Män utestängs inte från genusfältet!

2002-09-04 14:57

I början av sommaren kritiserade professor Bo Rothstein i en debattartikel ledande kvinnliga genusforskare för att medvetet vilja utestänga män från genusfältet. Därigenom skulle man, enligt Rothstein, i sin praktik avslöja att man egentligen inte vill ha den jämställdhet man i teorin förespråkar. Feminismen skulle i själva verket diskriminera män och sträva efter könsmässig segregering. De siffror Bo Rothstein anförde som stöd för sitt resonemang om skral manlig representation inom landets genuscentra må vara aldrig så korrekta, de ger likväl en skev bild.

Framför allt saknas ett i sammanhanget nödvändigt historiskt perspektiv. När kvinnoforskningen en gång växte fram var det som en reaktion mot den kompakta manliga dominans som alltid funnits inom universiteten. Män hade med få undantag beklätt alla betydelsefulla tjänster, medan kvinnor utestängts. Dessutom hade kvinnors erfarenheter och perspektiv osynliggjorts eller marginaliserats. När kvinnliga studenter och forskare inte längre fann sig i detta utan krävde sina demokratiska rättigheter att få tänka fritt och utveckla alternativ kunskap, möttes de av motstånd. Tystnad, förbigående och förlöjligande var lika vanligt som öppet avståndstagande.

Det är inte så konstigt om man då valde att bygga upp enkönade grupper och institutionella arrangemang för att överhuvudtaget överleva. Med tiden har dessa fora för kvinnoforskning och stödgrupper för kvinnliga forskare blivit genusinstitutioner och stora nätverk. Idag är denna forskning betydligt mer accepterad och etablerad än den var för trettio år sedan. Men det innebär inte att de svenska universiteten blivit jämställda! Även om vi på senare år har fått några procent fler kvinnliga professorer är den manliga dominansen stor. Det är därför väl magstarkt av Bo Rothstein att avkräva just genusforskningen en jämställdhet som inte finns någon annanstans i universitetsvärlden (eller samhället). Även om det går långsamt börjar faktiskt fler och fler män intressera sig för könets betydelse. Det tar dock tid att utveckla kompetens på det vetenskapliga område som genus utgör, lika väl som i statsvetenskap. Det är en viktig anledning till att det ännu finns få lärare och forskare på de genusvetenskapliga institutionerna.

Som man och genusforskare sedan flera år tillbaka måste jag tillbakavisa Rothsteins påstående om att män systematiskt utestängs från genusfältet. Tvärtom har jag själv ofta förvånats över det intresse och den välkomnande attityd jag mötts av hos många kvinnoforskare. Skulle samma generositet finnas i universitetet som helhet skulle detta vara en betydligt trevligare plats att vistas på! Att man ibland också kan mötas av misstänksamhet och en avvaktande attityd, upplever jag inte som särskilt konstig med tanke på genusforskningens historia av kamp mot ett starkt manligt motstånd. Här tror jag att det är viktigt att som man hålla i minnet den bakomliggande historien och inta en viss ödmjukhet.

Att en del kvinnliga forskare som under årtionden reflekterat över och forskat i könsmässiga förhållanden värnar om sina dyrköpta insikter är naturligt. Det är också begripligt att de ibland blir irriterade när unga amatörer (läs: män) ger sig in på deras forskningsfält med ibland naiva eller till och med aningslöst dumma frågor. Men här tror jag att det är viktigt att också genusforskningens veteraner har ett visst överseende och tålamod. Dagens genusforskning har en trettioårig historia, fylld av utveckling, misstag, blindskär och intensiv debatt. Idag påverkas den av tankegångar som ingen ens hade kunnat formulera för tjugo år sedan. Män som just har börjat reflektera över könsidentitets betydelse måste även de få utvecklas i sin egen takt, göra misstag och ställa frågor som angår männen som män. Det är stort nog att åtminstone vissa män börjat göra detta.

Här kan jag ibland uppleva att man på ett lite mästrande, matriarkalt sätt försöker pressa på män åsikter, frågor och perspektiv. Män skall tycka si eller så och helst syssla med det man själv finner angeläget. Men skall vi någon gång kunna mötas som fullvärdiga subjekt måste även vi män förutsättningslös kunna få ta reda på vilka vi egentligen är. Först då blir en dialog möjlig.

Skribent Claes Ekenstam
Källa Artikeln kommer från Genus 3/02.
visa fler nyheter ›