Kan Batman vara rosa?

2010-09-16 09:34

Stereotypa uppfattningar om kön, särskilt föreställningen om bråkiga pojkar, tillåts i stor utsträckning styra förskolans vardag. Detta trots att kön har väldigt liten betydelse för barnen själva. Vuxenvärldens markörer för kön är däremot något de ständigt förhåller sig till.

Nyhet 

Anette Hellman, som själv arbetat som förskolepedagog under många år, disputerar i morgon på en avhandling där hon undersökt hur kön skapas bland yngre barn på förskolan. Medan tidigare forskning, som framför allt studerat tonåringar, fokuserat mycket på så kallad hegemonisk maskulinitet – sociologen Raewyn Connells term för den manlighet som värderas högst i ett givet sammanhang – visste Anette Hellman med sig av sin yrkeserfarenhet att de flesta pojkar i förskolan inte intar den positionen.

– De flesta pojkar har få konflikter med pedagogerna och är duktiga på att förhandla med andra barn. Men de som märks mest, och får stort inflytande över verksamheten, är ”typiska pojkar” som är bråkiga.

“Typisk pojke” är bråkig

Studien visar att föreställningen om dessa ”typiska pojkar” ständigt finns närvarande i verksamhetsplaneringen, i gruppindelningen och i pedagogernas samtal med varandra och med barnen. Verksamheten struktureras för att lugna ner pojkarna. Men det betyder inte att bråkiga pojkar har hög status, säger Anette Hellman.

– Att något normaliseras ger inte hög status i sig. Bråkighet anses normalt för pojkar, men det tar mycket tid och energi i anspråk. Det är problematiskt på två sätt: Dels att bråkighet kopplas till pojkar som grupp, trots att det är väldigt få pojkar som bråkar, dels att man inte ser flickor som bråkar.

Det sistnämnda menar Anette Hellman beror på att pedagoger på de flesta förskolor inte ständigt är delaktiga i leken, utan tittar till den ibland för att upptäcka konflikter. Det är andra saker som måste utföras samtidigt, som att förbereda matstund.

– Man har ingen järnkoll på vad som händer hela tiden, utan om det blir bråkigt går man in och reder upp. Man får upp ögonen för bråkiga pojkar för att det är det som förväntas. Bråkiga flickor är det inte alls säkert att man uppmärksammas.

Ålder viktigt för barnen

Anette Hellman använder sig av uttrycket pojkighet, snarare än maskulinitet. Detta för att de normer som barnen i förskolan förhåller sig till väldigt mycket har att göra med hur man förväntas vara som barn. Och där är ålder viktigt.

– Det handlar om dels att förskolan rent rumsligt är konstruerad utifrån ålder, med småbarnsavdelning och storabarnsavdelning, dels – och viktigast – att ålder används som en disciplinering av hur man lär sig olika saker: ”Sluta gnälla, var en stor pojke nu”, eller när ett barn gör något bra: ”Duktig, stor pojke”. Det ger en enorm status för barn att nå upp till en position som stor. Små barn ser ständigt upp till de större.

Genom att berömma vissa handlingar på det här sättet, och koppla det till kön, lärs barnen hur man bör göra som pojke eller flicka. Att bli stor innebär att leva upp till förväntade könsmönster.

Förhandlingsbara könsmarkörer

Men för barnen, särskilt de mindre, är inte kön i sig betydelsefullt – utan snarare de könsmarkörer som de lär sig från vuxenvärlden. Ett exempel har gett avhandlingen dess titel, Kan Batman vara rosa? Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en förskola.

– Att få vara med i leken är det viktigaste för barnen. Tillträdet till leken, hur man ska vara för att vara med, vilken position man har i leken. Barn säger oerhört sällan ”du kan inte vara med för att du är flicka”, utan det är markörerna för kön som är det viktiga. Barn klädda i rosa fick inte vara med när de lekte Batman. De som ville förhandla om inträde kunde säga att Batman är rosa egentligen, men kläderna är svarta när de är smutsiga. Dessa markörer diskuteras ständigt. De blir så småningom en del av barnens könade identitet, och högre upp i åldrarna behöver de knappt förhålla sig till dem.

Skribent Jimmy Sand
visa fler nyheter ›