Nationens hjältar

2014-02-20 13:51

Under idrottsevenemang som OS i Sotji hyllas nationens framgångar och nationalism blir legitimt. Traditionellt sett har idrotten varit kopplad till maskulinitet och den manliga hjälten som symbol för landet. Men vad händer när kvinnliga idrottare lyckas?

Vid Charlotte Kallas bragdinsats i skidstafetten i Sotji var det många som jublade i tv-soffan. Guldet var inte bara en angelägenhet för stafettlandslaget. Snarare tillhörde det alla svenskar. Nationen kunde vara stolt. Men att en idrottande kvinna blir landshjälte är ett relativt nytt fenomen. Traditionellt sett har idrotten förknippats med mannen och maskuliniteten. Fram till 1960 förekom exempelvis inga distanser över 200 meter för kvinnor vid sommar-OS.

– Ett återkommande argument har alltid varit att kvinnors kroppar kan ta skada, säger Helena Tolvhed, historiker vid Stockholms universitet, som skriver en bok om kvinnors idrott i Sverige under 1900-talet .

Hon menar att argumentet hör ihop med bilden av att kvinnors kroppar är ömtåliga, och egentligen ska användas till andra saker.

– Om man pratar nationalism så har ju kvinnors roll historiskt varit att reproducera nya medborgare, så att inte nationens framtid äventyras. När idrotten växte fram på 1800-talet var det ett manligt reservat, som männen höll fast vid när kvinnor krävde lika rätt till arbete och politiskt inflytande.

Premiär för backhoppande kvinnor

Kvinnors deltagande i idrottssammanhang är en utvecklingsprocess som fortfarande pågår. I årets OS i Sotji var det exempelvis backhoppningspremiär för kvinnor. Enligt Helena Tolvhed föregås alltid sådana framsteg av en organiserad kamp.

– Vid OS i Vancouver 2010 stämdes arrangörerna för könsdiskriminering för att kvinnor inte fick tävla i backhoppning. Sedan ändrades reglerna.

Att idrotten är en manlig domän märks också på hur de utövande framställts genom historien. Helena Tolvheds forskning visar att kvinnor i olympiska spel, mellan 1948 och 1972, omnämns främst som skönhetsdrottningar och angenäma inslag. De var inte där som idrottare, utan som kvinnor. Och trots utvecklingen på jämställdhetsområdet är kombinationen kvinna, femininitet och idrott fortfarande laddad.

– Jag tänker på de starka nätreaktionerna mot damfotbollen, där spelarna kallas fula, okvinnliga och lesbiska. Idrotten är starkt laddad som mannens sista bastion. Det är ett kulturellt kapital som de anser är hotat.

Kutte Jönsson, forskare i idrottsetik och genusteori vid Malmö högskola, ser också tydliga kopplingar mellan idrott, nationalismen och maskulinitet. Han menar att idrotten är en arena där nationalism tillåts flöda fritt.

– I vanliga fall försöker vi skruva ned nationalismen, men när det kommer till idrott är det tvärtom. Det som värderas högst inom idrotten är att vara med i ett landslag.

Landslaget värderas högt

Enligt Kutte Jönsson kan de nationalistiska strömningarna kopplas till att OS är en idrottstävling mellan nationer. Han menar att det inte behöver vara negativt att man hejar på sitt landslag, så länge det finns en ömsesidig respekt. Men betonar samtidigt att det finns exempel där idrotten förstärkt nationella yttringar. Ett exempel är det så kallade Fotbollskriget 1969.

– El Salvador och Honduras låg i konflikt med varandra. Under en EM-kvalmatch fick hatet bränsle. Det ledde till militära sammandrabbningar. Ett klassiskt exempel på hur idrott förstärkte konflikten, säger han.

Ett annat exempel är OS i Lillehammer 1994, som ansågs mycket lyckat i både norrmännens och omvärldens ögon. Forskning visar att norrmännens sympatier med högerpopulistiska rörelser ökade efter de olympiska spelen. Kutte Jönsson tycker inte det låter orimligt.

– Självbilden av att vara en mycket lyckad nation får konsekvenser för hur man röstar.

Under ett OS hamnar alltid värdnationen i fokus. I år fick Ryssland kritik från omvärlden för sin hantering av mänskliga rättigheter och hbtq-personer. Kutte Jönsson tycker att den stora fördelen med att ha OS i Sotji är att vissa frågor kommer fram media, om än under kortare tid.

– OS är även en politisk arena, där det finns bra tillfällen att skapa politik. När orättvisor och regionala konflikter uppmärksammas i medierna, lägger det tryck på nationen och beslutsfattarna.

Enligt Kutte Jönsson framhäver idrotten maskuliniteten i samhället. Han menar att idrottshjältar är bärare av en slags hegemonisk maskulinitet, som få män lever upp till men som alla män måste förhålla sig till.

– Den starka kroppen spelar här en roll, men också vad som syns i det offentliga. Hade politiker och författare haft samma genomslagskraft så skulle det kanske se annorlunda ut.

Under årens lopp har idrotten blivit mer jämställd. Glappet i statusen mellan kvinnor och män minskar, även om det går sakta. Enligt Helena Tolvhed visar forskningen att kvinnor idag, vid stora idrottsevenemang, också blir nationella hjältar.

– I väldigt statusfyllda tävlingar som OS och VM så är nationalismens logik starkare än genuslogiken.

Kvinnor kan alltså också bli bärare av nationalism. Men är det ett mål i sig?

Enligt Kutte Jönsson är ett sätt att undvika nationalistiska strömningar att göra om tävlingsformen och tona ned nationens betydelse.

– Kanske kunde idrottarna istället tävla för sig själva eller i lag som inte är uppbyggda efter nationstillhörighet, avslutar han.

Skribent Ida Måwe
visa fler nyheter ›