Komiker startade hetsjakt på norska genusforskare

2010-09-02 11:05

Vad formar individen – arv eller miljö? Det var frågan som den norska komikern Harald Eia försökte svara på i sin tv-serie Hjernevask i norska NRK i våras.
– Resultatet blev det största angreppet på norsk forskning som jag har sett i min tid, säger genusforskaren Jørgen Lorentzen, som själv stod i centrum för den rasande debatt som följde.

Hätska mediedebatter kring genusforskare och deras rön har under de senaste åren förekommit vid ett flertal tillfällen i Sverige. 2004 stormade det kring genusforskaren Anna Wahl efter Susanna Popovas bok Elitfeministerna och ett år senare blev sociologen och genusforskaren Eva Lundgren anklagad för forskningsfusk efter tv-programmet Könskriget. Samma år anklagades även Tiina Rosenberg för plagiat i samband med hennes engagemang i Feministisk initiativ. Under våren har liknande händelser utspelats i Norge.

Hjernevaskdebatten, som den kallas i Norge, har sin upprinnelse i tv-serien Hjernevask (hjärntvätt). Programledare var den norska komikern och sociologen Harald Eia och programupplägget gick ut på att polarisera natur mot kultur. Eia intervjuade först kultur- och samhällsforskare om deras syn på vad som styr individer när det gäller exempelvis kön, sexualitet och intelligens och lät därefter huvudsakligen evolutionspsykologer kommentera forskarnas svar.

Med det hela på några månaders avstånd säger Lorentzen, som är maskulinitetsforskare vid Oslo universitet, att han inte tror att Eia var särskilt ute efter genusforskningen, han ville exponera hela samhällsvetenskapen. Men det var genusforskningen som fick känslorna att svalla.

Från respekterad till rikstönt

I det första avsnittet, som handlade om jämställdhet på arbetsmarknaden ingick en intervju med Lorentzen, som gav intrycket att han helt förnekar biologiska förklaringar till könsskillnader. Reaktionen från såväl allmänhet som andra forskare lät inte vänta på sig. ”På en vecka gick Jørgen Lorentzen (53) från att vara en respekterad forskare till att bli en rikstönt”, skrev den norska tidningen Dagbladet några veckor efter programstarten.

Lorentzen, som i likhet med flera andra deltagande forskare menade att Eia och hans team hade korsklippt forskarnas svar så de passade i seriens dramaturgi snarare än att ge en rättvisande bild av vad de egentligen stod för, valde att anmäla programmet till Pressens faglige utvalg, PFU (ungefär motsvarande Pressens opinionsnämnd). Men PFU delade inte Lorentzens syn och valde att fria programmet.

Trots den mediestorm han nyligen stått i centrum för håller Lorentzen inte med om att genusforskare är särskilt utsatta för mediedrev, i alla fall inte från journalister.

– Journalisterna har behandlat oss väl hela vägen i hjernevaskdebatten. Media har snarare stöttat oss och varit kritiska mot Harald Eia, säger han.

En tillbakablick av vad som skedde visar också att det är vissa skribenter, etablerade antifeminister, samt privatpersoner via nätdebatter som gick hårdast ut mot genusforskarna.

– Statistiken har under flera år visat att män inte är entydigt positiva till jämställdhet, men det har aldrig kommit ordentligt till uttryck. När jag nu ser på det som har hänt, så tänker jag att vi äntligen har kommit i kontakt med den grupp i befolkningen som är skeptiska till jämställdhet.
Dessa skeptiker består enligt Lorent-zen främst av män: Inte ett enda av de aggressiva mejl han har mottagit efter programmet har skrivits av en kvinna.

Fler forskare drogs in i debatten

Under våren drogs även fler genusforskare in i debatten. En av dem var professor Harriet Bjerrum Nielsen, tidigare forskningsledare vid Centrum för tvärvetenskaplig genusforskning i Oslo. Hon menar att orsaken till att genusforskningen är så utsatt för angrepp dels handlar om forskningens normativa utgångsläge, att könsbaserat förtryck bör bekämpas, dels om att människor upplever att genusforskare och jämställdhetsaktörer har mycket makt i Skandinavien, samt att feministisk teori har blivit mer teoretisk och akademisk.

