger Håkan Larsson. För mig handlar det inte om kvinnor och män då skulle bli lika bra, utan om att den tvära uppdelningen bidrar till att ge olika syn på vad män och kvinnor kan vara.

– Det vore intressant att se vad som händer om kvinnor och män tävlar tillsammans. Får vi en annan syn på kvinnor och män om inte könsaspekten tilldelas så stor betydelse?

– I bågskytte var det bara en klass länge – ända tills en kvinna slog världsrekordet.

Skribent Bosse Parbring
Källa Artikeln kommer från Genus 4/01.
visa fler nyheter ›