Kvinnor förväntas acceptera sämre villkor

2015-04-08 16:18

Uppfattningar om moral och disciplinering har spelat stor roll i svenska arbetsmarknadsåtgärder och tycks göra det alltjämt, menar forskare. Och i mötet med samhällets omsorger intar kvinnor en särställning.

Nyhet 

Synen på arbetslöshet och ekonomisk utsatthet har enligt Ulla Rantakeisu, lektor i socialt arbete vid Karlstads universitet, förändrats de senaste decennierna.

– Det har varit en trend sedan massarbetslöshetens 90-tal. Man har gått tillbaka till den strängare synen på fattiga som lösdrivare som fanns innan andra världskriget och välfärdssamhället med den sociala ingenjörskonsten och en väldig framtidstro och optimism, säger hon.

Ungefär 34 000 människor är i dagsläget inskrivna i fas 3, sysselsättningsfasen, sista delen av jobb- och utvecklingsgarantin. Vittnesmålen från de arbetslösa i fas 3 är i stort samstämmiga. Handledning saknas, uppgifterna är meningslösa och man känner sig förödmjukad medan anordnarna tjänar pengar på en utan att erbjuda något av värde. Alternativt utför man riktigt arbete utan att få riktig lön.

Om bland annat detta handlar sociologen Roland Paulsens nya bok Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen, 2015. Här tecknas bilden av ett system som ingen tror på.

 

Sysselsättning framför allt

Roland Paulsen beskriver fas 3 som en dyr disciplineringsåtgärd, som med grund i ”arbetslinjen” framför allt handlar om att befästa en gemensam moral.

Fas 3 fyller snart åtta år, men den underliggande synen på sysselsättning är inte ny.

– I Sverige har man alltid betonat olika åtgärder, antingen sysselsättningsåtgärder eller utbildningsåtgärder, och att det är bättre att göra något än att vara passiv, säger Ulla Rantakeisu.

I antologin Genusperspektiv i socialt arbete, 2012, beskriver hon hur frågan om sysselsättning dessutom hanteras olika av arbetsförmedlare beroende på vilken klasstillhörighet och vilket kön den arbetssökande har.

– Det finns skillnader beroende på både klass och kön. Det sker oavsiktligt och oreflekterat, man gömmer sig bakom den ”unika individen” och behandlar sedan människor både klass- och könsstereotypt, säger Ulla Rantakeisu.

 

Kvinnor ges sämre villkor

Arbetartjejer förväntas exempelvis i större utsträckning än arbetarkillar ta vilka jobb som helst, oavsett jobbets karaktär, med arbetsmarknadens sämsta arbetsvillkor och krav på geografisk rörlighet.

Arbetarkillarna har större utrymme för egna önskemål och förväntas inte heller i lika hög grad flytta för att få jobb. De lyckas också i större utsträckning få arbetsförmedlarna att i praktiken delta i arbetet med att söka jobb åt dem. Detta stöd uteblir för tjejer, som också tycks bli tillrättavisade oftare.

Medelklasskillarna, i sin tur, lyckas argumentera för att slippa söka jobb med låg status som inte anses vara karriärmässiga framsteg. Medelklasstjejerna har större erfarenheter än medelklasskillarna av okvalificerade arbeten och tillfälliga deltidsarbeten. De säger att de inte har utrymme att välja vad de vill ha för jobb, utan måste göra som personalen på Arbetsförmedlingen säger för att inte förlora arbetslöshetsersättningen.

Det finns också en föreställning om att vissa arbeten inte är riktigt lämpliga för män, och den tycks vara så stark att den kan användas som förklaring utan att killarna ifrågasätts.

I Ulla Rantakeisus undersökning förefaller Arbetsförmedlingen överlag vara bryskare mot tjejer än mot killar.

 

Paralleller till sent 1800-tal

Synen på fattigdom och moral ett halvt sekel innan andra världskriget finns utförligt beskriven i boken Arbetarkultur – Göteborg 1890. Birgitta Skarin Frykman, professor emerita i etnologi, skildrar i denvillkoren för arbetarmän respektive arbetarkvinnor i 1890-talets Göteborg.

Enligt Skarin Frykman ansågs orsaken till fattigdom finnas i bristande arbetsmoral – fattigvården hade ett uttalat uppfostrande syfte. Målet var inte ekonomiskt oberoende, utan arbetet sågs som en åtgärd som skulle minska kostnaderna för stödet.

I Fattigvårdsstyrelsens handlingar från 1891 står det att för att häva fattigdomen ”kräfves icke blott materiel hjelp utan också råd, vägledning, uppmuntran och framförallt om möjligt tillfälle till arbete, för att den fattige ej skall förlora tilliten till sin egen kraft och vilja att kunna försörja sig sjelf”.

Man betalade för stödet med sin arbetskraft. Kvinnorna vävde, sydde och städade åt allmänhet såväl som herrskap och var, med sina lägre löner och svårigheter att lämna små barn ensamma hemma, ekonomiskt mer utsatta än män.

I slutet av 1800-talet utgjorde kvinnor 45 procent av arbetskraften, men deras villkor både som arbetare och som arbetslösa var sämre än männens. Som kvinna skulle du vara ödmjuk och ta emot det som bjöds. Den som sökte hjälp fick finna sig i närgående granskning och moraliska bedömningar av hem och privatliv.

För lite tal om deltidsarbete

Birgitta Skarin Frykman skriver:

”Kvinnornas tillvaro var inte mindre utsatt, men riskerna var – liksom hela deras liv – mer fördolda än männens. I jämförelse med mannen arbetade hon längre tid, för lägre lön, med högre grad av bundenhet och med större utsatthet.”

Det går igen även i dagens debatt om arbetslöshet.

– När man pratar om arbetslöshet menar man i regel alltid heltidsarbetslöshet, men deltidsarbetslösheten är minst lika omfattande. Det är ett typiskt kvinnoproblem att man är tvungen att ta deltidsarbeten fast man vill arbeta heltid. Den här delen av kvinnors arbetslöshet är osynlig i samhällsdebatten. Man utgår från en manlig arbetsnorm, säger Ulla Rantakeisu.

120 år har gått sedan 1890-talets kvinnolöner gjorde det omöjligt att försörja sig, och människor hänvisades till sysselsättning i olika välgörenhetsprojekt för att kunna betala mat och hyra. Samhället är naturligtvis ett annat, men synen på sysselsättningens inneboende värde, oavsett innehåll, går igen. I grunden verkar det handla om samma moral nu som då. Och i såväl arbetslivet som i mötet med samhällsinstitutionerna förväntas kvinnor fortfarande finna sig i sämre villkor än män.

Skribent Agnes Arpi
visa fler nyheter ›