Kriget banade väg ut på arbetsmarknaden

2012-12-14 14:12

Andra världskriget innebar att tusentals svenska kvinnor gick ut på arbetsmarknaden, för att sedan mestadels lämna den när kriget tog slut. På 60-talet återkom kvinnorna, men än i dag ser vi effekterna av skilda arbetsvillkor för kvinnor och män under 1900-talet.

Nyhet 

I industrisamhället har fabrikerna i huvudsak varit manliga bastioner. Kvinnorörelsen hoppades att krigsåren skulle flytta fram kvinnornas positioner.

– Mellan 200 000 till 300 000 män blev inkallade till beredskapstjänst i försvaret under kriget. Arbetsgivarna trodde att de skulle kunna behålla nyckelpersoner men så blev det inte. De tvingades därför att dammsuga bygden på folk och då blev det naturligt att även rekrytera kvinnor, berättar historikern Johanna Overud.

Statens arbetsmarknadskommission, tillsatt av socialminister Gustav Möller, i kombination med effektiv organisering inom ideella Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté innebar en avgörande förändring. Före kriget hade kommittén skapat ett register med 800 000 namn i ett nätverk för att kunna mobilisera kvinnlig arbetskraft i hela landet.

Tillfälliga jobb sänkte intresset

Budskapet var från början att det handlade om tillfälliga jobb, vilket dämpade intresset från kvinnorna. Den närmast obefintliga barnomsorgen var ett annat hinder. Lönenivåerna för kvinnor var inte reglerade utan godtyckligt satta.

– Många kvinnor anställdes i mindre företag. De mätningar som gjordes på industrier med mer än 50 anställda visade att andelen kvinnor inom industrin inte ökade. Lönerna inom järnbruken var ofta bara hälften av männens, men när avtal började tecknas höjdes de till 80 procent. Till slut blev det fackligt ohållbart med två olika lönenivåer för män och kvinnor och likalönsprincipen lyftes upp på bordet. Samtidigt kom en utredning som föreslog deltid som lösningen för den kvinnliga arbetskraften, vilket samtidigt lättare skulle lösa andra samhälls- och familjefrågor, som barnomsorgen.

Kortlivad men stark hemmafrukultur

Efter kriget utgick man ifrån att männen skulle återfå sina jobb. Kvinnorna återvände i stor utsträckning till hemmen. Vi fick en kort period med stark hemmafrukultur, samtidigt som högkonjunkturen fortsatte i det av kriget mindre drabbade Sverige med sina efterfrågade varor. En lön räckte då ofta till för att försörja en hel familj.

– En del kvinnor stannade kvar inom industrin, men den stora efterfrågan på arbetskraft löstes främst med importerad arbetskraft från de krigsdrabbade länderna, som Ungern, Italien och Finland.

I början av 60-talet förordade LO satsning på inhemsk arbetskraft och kvinnorna återvände då till arbetslivet på bred front. Samtidigt expanderade den offentliga sektorn och där hamnade de flesta kvinnorna – vilket kom att förstärka segregationen inom arbetslivet. På 70-talet byggdes barnomsorgen kraftigt ut, men de så kallade rekordåren tog slut i och med oljekrisen och arbetslösheten började stiga. Problemen med könssegregation på arbetsmarknaden har sedan varit bestående in i våra dagar.

Skribent Christer Wigerfelt
Källa Denna artikel publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 3 2012.
visa fler nyheter ›