– Många känner inte igen sig själva i komplicerade påståenden om att kön är en social konstruktion, det stämmer inte med människors egna erfarenheter. Genusforskningen borde vara bättre på att sälja in sina insikter på ett sätt som är lättare att förstå, säger Bjerrum Nielsen

Ett problem enligt Bjerrum Nielsen är också att genusforskarna ofta i debatten klumpas ihop till ett homogent kollektiv.

– Vi omtalas i media som en klubb, en förening där alla tycker samma sak. Om en genusforskare går ut och säger något dumt, så är alla genusforskare dumma. Samma mekanism ser vi inte när det gäller exempelvis sociologer, eller historiker, säger Bjerrum Nielsen.

Hat mot feminister

Liksom Lorenzten beskriver Bjerrum Nielsen också den enorma ilska som programmet frammanat. Själv har hon inte orkat läsa alla kommentarer på nätet, det blir för jobbigt.

– Vi ser att det är en grupp där ute, till övervägande delen män som när ett enormt hat mot genusforskare och feminister. Vissa män upplever att de drabbats negativt av jämställdhetspolitiken och har problem i sina liv som de projicerar på genusforskare, resonerar hon.

– Men det är klart att när vi petar i könsfrågan, som ju är oerhört viktig för den personliga identiteten och de kulturella och samhälleliga strukturerna, är det som att be om bråk.

Enligt sociologen Tora Holmberg vid Uppsala universitet, som bland annat forskat på hur relationen mellan genusforskning och biologi omskrivs mediedebatten, är genusforskning generellt ett område som skapar heta debatter, eftersom det handlar om frågor där folk i allmänhet har många åsikter.

Hon menar också att det faktum att man inte gör anspråk på att leverera objektiva sanningar försvårar för genusforskare att vinna auktoritet och legitimitet i debatten.

– Genusforskningen är inte ett område där man slår fast sanningar, vi har inga entydiga svar. På många andra områden har man givna experter som har tolkningsföreträde. Det är klart man kan tycka en massa saker om exempelvis medicin, men jämfört med läkare och deras kunskap har man har inte så mycket att komma med.

Konstruerade motsättning

När det gäller den starka motsättningen mellan samhällsvetenskapen å ena sidan och biologin å den andra som Eia försöker avslöja är den enligt Lorentzen en konstruktion. Han påpekar också det paradoxala i ingen biolog fick komma till tals i programmet.

– Biologer håller ju med oss, eller vi håller med dem. Varken biologer eller genusforskare talar i antingen-eller termer.

Tora Holmberg, som i sin forskning intervjuat genusforskare om hur de förhåller sig till frågan om natur och kultur håller med:

– Det som framgick tydligt var att det absolut inte är så att man avvisar biologisk kunskap och biologisk forskning. Problemet är snarare att man inte vet riktigt hur man ska kunna baka in det i sin egen konstruktivistiska begreppsapparat.

Hjernevaskdebatten fick efterhand flera sidospår och Lorentzen själv framhäver det positiva i att forskare som inte brukar skriva i tidningen fick motivation och plats att skriva ordentligt om exempelvis genetik. Han tror dessutom att människor fått förståelse för att saker är mer komplicerade än det man får se på Hjernevask, programmet blev för extremt, menar han.

Förutom att varje norsk samhällsforskare som ville åtnjuta omgivningens respekt under en period var tvungen att intyga att han eller hon tyckte biologi var ”jätteviktigt”, tror Lorentzen att den främsta konsekvensen av Hjernevask är att forskare har blivit mer försiktiga med att ställa upp i media.

– Jag tror alla forskare är väldigt glada att de inte var jag.

Skribent Ida Bergström
Källa Artikeln är hämtad från Genusperspektiv, nr 3-4/2010.
visa fler nyheter ›